Lösenord

söndag, maj 20, 2018

Felskickade sms och huttrande (men mysig!) pique-nique

I fredags under arbetstid kikade jag ut genom arbetsfönstret och såg det strålande vädret. Det var helt magiskt! Jag kände bara "PIQUE-NIQUE". Jag måste få ha pique-nique. Jag tog upp mobilen och började skriva direkt.


.... Sen insåg jag vem jag skrivit till. FREDDE, Emils bästa vän.

Jag kände hur paniken spred sig en millisekund i kroppen innan skrattet bubblade upp. Försökte snabbt rädda situationen.


Tack och lov har vi så bra kontakt med varandra, så att vi kunde skratta åt det rätt direkt. Fredde kunde till och med spela med!

Men han förstod också att det var menat till Emil. Så när vi båda hade slutat möttes vi upp, sade "tjarå!" till Fredde som skulle möta upp Fanny, och jag och Emil slog oss ned på vallarna för pique-nique. 


Vi hade gjort det enkelt för oss; chiabatta med smör, taco-cream cheese (förvånansvärt god!), kalla köttbullar, gräddost (betyg: mjä), mannafrutti, röda vindruvor och banan samt en liten fruktsallad banan, kiwi och päron.


Vi försökte oss på en selfie men blev bländade rätt rejält.


"Nä alltså det här blev ju inge bra bild???"


"Fast fin är du! Ge mig en kyss!!!"


Vi mumsade i oss all mat och sedan märkte vi hur blåsten tilltog i takt med att solen inte värmde lika starkt. Vi kröp ned under vår stora filt och kramades, ihopsnurrade som två kringlor, mitt huvud inknusslat i hans halsgrop, benen varvade över hans och hans armar om min överkropp.

Det blev kyligare och kyligare och vi försökte krypa allt närmare varandra, skrattade och pussades, drog skämt om "här ligger vi huttrandes under en filt och fryser på pique-nique". Det var ändå himla mysigt, och så kärleksfull kvalitetstid. "Jag vill att det ska vara såhär för alltid", sade han. "Vadå? Frysandes under en filt?" frågade jag skrattandes. "Nej, med dig. Jag vill alltid att det ska vara med dig." 

Efter ett tag fick vi nog och packade ihop, och så tog vi bilen hem (för våra shorts höll inte måttet i blåsten). 

 Märks det att jag är vansinnigt kär?

lördag, maj 19, 2018

Nykär dejt på ät.

Hemma igen, och att träffa Emil var helt magiskt. Kyssas, kramas, hångla, kramas lite till. Japp, att vara ifrån varandra ett tag sätter verkligen igång kärleksrusen i oss. Vi var till och med nervösa innan jag klev innanför dörrarna till hans jobb igen, kan ni tänka er?!


För att fira det så skulle vi givetvis ha dejt. Dejt dejt dejt, det bästa som finns! (eller ja, tillsammans med glass och Paris och bröd och min syster och farföräldrar och choklad och promenader då).

Vi gick till ät., för Emil har verkligen fått dille på det på sista tiden. Vi slog oss ned och började lösa korsord.


 Så kom maten in. Jag kunde inte hjälpa det - jag var tvungen att beställa oxfilépizzan *mwah!*


Det är så spännande, för det är verkligen spridda skurar på ät. Ibland kan maten vara helt formidabel, men andra stunder (som denna) så är pizzadegen hård och sötpotatispommesen brända.


Emil tog mod till sig och skickade tillbaka pommesen och fick nya (så stolt! min lille konflikträdde vågade stå upp för sig själv!! blir helt till mig ju!). Själv nöjde jag mig med min pizza (just för att jag minns förra gången jag påpekade att bottnen var hård och knaprig istället för mjuk och fluffig - då fick jag ett pådyvlat "den är grillad - den ska vara så"... fastän den andra gånger är precis så mjuk och fluffig som en önskar???).

I alla fall! Maten var god, och i vilket fall som helst så njöt vi båda av varandra. Vi pratade om hur det varit på sista tiden, och vad vi hittat på, om lyckokänslor och saknad, om nya upptäckter och spännande insikter, om tankar och planer framåt och kärlek i stort.

Fin dejt. Och nu är det helg!!!
Jag och Emil ska njuta av sommarvädret och ba' LEVA!  Vad gör ni när det är så härligt och somrigt ute?

fredag, maj 18, 2018

Glassrecension: Ben & Jerry's Topped Pretzel Palooza

En sådan slump!!! I Paris, när jag strosade genom monoprix för att köpa det nödvändigaste (ost, smör och skinka ni vet!) så råkade jag få syn på denna, en ensam liten rackare, i glassdisken. Han fick följa med mig hem, och därmed basta!

Ben & Jerry's Topped Pretzel Palooza
Vanilj- och maltgräddglass med chokladtäckta salta kringlor, hasselnötssås, chokladbitar och hård chokladtopping



Smak: 6/10
Ni kanske vet att jag har svårt för toppingen ovanpå? Som med de andra glassarna - den är lite för fet, smakar lite för mycket smör (som stelnad smörkräm med kakao typ?) och blir lite övermäktig. De salta kringlorna är goda i små mängder, när de är avbrutna och helt täckta med choklad. Men ibland blir de lite för stora, och då är de mjuksega och smakar mer som salta pinnar i glass. Går inte hem alls. Vaniljglassen hade inslag av malt, och jag tycker mig urskilja lite smak som påminner om rom-russin-glass (fast utan russinen) - och det älskar jag! Varför har de inte det i fler glassar?! Det är bannemig det som bär upp hela glassen.

Utseende: 4/5
Ser riktigt aptitretande ut med chokladtoppingen, och den ljusa gräddglassen under, det måste jag säga..!

Tillgänglighet: 1/5
Finns inte ännu i Sverige, och jag har enbart sett den i 1 (!) butik här i Paris. Och då fanns det enbart en enda burk utav den.

Upplevelse: 5/10
Åh, jag hade så höga förväntningar på den här. Hade peppat i två dagar, gått en lång promenad och slängt mig i sängen med film för att åtnjuta den här nyheten. Såg så fram emot det salta med det söta, och maltinslagen i glassen (maltet var för övrigt det bästa med hela glassen!). Men när jag satt där och pressade i mig den smöriga toppingen för att komma ned till det gottiga, och insåg att de stora bitarna av salta kringlor förstörde alltihop? Då blev jag faktiskt besviken.


Totalt: 16/30

Nu har jag åtminstone testat, och ett nytt lock skall upp på väggen därhemma!

onsdag, maj 16, 2018

Paris: Dag 5, Sista favoritcrêpen och längsta promenaden

Sista heldagen i Paris och jag hade bestämt mig för att göra det mesta av det hela. Väderleksrapporten hade tjallat om att det skulle vara soligt och varmt denna dag, men jag kände mig snuvad på detta vackra när det var mulet och kyligt istället. Klädde dock trotsigt på mig klänning och tunna strumpbyxor trots detta, och stod envist länge med armar och ben utsträckta genom fönstret för att försöka känna efter om det var möjligt.

Till slut tog jag mitt förnuft till fånga och satte på mig jeans ändå. Det var ändå bara 13 grader ute (vilket sved eftersom det var det dubbla i Nyköping, typ...)... MEN! Eftersom det var min sista dag tänkte jag som sagt utnyttja det till fullo - på både mat och promenadfronten.

Jag började med mango- och te-frukost, och gick sedan ut för frukost nummer två. En sockerfläta!


Jag har smakat sockerflätan tidigare, för flera år sedan, när jag bodde i krokarna. Minns att jag älskade den, för att den är som en avlång sockermunk. Supersmaskig!

Jag fortsatte promenaden ned över Seine, och till mitt tidigare planerat lunchställe. Favoritcrêperiet på rue Montparnasse - Crêperie de Saint Malo.


Kom in, fick bises, slog mig ned.... Skrev i min dagbok. Beskrev allt runt omkring mig, på franska. Skrev om ljuden, om vad jag såg, om vad jag doftade, vad jag kände... Hur surrealistiskt det var att detta kanske var min absolut sista favoritcrêpe... 


I fyra år har jag gått hit. Sedan hösten 2014. I fyra år, mer eller mindre regelbundet. Ibland en gång i veckan, ibland en gång varannan månad. Lärt känns ägaren, kyparna. Blivit ihågkommen, blivit stammis.


Jag fick min favoritcrèpe till bordet utan att behöva beställa. När jag med sorgsen röst sade att "Detta kanske är min sista crêpe här hos er... Det är så sorgligt..." så sade de "Du fick dubbel karamellsås, dubbel krokant, dubbel glass."


Kändes så udda att åtnjuta den. Jättegott, gudomligt - precis som alla andra gånger. Men jag hade ändå en lustig känsla i magen.

Yolande, ägarens fru, gav mig bises igen och lovade skriva på facebook hur det går nu i juni. Då skall de ha ett möte med hyresvärden, och så får de se om de stannar eller inte. Antagligen kommer de stänga. Wow. Fyra fantastiska år!


Jag fortsatte traska, nu med magen full av mango, sockerfläta, karamellsås och crêpe. Av en slump hade min gamla kollega från förra boulangeriet hört av sig på facebook (minns ni Barbara?), så nu tänkte jag gå och hälsa på henne där hon jobbar nu.


Inte visste väl jag att jag skulle komma ut med en halv baguette tradition och två små boninis (sockermunkar) helt gratis?! Och fick bises och glada tillrop.

Jag skrev och berättade för Emil.



Hahaha, Emil har ju helt rätt i att jag skapar de bästa mötena genom mitt matintresse? Men jag förstår ju fortfarande inte hur alla kan vara så snälla?!

Jag fortsatte promenera. Nu ännu mättare. Men det var lika bra, för jag behövde all energi inför de kommande timmarna.


Och jag gick och gick och gick och gick.... Upp runt Sacré Coeur, rundade Porte de Clignancourt, ned genom 17ième och in i 16ième igen. Till dess att jag ramlade över det här. Vid Chausée de la Muette, så fann jag en vy som fastnat i mitt blickfång för fyra år sedan, när jag bodde i det här området.


Jag minns så väl när jag gick här första gången, och bara fastnade mitt i steget. Jag minns att det var det vackraste jag någonsin sett, och att jag blev helt hänförd. Jag hade då sagt till mig själv: "Här. Här skulle man bo. Om jag fick välja var som helst i hela världen, så skulle jag bo här".


Åh, blir helt blödig när jag tänker på det. Så stora drömmar och så mycket känslor i en så liten kropp. En liten tjej som just börjat självförverkliga sig själv. Jag är så stolt över henne, lilla 22-åriga Emelie som flyttade till Paris helt själv och gjorde sig själv lycklig. 

Jag fortsatte promenera med samma kärlek i halsgropen som då, och ramlade över mina gamla minnen som om de vore gatstenar. Gick förbi den gamla studion jag bodde när jag var au pair, och handlade på det lilla boulangeriet som låg på hörnan. 


Köpte mig resans sista baguette.... 


Den sista timmen innan jag kom hem var den bästa. Solen kom fram mer och mer, och det hade snart blivit över 20 grader. Jag blev mycket medveten om att jag hade jeans på mig. Halsduk och jacka var borta sedan länge. Jag tog av mig koftan också. Jag andades. Jag log. Jag promenerade. 


När jag kom hem ömmade det i hela benen och jag hade stora blåsor på tårna. Jag kunde inte bry mig mindre. Att promenera i Paris är som en dröm för mig. En verklig dröm.

Totalt blev det resans längsta promenad, på ungefär sex timmar, 2,7 mil och över 40k steg. Det är nytt rekord.


Väl hemma mumsade jag i mig hela den sista baguetten med ost, skinka, sallad, hallonsylt och massvis med smör och det sista av mangon.

Resans sista, och absolut bästa dag. Jag hade inte kunnat få ett bättre avslut. Idag reser jag iväg redan vid klockan 7 på morgonen. Jag saknar Emil och min sköna säng. Och längtar till jag kan åka tillbaka hit till Paris igen - gärna med Emil.

tisdag, maj 15, 2018

Paris: Dag 4, Livets godaste vit tryffelpizza

I måndags vaknade jag likt tidigare dagar mest på grund av stampandet av tunga fotsulor och hårda dörrslag i korridoren utanför mig. Det var lite kyligt i rummet nu, och jag satte mig upp i min nyvakenyra och tryckte igen fönstret.

När jag kikade på mobilen hade Emil skickat en kärlekssnap till mig. Åh, K-brunnar. Jag går fortfarande på dem (gör ni?). En skada från barndomen. Däremot sved det lite i ögonen när jag såg att det i Nyköping skulle vara runt 25 grader och sol, och att det i Paris skulle regna och vara runt 13 grader....


Men där kom regnet. Det som jag fasat inför och förberett mig för ordentligt sedan min ankomst. Jag satt ett par minuter bakom mitt fönster och bara tittade ut, lyssnade på smattrandet och försökte urskilja dropparna mot hustaken.


Vackert, om inte annat. Strax därpå ställde jag mig duschen, vars stråle är så svag så det känns som att stå i regnet, faktiskt. Har aldrig duschat så länge i mitt liv, men det tar banne mig en halvtimme att få bort allt schampoo från håret....

Till slut var jag klar, men istället för att direkt trotsa regnet så stannade jag i viloläge i sängen, tittade på youtube och chattade med Emil. Längtar efter Emil en himla massa nu, faktiskt.


Men, så sms:ade Lolo att han strax var klar och då gick jag ut för att möta regnet. Det var blött på marken och fuktigt i luften, och skornas gummisulor gnisslade mot den våta asfalten när jag gick.


Givetvis hade jag inte tagit med mig någon halsduk eller liknande, men det blåste lite kallt mot halsen vid 13 grader och regn, så jag smög in i monoprix och hittade mig en halsduk. En superskön, gosig och len halsduk, som dessutom visade sig vara nedsatt till halva priset (vilket jag blev direkt överraskad över när jag redan stod i kassan).


Det blev redans bästa köp, ditentills!

Pilade vidare tio minuter västerut, för att möta upp Loïc på hans jobb. 


Vi möttes i en kram och sedan valde vi att ta tunnelbanan ned mot Paris centrum. Denna gång var det jag som fått välja restaurang, och pizza-galen som jag är hade jag, via instagram, för några månader sedan fått nys om en nyöppnad napolitansk pizzeria. Det passade som ett ypperligt tillfälle att testa den nu när den största hype:n lagt sig.


Pupetta! Kolla deras instagram - deras pizzor ser SJUKT goda ut! Som vanligt i Paris är lunchen som att sitta som en packad sill med massor av småbord tryckta mot varandra. Vi fick plats någonstans mitt i, Lolo och jag.


Jag hade inspekterat menyn under morgonen och velat en massa mellan den klassiska margheritan (som ni vet är min favorit) eller en tryffelpizza, som fångat min nyfikenhet. När jag skrev till Emil svarade han direkt "Ta tryffelpizzan! Du har fått dille på tryffel på sista tiden, och jag tror att du kommer ångra dig om du inte testar den.". 

Så jag beställde tryffelpizzan


Alltså mina ögon höll på att ploppa ut när den lades ned på bordet framför mig. Hör här: Vit tryffelpizza med färsk mozzarella, smörstekta champinjoner, tryffel, parmesan och färsk basilika. 


Den luktade gudomligt. Jag satte direkt igång att äta och jag överdriver inte ens när jag säger att det var en av de godaste pizzorna jag någonsin ätit i hela mitt liv. Mozzarellan var mild och krämig, parmesanen gav en extra sälta, champinjonerna tillförde en riklig fyllighet och tryffeln.... Tryffeln! Tryffeln bröt in med en umami-smak som erbjöd en ny dimension till pizzan, igenom alla nivåer av salt, sött och surt. Pizzabottnen var tunn men kanterna var fluffiga, ihåliga och alldeles varma och mjuka.


Jag var tvungen att fota igen för jag var helt jävla frälst. Skrev till Emil att "VI MÅSTE HIT IGEN". För den här pizzan alltså, *mwah!* #besattavtryffel (Inte nog med det så var servitrisen supertrevlig, småpratade om Sverige och att resa dit och allt möjligt). 5/5 toasters!

Aja, nog med pizzahyllande - jag lämnade av Lolo vid tågstationen, sade adjö för den här resan och fortsatte traska vidare själv. Nu hade det blivit ett uppehåll och jag kunde traska utan paraply. Jag tog mig över Seine.


Gick in på rue de Buci - min gamla gata där jag och Loïc först träffades i mitt första boulangerie-jobb, när vi båda jobbade på PAUL.


Förbi Saint Sulpice, där jag både bott några månader och sedan passerat under mitt senaste år på väg till jobbet i Paris.


Jag började gå uppåt boulangeriet jag jobbat på nu här förra året, och tog en liten genväg från parken. När jag gick förbi detta boulangerie - bara 20 meter ifrån dit jag skulle, så ser jag mina föredetta chefer stå bakom disken och samtala. (Notera "Changement de proprietaire" i högra fönstret, det betyder "byte av ägare").


Det visar sig att de - rent spontant - köpt upp boulangeriet nedför gatan och expanderar! Åh, jag blev så glad av att se dem, och dem att se mig! De bara lyste upp, jag lyste upp, vi gjorde bises och pratade i 180 km/h. De förklarade att de köpt detta, vilka tankar de hade med det, hur nöjda de var, frågade om mitt jobb i Sverige, om Emil, om vad jag gjorde här och vad jag skulle göra innan hemresa. De började presentera mig för kunderna med orden "Här är vår gamla kollega, Emelie, hon är från Sverige och jobbar just nu som psykolog i Sverige! Wow, va?!". 


Sedan ville de prompt försökte vara vänliga och ge mig saker att äta. "Vill du inte ha någonsin? Smaka på den här! Och den här!".. Och jag som precis moffat i mig världens godaste pizza.


Jag lämnade av lite svenskt godis som jag planerat att ge dem (det är min lilla tradition när jag kommer till Paris - jag hälsar på mina gamla vänner/arbetskollegor och ger dem lite svenskt godis). De blev så tacksamma och övertalade mig att ta med mig en limpa tillbaka till Sverige, som "Emil måste smaka på".


Söta dem! Jag gick som på moln efter den lilla visiten, och det hade hittills varit en toppendag! Mitt livs godaste pizza, en fantastisk återförening med mina gamla chefer... Det enda som kunde göra det bättre, det var en crêpe!


Resans första nutella-crêpe! Det var sent, va?! Tycker i alla fall jag. 


Tyvärr var den inte alls lika god som den crêpe jag brukar beställa, ur mitt favoritstånd........ Men men. Mitt i allt ringde även Nattis, och vi småpratade lite om irriterande fäder som skall ringa och störa i oanständiga tillstånd.

Men jag traskade på, hela hela vägen hem. 


Ramlade förbi affären och köpte på mig en till cola zero, lite sallad, en burk glass och en mango. 

Väl hemma sedan var det en lite kortare runda än gårdagen (då vi tagit métron till pizzerian), och blev en promenad på 4 timmar, 1,8 mil och totalt 26k steg. 


När jag kom hem skrev Malin från jobbet, och tipsade om filmen Kissing Booth som just kommit ut på Netflix. Jag laddade upp med te och min glass, och bänkade mig framför laptopen.


Rekommenderar VARMT! Den var så tjejig, tonårsaktigt men samtidigt på feelgood, härlig och mysig att se på. Riktigt njöt mig igenom hela, och det var precis den sortens film jag var sugen på.

Sedan låg jag och chattade med Emil ett tag, innan jag somnade efter midnatt någon gång.
Idag är min sista heldag i Paris.....