Mästerbajsar'n får välja de tuffaste kalsongerna

Det är sannerligen en fröjd att vakta gossarna Valentin och Adrien - för det mesta, då. Jag har tagit för vana att alltid fråga pojkarna tydligt innan vi går till parken om de behöver "kissa eller bajsa" (av erfarenhet för att de annars efter fem minuter i parken genast måste hem igen och utföra hemlighetsdåd).... Och sedan den där gången när Adrien faktiskt gjorde på sig i parken, så vågar jag inte chansa länge (här talar vi syndafloden - poop edition).

I alla fall. Igår, fredagsmorgon, var vi återigen i parken för att göra oss av med springet i benen. Efter en och en halv timme (duktigt!) kommer Adrien, tre år, framspringande med de nöd(vänd)iga nyheterna.

Han måste bajsa!

Snabbt plockar jag på mig mina prylar, kallar till mig Valentin, tar båda i händerna och vi skyndar hemåt. Adrien springer lite ansträngt med en hand hårt tryckt mot stussen, och jag inser att "tiden är kommen".

... Väl hemma kastar jag mig in i lägenheten och vi springer mot toaletten, jag och Adrien. Jag sliter av honom byxorna som om de vore pestsmittande och finner - givetvis - att hela kalsongerna och därtill byxbenen fyllts av en härlig brun chokladkräm.

Adrien pressar baken mot hela toalettsitsen så att porslinet inte längre är vitt, lägger händer över badrumsskåp och badkarskant samtidigt som han ropar hetskt "Emelie! Bleurk! Bajs! Bleurk! Städa, städa, Emelie!". När han sedan tråcklat sig ned från toalettstolen ska han promt råka vidröra allt i sin närhet med sin bak, och jag försöker desperat rengöra efter honom med en disksvamp, toalettpapper och handduk. "Ja, Adrien, vi gör dig ren." glättar jag på, medan jag på insidan tänker "det SKULLE bli rent om du inte promt skulle pressa rumpan mot saker i snabbare takt än jag hinner städa!".

Efter lite om och om kommer han ned i badkaret där han får en extradusch och snällt hjälper till att rengöra både stuss och badkar från sin besudling. Sedan fnittrar vi gott, jag och treåringen, medan jag torkar honom med en (obs! ren!) handduk och han ger mig en bisous för att han nu själv får välja de tuffaste kalsongerna i garderoben.

The scene of the crime.

Liten pollfråga

Bloggning är något som verkligen är en stor del av min vardag - jag älskar att skriva, dokumentera och spara delar av min vardag. Men samtidigt vet jag ju att det finns en hel bunt av er där ute, och att ni faktiskt också kan råka ha åsikter och tankar....

Så, därför tänkte jag fråga er...

Vad föredrar du att läsa om?

Promenader

Au pair-livet

Restaurangbesök och fikor

Dejter

Känslobabbel

Polyamori

Annat (skriver i kommentarsfältet)

online poll creator

... Svara, och gör mig glad!

Fredagsdejt och överraskningsglass

En fullspäckad vecka med en energisk Adrien avslutades med en fredagsdejt, när jag och fransosen skulle återförenas efter fem dagar isär. Ända sedan alla hjärtans-dejten har jag börjat tycka om honom alltmer, men relationen är lite komplicerad (eftersom jag bara ska stanna ett år) plus min polyamori och allt sådant... Vilket gör att vi inte riktigt pratar om oss. Vi bara.. "är". 

Det ger mig huvudbry men samtidigt magpirr och allt är så fantastiskt men knasigt på samma gång.

Hur som haver! I dåligt ljus posade jag i mina fredags-spexiga kläder, och inväntade ivrigt att bjuda på middag hemma hos mig.

Jag som stått flera timmar innan och improviserat ihop en pastasås med lök-grädde-fläsk-paprika och lite annat random smått-och-gott. Tack och lov uppskattades den och åts till och med två portioner av.

Dessutom kom fransosen inte tomhänt. Gömd bakom ryggen hade han en överraskning... 

En burk glass - bara till mig!

Eller ja, en eller två skedar bad han mig dela honom, sedan fick han (som vanligt) nog. Själv var jag världens fnittrigaste tjej med en hel burk glass i famnen, en fransos att omfamna och en film att se.


Dessutom har jag fått lite önskningar om att berätta närmare om min franske tjomme, så jag tänkte dra en snabbversion:

Fransosen är 26 år gammal, bor i Paris och jobbar med att göra animerande filmer för barn (vissa kanske ni hört talas om).
Han är lugn, organiserad, artig och förtjusande retsam. Fast mest av allt är han stilig, och så himla vrålsnygg. 
Vi träffades första gången i augusti, över en kaffe/te. Redan från början gjorde jag honom medveten om min relationssyn, och efter att ha förklarat hela Redoy-pojkvän-öppet-förhållande-polyamori-kalaset, så gick han med på att fortsätta dejta mig. Sedan dess har vi setts 1-2 gånger i veckan och lyckats bocka av ett trettiotal dejter. Oftast går vi ut och testar olika burgarställen, eller så stannar vi hos mig/honom och lagar middag. På senare tid känner jag att jag börjar bli mer och mer förälskad, och ja, det gör ju sitt för känslosvallen...

Promenad i 19e arrondissemanget

Ett annat av mina outforskade arrondissemang, det är det 19e arrondissemanget. Även det ligger i helt fel ände från där jag bor, och är även ansett som ett av de mest "smutsiga" områdena. Här har Paris verkligen börjat vittra, och det märks. Men nu när jag tittar tillbaka på mina bilder så kan jag bara konstatera att jämfört med alla andra städer... Så är Paris fortfarande magiskt vackert.

Fönsterluckorna var rostiga, smutsiga och hade tappat färgen, men trots det fanns det något charmigt med att titta upp mot byggnadsfasaderna.

Jag gick längs en kanal och helt plötsligt kom jag fram till en krök. Jag stannade upp. Andades. Det var helt otroligt.

Jag hörde måsarna skrika och vågorna klucka, och helt plötsligt var jag helt i stunden. Vinden slet i mina kläder och det kändes som den ven rakt igenom mig - mjukt som silke.

Jag andades, och jag kände livet i hela mig. 

Det är nog ett av de vackraste upplevelserna jag har varit med om här i Paris. Ett av mina starkaste minnen.

Jag fortsatte givetvis promenaden, och kom fram till lite andra, pittoreska områden..

Här stannade jag upp igen. Helt plötsligt hade jag arbetat mig upp så högt att man kunde se franska hustak lite varstans. Wow. 

I ett av Paris mest smutsiga områden hade jag min hittills mest vackra promenad. Jag var lycklig, stark, hoppfull, kärleksfull och... ja. Jag har inte ens ord.

L'Aquarium med Adrien

Dessa två veckor är det februarilov för skolbarnen i Paris, vilket innebär att en tossa som jag jobbar heltid. Skolan är nämligen stängd och många reser iväg för att hitta på roligheter, men eftersom min värdfamilj tog semester en vecka tidigare var det upp till mig att sysselsätta mina gospojkar under det riktiga skollovet.

Första veckan var dock äldste gossen Valentin fortfarande på skidäventyr i Alperna, och jag fick äran att passa lilla tre-åringen Adrien helt själv. Eftersom jag ville krydda till de vanliga parken-hemma-sova-middag-badet-middag-rutinerna, så bestämde jag mig för att ta med honom till L'Aquarium - akvariet.

Det första han gjorde var att springa upp till det gigantiska fönstret med massa fiskar.

Och slå som en liten galning på rutan för att skrämma fiskarna. "Non, Adrien, tu leur fais peur!" (Nej, Adrien, du skrämmer dem!) uppmanade jag, men det gjorde det ju bara extra roligt. Dessutom var de så vana att de knappt reagerade ändå...

Bland det roligaste var att få se krabborna. I en liten monter precis i början av utställningen stod vi sägert i tio minuter, och han frågade tusen frågor om vad krabborna gjorde. Vad jag misstänker var en parningsritual beskrev jag som ett "bråk" och att "man inte ska brottas eller slåss" och försökte förklara för en förvirrad Adrien var som nu kunnat hända som gjort dem så arga på varandra.

Men god övertalningsförmåga om hajar lyckades jag till slut dra honom ifrån krabborna.

Men längst stannade vi nog vid koi-fiskarna, där både Adrien och jag lyckades bli helt dyblöta när vi klappade dem.

Att höra lilla Adrien tjuta av skratt när den hala fisken vidrörde hans tveksamma hand fick det att värmas i hela kroppen på mig, och jag skrattade lika gott - jag med. Trots att besöket var dyrt och helt på eget behåg ångrar jag inte en cent, för att se hans min var ovärderlig.

Trots att han nog redan, dagen efter, glömt att vi ens varit där.

En nattpromenad, bara för att jag vill

Efter dejten med fransosen somnade vi lagligt vid midnatt, men av en outgrundlig anledning vaknade jag upp vid 4-tiden och kunde inte sova. Jag låg och vred och vände mig i ungefär en timme, innan jag tog tag i saken och tassade upp för att klä på mig.

Så tyst jag bara kunde, för att inte väcka fransosen, möttes jag av en sömndrucken röst när jag drog på mig raggsockorna min farmor stickat mig.
"Var ska du?"
"Jag ska ut på en promenad.."
"Men... Men det är ju mitt i natten..? Varför...?"
"För att... Jag vet inte.. För att jag vill."

Vilket var det mest adekvata och valida svaret som finns i världen, faktiskt.

Jag var inte ute länge, utan tog bara ett varv kring gatan min. Paris är lite kusligt när det är natt, men samtidigt så spökligt vackert. Allt är så tyst och öde...

#44: Gå en nattpromenad - check! ✓

Under tio minuter fick jag byta miljö, andas kylig, frisk luft och rensa tankarna lite.
Sedan smög jag mig in i värmen igen, kröp ned bredvid fransosen och sov. Sov bättre och djupare än jag gjort på flera dagar.

Min lärdom är... Man bör göra saker, bara för att man vill, mycket, mycket oftare.

Saint Valentin ❤ med en fransos

Alla Hjärtans Dag, precis en vecka efter min födelsedag, så blev jag bjuden att umgås igen. Min fransos lade fram det lite lättsamt som "inte ska vi väl vara ensamma på alla ❤-ans", men jag gillar att tro att han faktiskt tyckte att det skulle bli mysigt, också...

Det tyckte i alla fall jag! Vi skulle ha myskväll och laga middag hos honom, så jag klädde mig i mina gosigaste (nya) hängselbyxor från Hollister. Kände mig supergosig!

Dessutom hade jag mina nya glasögon, som jag hade råkat spontanköpa bara dagen innan... I dem kände jag mig jättenördig/jättesöt/urlöjlig/ascool och allt därmellan. 

Så vid 18-tiden var jag hemma hos fransosen, och visade honom min hipster-outfit. Han uppskattade den mycket, och jag blev kallad "hans lilla hipster" hela kvällen lång. Vilket inte är mig emot, trots att jag inte någonstans egentligen kan liknas vid en hipster. Jag är alldeles för "tråkvanlig" för det. (obs! obs! egendragna slutsatser!)

I vilket fall som helst, så hade jag bestämt mig för att improvisera ihop en köttsoppa åt oss. Det blev att blanda potatis, morötter, lök, köttfärs och ett helt knippe koriander och låta puttra till magarna skrek.

Till dessert hade jag varit lite finurlig och köpt bugnes, även denna gång, och överraskade honom med. Han blev så glad att han bestämde sig för att gå ut och köpa en burk glass till mig, bara för att göra kvällen rättvis oss båda.

Trots mina halvhjärtade protester om "det behövde du verkligen inte!" så fnittrade jag på insidan och tyckte om honom, ännu lite mer än innan. Desserten inmundigades framför nya Dumb och Dumber To, som alltid med Jim Carrey är helt spårad men helt underbar.

Det var tydligen hans första "riktiga" alla ❤-ans, och trots att inget extravagant stod på tapeten så var det en himlans mysig kväll. Mina känslor känns helt upp-och-ned och jag vet inte alls vad jag tycker och känner, men samtidigt är det så himla LIVET och jag omfamnar alla konflikterande emotioner med stor entusiasm.

De små villorna i 13e arrondissemanget

Nog för att jag redan skuttat omkring i 13e arrondissemanget, men jag hade ju missat en väldigt viktig del - de små villorna som sägs gymma sig i detta turistglesa området. Jag tog mig en lång promenad, trots blåst och kyla, och det tog allt sin lilla tid att hitta dit.

Men helt plötsligt, så var dem där!

Men ser ni, hur söta, eller? Som de små husen i San Fransisco, eller bara någon annan gosig saga.

Jag hade svårt att bestämma mig för vilket hus jag ville bo i... Grönt, gult, rött, rosa?

Men sedan blev det alldeles för kallt för att svärma, så jag bestämde mig för att en "vanlig" lägenhet med franska balkonger nog fick duga ändå. Så jag åkte hem. Hoho.

Promenad i 8e arrondissemanget

En annan eftermiddag tog jag tunnelbanan till ett av de rikare områdena - det 8e arrondissemanget. Här har vi stora ambassader, lägenheter stora som flera våningar och människor som struttar omkring med nyklippta pudlar i märkeskläder.

Här ligger dessutom min favoritpark - Parc Monceau. Nog ska man veta att det är pompigt, allt, när grindarna är kantade i guld.

Och så ska man givetvis veta i vilket land det är man befinner sig!

Solen var på väg ned och var sådär perfekt matt gul, så att man riktigt myser in sig i den och långsamt säger adjö till dagen. 

Spontanköpta nya hipster-ögon

Under en av mina långpromenader häromveckan, så råkade jag gå förbi en optiker-butik. Lite lättsamt trallade jag in och började testa bågar, skrattade åt mig själv i spegeln och småpratade lite med personalen i butiken.

När jag sedan kommit ur butiken insåg jag att.... Jag visst råkat beställa ett par helt nya glasögon. Oops.

Stora, runda och med svarta bågar. Jag kan inte bestämma mig om jag ser megafånig eller vråltuff ut i dem.
Men just därför älskar jag dem - för att jag utmanar min egen trygghetsram.

Dessutom - om jag ångrar mig och börjar hata dem, så kommer jag alltid ha ett gott minne om "den där galna tiden i Paris när jag köpte glasögon helt impulsartat..."... (vill jag tänka för att lugna mitt ego).

Burgarlunch på fredag den trettonde

Denna fredag hade jag och fransosen bokat in ännu en dejt, och denna gång - en lunchdejt. Vår historias första lunchdejt (annars möts vi alltid kvällstid), och under lunchtimmen slöt vi upp utanför hans arbete.

Jag klädde mig alldeles lagom för fredag den trettonde, och hoppades att min röda skalp skulle skrämma bort alla eventuella olycksfåglar. Ni vet - som att man inte äter en flugsvamp. (Dessutom är det väl jag som är olycksfågeln, nu när jag tänker efter...) äh-glöm-det-jag-svamlar.

Denna gång skulle vi testa vårt trettonde hamburgerhak.

Han verkade vara på ypperligt humör trots teknikstrul och vidskeplighetstrams, och vi pratade om hur vi skulle fira nästkommande dag; alla hjärtans. Alldeles lagom till dess att vi satt och slog besticken i bordet kom burgarna vi beställt.

En BBQ-burgare utan pickels, men med bacon och ost kom in på bordet, och brödet var precis lika luftigt, sprött och gott som det ser ut.

Fransosen brukar vanligtvis gå dit minst en gång i månaden, men för mig var det första gången. Vi småpratade lite innan vi ätit upp, och därefter följde han mig till tunnelbanan och kysste mig adjö.
Jag skulle vidare på mina promenadäventyr, och han skulle avsluta arbetsdagen. Jag känner att jag bara blir mer och mer förälskad i den här killen.

Promenad i 20e arrondissemanget

En onsdagsförmiddag när solen väckt sig med sina enträgna strålar, så tog jag mig ut i Paris-luften och tog métron, långt, långt till andra sidan stan. Där skulle jag nu utforska ett rätt ökänt arrondissemang - nämligen 20:e arrondissemanget.

20:e är inte all känt för att var varken vackert, hipt eller på något sätt lockande för turister. Sanningen är snarare motsatt - det är väldigt mycket klotter, fattigdom, vandalisering och skräp som går att finnas här.

Men jag lyckades ändock hitta ett par ljusglimtar som fångade mitt intresse. Vackra detaljer i en annars rätt smutsig miljö.

För sådana finns det väl alltid att finna i Paris?

Hela tre timmar spenderades i det 20:e arrondissemanget, och när jag kom hem kunde jag nästan måla hela området i grönt (dvs: besöka gator). Jag kände mig så frisk, så glad, så levande och så... jag!

Mina promenader är verkligen som balsam för själen - de renar mig. 

(Hur orent området jag promenerar i än må vara, tydligen).

Att älska att vara helt själv

Det är dags att erkänna nu, ja. Nu kommer det. Nu avslöjar jag det; min allra största kärlek. Nu kör jag.

Jag älskar mig själv. Jag älskar mig, och jag älskar att vara själv. Helt sant. Något av det mest underbara i hela världen, det är att vara helt, alldeles, med mig själv. Utan någon annan. Helt ensam.

Jag har kommit underfund med att... jag är en sådan jäkla go' person. Alltså. Jag är så himlans härlig. Är jag inte det?
Jag menar, jag tycker om precis allt som jag gillar. Och ännu bättre - jag njuter av att göra alla dessa grejer, precis lika mycket som mig själv. Jag har således sällan tråkigt med mig själv.

Jag är oerhört rolig, och jag är urbra på att dra skämt. Och vidare; när jag är själv behöver jag inte ens uttrycka dem. Och ännu bättre - jag behöver aldrig förklara dem, för turligt nog är jag en så smart person att jag förstår. Precis allt. Precis allt jag tänker på.

När har jag har lust att vara lugn och tyst, så sitter jag inte och babblar och är sådär störig. Nej, jag låter mig själv vara ifred, låter mig själv anamma lugnet och vet exakt när jag har behov för det. Jag dömer inte mig själv för att jag inte är social och sprallig, utan jag har koll på att jag nu behöver ha en liten tyst stund.

När jag är ledsen och butter och själv så finns det ingen som kommer med glättiga rop som "men ryck-upp-rej-nurå!", utan jag fattar att ibland får jag vara butter och sur. Faktiskt har jag en anledning - annars hade jag ju inte varit sur. Och då låter jag mig själv vara det. Så himla schysst av mig, faktiskt.

.... och när jag är uttråkad och sugen på att göra något roligt, så peppar jag mig själv att göra allt det där som även jag tycker om. Lösa korsord, se en serie, gå på en lång promenad... Och eftersom jag vet precis vad jag gillar, så vet jag precis vad jag ska föreslå - varje gång!

... Alltså. Jag älskar att vara själv. För jag är en så jäkla go' person.

"Sjuklings"-pizza och överrasknings-bugnes

Ända sedan vår senaste dejt skämtade jag om att min fransos nog allt skulle vara sjuk nästkommande vecka. Det hade jag bestämt vore så himla mysigt, för då kunde ju jag komma med pizza, som vi kunde äta i sängen! Det tyckte jag lät som en sådan ypperlig idé, och bestämde därmed att han skulle vara sjuk veckan därpå. (han mest skrattade åt mig och sade att han mådde prima).

.. Men så, tisdagskväll, så fick jag ett sms..! 

"Emelie! Jag är väldigt väldigt väldigt sjuk, jag kommer behöva en pizza imorgon..."

"Nej, men det är inte sant?! Vem hade kunnat förutsäga det?..." fortsatte jag.

Mycket nöjd över att fransosen min insjuknat mycket hastigt och mycket gravt (ja, fast, på skoj då!) så satte jag på mig dejtkläderna och förberedde inför kvällen.

Dessutom har jag inhandlat ett par nya pjucks som jag knappt kunde vänta med att få använda!

Men utöver pizzan, så hade jag ännu en liten överraskning planerad.
Det handlar om ett litet bakverk som heter bugnes, som jag denna eftermiddag skulle se till att köpa till oss. Det här är historien om bugnes:

Första gången vi träffades, i augusti, så berättade han om sitt favoritbakverk: bugnes. Det är en liten bulle från Lyon, som knappt går att hitta i Paris. Det är i princip omöjligt, vilket är synd - eftersom han saknar dem. Jag sade då med ett jävlaranamma att "jag ska allt hitta dem!" och skrev direkt upp det på min bucket list.

Letandet pågick i månader. Jag frågade i princip varje boulangerie jag gick förbi, och till slut - i november - fann jag ett som hade dem... De sade "vi bakar dem i februari", och sedan dess har jag bara väntat, och väntat, och väntat.... 

... Till idag!

Snacka om att jag byggt upp förväntningar, längtat, fnissat i hemlighet och väntat på dessa små godsaker. Bakverk som tydligen ser ut som nedan, och som jag aldrig hade besmakat förut.

#28: Hitta bakverket Bugnes - check! ✓

Så med finurligt hemlighetsmakeri och dejtpepp tog jag bussen hem till min fransos, och gömde bugnesen i ryggsäcken medan vi inhandlade pizzan. Pizzan åt vi i sängen (som förutspått, fransosen var ju "gravt sjuk") och samtidigt som vi tittade på ett dokumentäravsnitt om Sverige, som en bloggväninna tipsat om...

Jag tog en klassisk calzone (här kallat en Vulcano), och fransosen en pizza med parmaskinka... Mmm...

Sedan, sedan, fick jag äntligen smaka bugnes...!
Små, luftspröda, knapriga löv, pudrade med florsocker och just en hint av apelsin. Fransosen stod i köket och mmm-ade sig och sade "det är precis som när jag var liten!" och gav goda, goda recensioner. Detta var tydligen äkta bugnes.

Själv påminde de mig om julen. De smakade sött, lite citrus och väldigt vintrigt. De var väldigt goda, och när morgonen sedan var kommen var alla redan borta. Jag var mest glad för att jag lyckats, och gjort fransosen min så glad.