Lösenord

måndag, juni 18, 2018

Emelie står för onsdagsfikat

Förra onsdagen var det jag som stod för onsdagsfikat. Vi har ju ett rullande schema, så varje onsdag är det någon från personalstyrkan som bullar upp med bröd (antingen billiga fisfrallor från Hemköp eller hembakt), pålägg och så något sött att äta.

Eftersom jag inte kan göra något halvhjärtat så gick jag verkligen all in. Jag hade bakat flera olika sorters limpor (varav min favorit var längst till vänster - sirapssurdegslimpan) med olika mjöler och kvaliteter.


Sedan hade jag köpt pålägg; flera olika sorters cream cheese, smör, ost, skinka, kalkon och så lite grönsaker till.


Så lite snacks - ostbågar, grillchips och ostnachos, tillsammans med fikat jag bakat... 


DET HÄR HÖRNI. Vilken jävla katastrof det varit att baka det här. Jag som är så bra på matlagning (eftersom jag alltid improviserar) är helt urusel på att baka desserter. Det är något med kemin i det som bara inte funkar när jag inte följer recept. Och jag kan verkligen inte följa recept. Det var en kavalkad av misslyckanden och nervösa skratt och försök till räddning. Men se, så det blev.

Det som stod på bordet var syltkakor, tigerkaksrutor med chokladglasyr (misslyckat: glömde bakpulvret i rutorna och glasyren blev ett försök att rädda upp det) samt glutenfria och veganska chokladbollar, rullade i kakao och flingsalt (misslyckat: skulle egentligen vara tryffelrutor).


Men vet ni? Det blev en jädra succé!!!!!

Fem personer kom fram till mig och ville ha receptet på chokladbollarna, flera lovordade tigerkaksrutorna och alla älskade brödet. Att se dem komma in med vidöppna ögon och säga "wow! du har verkligen gått all in!" och sedan komma fram och ta flera portioner. Jag blev så glad!


Själv kunde jag inte hindra mig - jag tog totalt fem smörgåsar med olika pålägg på. Jag var ju tvungen att verkligen njuta av det jag åstadkommit!

På mitt sätt var ju detta också ett sätt att säga "tack" och "adjö" för den här tiden... De visste inte om det då, men dagen efter skickade jag ut ett mail till hela mottagningen om att jag inte förlänger mitt kontrakt i september, utan att jag byter över till Barnhälsovården.

Jag bemöttes med stor förvåning, ledsenhet men många peppiga kramar. Det ska bli svårt att lämna BUP och så fantastiska kollegor. Men som jag skrev i mailet - förhoppningsvis kommer jag tillbaka någon dag.

lördag, juni 16, 2018

Min pojkvän vet hur en gör mig lycklig

Förstå min lycka när jag ligger hemma i soffan efter en tuff dag på jobbet, längtar efter att få gosa under täcket framför en god film. Emil kommer hem, har cyklat i spöregn och med sig har han två burkar glass.....


... Åh!

Jag bara kastade mig om halsen på honom, kysste honom, gosade ned oss i soffan, tände levande ljus och satte på en serie. Då kändes allt helt bekymmersfritt igen,

torsdag, juni 14, 2018

Bakluckepizza för halva priset

I tisdags hade vi kommit överens med Fredde att mätta ett av hans länge pågående cravings: Pizza Hut. Vi var ju där i London, Emil och jag, men Fredde suktade fortfarande och Emil och jag tycks aldrig bli mätta.

Eftersom Norrköping har halva priset på take-away-pizzor på tisdagar, så beslutade vi oss för roadtrip! Fredde hämtade upp oss utanför respektive jobb vid 16, och så susade vi iväg, beställde pizza, och åt den sedan i en skogsglänta i bakluckan på Freddes bil.


Emil och jag delade på en med cheesy bites - han tog en kycklingpizza och jag en sedvanlig margherita med basilika.


Fredde ville inte trängas så han satte sig på marken. Det går det med.


Sedan åkte vi några vändor till Ica Maxi, spanande in extrapriser (Fredde blev lyrisk över rabatt på gainomax och bubbies) och sedan var grabbarna sugna på efterrätt.


Jag var alldeles för mätt men tittade roat på när killarna glufsade i sig gottigheten.


Stor pizzookie med vaniljglass och chokladsås. Förstår att de var nöjda efter den där. 

Sedan åkte vi hemåt, Emil somnade i bilen och därefter tittade vi på JLC på youtube och gick och lade oss alldeles för sent. Som vanligt, typ.

onsdag, juni 13, 2018

Sommarknytis på BUP

Jag vill berätta om min lediga fredag förra veckan. Jag hade tagit ledigt mest för att få bort lite semesterdagar (jag vet inte, men det här med fyra veckors ledighet på rad får rastlöshetsmyrorna att spritta i benen redan nu), och började dagen med att storstäda lägenheten.

Jag vet. Så jävla onödigt. Vaknade vid 07 och kunde inte somna om efter att Emil cyklat till jobbet, så jag fick för mig att vara nyttig. Dammade, torkade av, dammsög, vek tvätt och diskade.


Till kvällen skulle vi ha sommarfest på BUP i form av en knytis, dessutom, så jag tänkte bidra med en somrig fransk hallonkaka. Så här blev den. Frasig och god skorpa uppepå, och alldeles gojsig och kladdkaksliknande i mitten.


När jag äntligen var klar och hade slagit på både diskmaskin och vattenkokare (för morgonteet), så dog elen i hela köket. Jag sms:ade min käre elektriker till pojkvän.


Nöjd och elektriker så lade jag mig i sängen igen, såg på youtube och åt mango. Typiskt mig att titta på snubbar som äter donuts och sukta.


Sedan blev jag rastlös, cyklade iväg till Emils jobb och hängde med honom i några timmar. Bara det, så sjukt. Om jag ändå skulle vara på någons jobb, hade jag väl lika gärna kunnat vara på mitt eget?

Aja. Vid 18 bjöds det upp till sommarfesten, och den hölls i en kollegas stora trädgård! Hela BUP var där med ett undantag på 3 personer, och det var riktigt härligt att se alla där. Men mest av allt fint att se Malin.


Knytisen blev enorm! Med bröd, ost, sallad, grönsaker och frukt... 


Charkuterier... 


... Oliver, hummus, gubbröra och tzatziki...


.. Och så ostar, chips, ostbågar, mer frukt, kex och så en stor skål godis.


Gladast var jag som sagt för att få gosa med Malin. När det blev kyligt satt vi tätt ihop i soffan insvepta i en filt. Och försökte hålla minen medan vi tog selfies.


Vad mer hände då?

Mjä. Inte så mycket. Vi åt efterrättsknytis (kladdkaka, toscarutor, min hallonkaka, mer godis, ananaspaj och lite annat smått och gott) och spelade musikquiz. Mitt lag kom sist.

Sedan hängde Fredrik från jobbet med mig hem och sov på vår bäddsoffa. Det var trevligt. En bra kväll! Kändes lite konstigt att hänga med alla som inte vet att jag skall sluta, och jag har inte vågat säga det till dem än.. Egentligen bara Malin och två till som vet......

(Förresten.. Malin har sökt tjänst på Barnhälsovården också!!! VI KANSKE BLIR KOLLEGOR!).


tisdag, juni 12, 2018

Glassrecension: Ben & Jerry's Birthday Cake

Sådärja! Här kommer det nu en lite mer speciell glassrecension: där vi både recenserat den via video samt den skriftliga vanliga. 



Ben & Jerry's Birthday Cake
Vaniljtårtsmetsglass med rosa glasyr, jordgubbsswirls och tårtbitar


Smak: 6/10
Som ni hörde så lade vi smakbetyget på en starkt 5:a, en svag 6:a. Men i och med att Emil sade 6 med säkerhet, så fick det bli det. Jag märkte dock att ju mer jag åt av den, desto mer avtänd blev jag på den. Men det skyller jag helt och hållet på jordgubbssmaken.

Utseende: 2/5
Ser ändå helt okej ut, men lite färglös till toppen. Blev dock lite mer lattjo i botten, där jordgubbsswirlen är mer utmärkande.

Tillgänglighet: 3/5
Limited Edition, har jag hört! Nu har den varit ute nästan i alla butiker, men jag har fortfarande en stark känsla av att den kommer VIPS! försvinna närsomhelst?

Upplevelse: 4/10
Alltså. Jag ger lågt betyg här på grund av skäl: jordgubb. Gillar inte jordgubb. I videon, som ni ser, till en början så är jag positivt överraskad. Men med tiden och ju längre ned jag kom, desto mindre vanilj smakade det och desto mer jordgubb. Såsen blev allt mer påtaglig där nere och då blev jag besviken. Emil fick bottenskrapet.


Totalt: 15/30

Så, vad tyckte ni om detta upplägg?
Föredrar ni videoblogg, skriftlig recension eller en kombination? Ge mig era tankar!

måndag, juni 11, 2018

Glassrecension: Fazer Salmiakki

Den här ville ingen av oss egentligen ha. Jag gillar inte lakrits - inte ens lite granna, och Emil är inte heller så förtjust. Han köpte den enbart för att jag skulle få ett lock, och erbjöd sig att äta upp den åt mig (så söt!). Så var det med det, helt enkelt.

Fazer Salmiakki
Svart vaniljgräddglass med salmiakkisås


Smak: 3/10
Jag ska väl egentligen inte uttala mig då jag inte är en lakritsperson. Alls. Men Emil åt den ju, och han grävde runt. När jag frågade honom om ett betyg sade han.. "Om 0 är att äta bajs, och 10 är den godaste glassen som jag någonsin ätit... så är detta är 3-4:a". När jag läser åt honom från förpackningen att det är "vaniljglass med salmiakkisås" så säger han "fast det smakar ju inte vanilj alls??"

Utseende: 2/5
Lite platt sådär, men ändå rätt coolt att den är typ silvergrå?!

Tillgänglighet: 4/5
Har både sett den på ICA Maxi, Hemköp och Citygross.

Upplevelse: 2/10
Samma sak som med Geisha, så upplever jag konsistensen  alldeles för mjuk. Liksom fluffig mer än krämig. Det gör att den går skamlöst snabbt att äta, och Emil var klar med sin glassburk typ 10 minuter tidigare än jag var klar med min. Dessutom beskrev han att "allt salt ligger i mitten, och det är inte alls gott". 


Totalt: 11/30

lördag, juni 09, 2018

Nya Ben & Jerry's-smaker, ekorrlek och Notting Hill

Andra dagen i London, och jag och Emil vaknade upp lite lagom efter 10-tiden. Vi duschade och skulle ta oss ut på frukostäventyr. Till en början hade jag en idé om att smälla en full english breakfast, men kom sedan på andra, mycket sötare tankar... På vägen till vald destination så knäppte jag och Emil ett par bilder. Kolla söta mini-coopern nedanför huset!


Jag smög in på en privat innergård och tog en bild. Sedan sprang jag precis lagom till att den äldre herren steg ut genom sin blåa dörr.


Här var vår frukostdestination! Ben & Jerry's i Soho!


Vi tittade igenom glassdisken och jag upptäckte direkt två smaker som inte finns i Sverige. De plockades direkt.


Wholly Couch med vaniljglass, karamelliserade pekannötter, blondiebitar och saltad karamell, och så Sofa So Good med karamellglass, brownies, chokladkaksbitar och karamellsås. (Japp, recensioner kommer!).

Frukosten är serverad!


Emil var SÅ GLAD och SÅ SÖT. Jag dör söt-döden på den här bilden. Min älskling med glass. Hade det varit i Paris hade jag fått in allt jag älskar på en och samma bild.

Vi mumsade i oss en burk var, och sedan var vi så mätta, så mätta. Vi tog en promenad upp till Madame Tussaud men insåg snabbt att kön (1½ timme lång) inte var värt mödan. Så vi gick och lekte i Hyde Park istället.


Och jag fann både en och två nyfikna ekorrar. De kom läskigt nära - så nära att en trodde att de skulle hoppa upp på mig. Lille Kurre här verkade tro att jag hade mat till honom (vilket jag tyvärr inte hade #meanie), och jag lyckades få en höjdarbild.


Vi traskade sedan vidare upp till Notting Hill. Det kändes som ett måste efter att ha sett filmen så många gånger... Men jag tror aldrig jag insett vilket DYRT och PAMPIGT område det är?! Jag trodde Hugh Grant var en vanlig fattiglapp som spelade mot Julia Roberts. Men om han hade råd att bo här, så var han ju redan snuskigt rik? Jävla lurendrejarfilm.


Vi kikade givetvis även på de mångfärgade husen. Sött. Men fortfarande pampigt af.


En annan sak som vi skrivit på vår bucket list för resan: Smaka fish'n'chips. Äkta fish'n'chips! 


Omdöme? Nä, trist. Smaklöst. Lite tråkigt. Friteringen var god, men vad som är friterad är inte gott? Resten föll rätt platt. Nä, England är verkligen inget matland. Det är väl därför allt vi ätit i London hittills varit amerikanskt (donuts, burgare och amerikansk glass). Men men! Nu har jag testat i alla fall.

Vi fortsatte gå ned norrut.


Av en slump, när vi skulle köpa varsin kall dryck, så fann vi något i butikerna som jag väntat på skall komma hit till Sverige. Ruby-choklad! Ruby är en ny sorts choklad de lanserat, gjort av en ny sorts kakao-böna. Kakaobönan kallas ruby, och beskrivs vara lite sötare och fruktigare i smaken än choklad på vanlig kakaoböna.

Först ut har KitKat varit att lanser en produkt med ruby-choklad, och vi köpte varsin på studs (trots att vi båda var redigt mätta).


Såg jättemärklig ut, men smakade riktigt gott! Precis som sagts; lite sötare, lite fruktigare. Som vit choklad blandat med hallon. Jättegod!

Nu var vi trötta efter allt ätande och promenerande, så vi lade oss ned (bland resten av London) i Green Park och solade oss. Det var varmt och skönt, runt 22 grader (och varmare i solen), och vindstilla.


 Och gosade.


Där låg vi nästan en timme innan klockade började slå sent. Vi gick lite i butiker för att Emil ville shoppa kläder (men fann ingenting), och till slut sade magarna okej till middag. Emil var som mest sugen på Pizza Hut (jag vet, hädelse att gå till London och äta något som finns i Sverige, men....... Han ville checka om menyn såg annorlunda ut).


Vilket den gjorde! Han tog en ny panpizza, BBQ Americano, med kyckling, barbecuesås, bacon och majs, och jag tog en tunn margherita med tre olika sorters ost. Blev tyvärr lite besviken på min då kanterna var obefintliga... Men smaken var god!


Gottgjorde med efterrätt. Till skillnad från pizookies hemma i Sverige, så serverades denna (precis som i Paris), i långtallrik. Vi gjorde en hälften chocolate chip, hälften salted karamell-kakdeg med extra vaniljglass, choklad och karamellsås.


Sedan var vi mätta. Riktigt mätta. Det hindrade dock inte Emil från att gå och köpa på sig två donuts från samma ställe som gårdagen (han var, liksom jag, frälst!), och sedan traskade vi hemåt. Jag köpte färdigtärnad mango från Tesco.


Totalt hade vi gått 2,6 mil, 41.000 steg. Det är nytt rekord för mig, och vi hade ont i både fötter, ben, tår, rumpa och Emil hade lyckats få en stor blåsa dessutom.

Men vi var mer än nöjda över vår vistelse i London. Tidigt morgonen därpå skulle vi åka hem igen. Två dagar kändes helt lagom för vad vi ville upptäcka. Alltså en helt ypperlig första resa till London.

fredag, juni 08, 2018

Red velvet-donut, röda telefonkiosker och Mac'n'Cheese-burger

Inför London-resan var vi tvungna att stiga upp runt 4-tiden på tisdagsmorgonen. Givetvis hade vi gått och lagt oss alldeles för sent, vilket gjorde att vi båda var helt utslagna på planet. Jag hade svårt att sova i de obekväma Ryanair-flygstolarna, men Emil somnade i mitt knä. 


Några timmar senare satt vi på bussen in mot London från flygplatsen, och detta var en av mina första glimtar av den brittiska staden. Emil har ju varit i London en gång förut, men för mig var det första gången. Det pirrade till i mig, för nog såg det ut precis som i de serier jag alltid trott romantiserat London?


Emil var fräschare än mig, för han hade fått sova en extra timme. Jag var fortfarande hur trött som helst. Och sjukt hungrig. Jättejättehungrig.


Snart var vi framme där vi skulle vid Victoria Station, och jag kikade upp på de höga fasaderna och fick Paris-feelings. Paris, fast mer spartanskt, tycker ni inte?


Emil var klädd i chinos och snygg kavaj, och matchade som en äkta britt. Var tvungen att ta lite stiliga bilder på herren.


Nämnde jag att jag var jättehungrig?! Eftersom hotellets check-in inte var förrän ett par timmar senare övertygade jag Emil att gå till ett donut-ställe i närheten, som jag sett att en av mina favorit youtubers testat. Nu kände jag att donuts vore den perfekta starten på en London-resa, och vi hittade dit på ett kick.


Jag var inne på att ta två var, men Emil lät sockermonstret i honom ta över och föreslog en låda på sex donuts.
Alltid när Emil pratar om att moffa godsaker, så har jag svårt att säga nej.


Och alltså.... Vi köpte sex magnifika, gigantiska, storslagna och överväldigande pimpade donuts.


KOLLA BARA IN!


Översta raden från vänster; twix, oreo/nutella, ferrero rocher/hasselnöt, nutella, crunchie/caramel och slutligen red velvet. Sedan slog vi oss ned vid ett bord i en liten gränd som ännu var öde.


Jag var absolut mest peppad på min red velvet-donut (ni vet ju hur såld jag är på den bakelsen), min favorit-bakelse blandat med donut?! Kunde inte bli annat än bra.


... Och jag kan säga att jag hade rätt. Red velvet var den otvivelaktigt godaste av samtliga, och Emil höll med (men tyckte oroa/nutella kom på delad förstaplats). Emil och jag var helt lyriska, vi mumsade och stönade och smakade av varandras och kunde inte sluta le. Hungriga och lyckliga. Äkta foodies som vi är. Det här hade varit en kanonidé.


Vi orkade inte allt, men plockade med oss de sista resterna och försökte leta upp hotellet. Insåg att London är mycket tegel. Gillade det.


Vårt hotell: The Belgrave. Pampigt! var vår första reaktion.


Lobbyn matchade exteriören, och vi var redan här ytterst imponerade.


Rummet var grönt och så himla fint. Vi bara log mot varandra, kramade om varandra och kände att jävlar, vad bra det här är. Ni vet när allt plötsligt flyter på, om man bara märker att det blir idealiskt, enligt förväntningarna, perfekt? Det är sällan, men det är en oslagbar känsla.




Vi var tvungna att vila oss ett tag, och låg i sängen och tittade på brittiska serier på storbilds-TV:n. Four in a Bed, Coast vs. Country och Come Dine With Me, om ni vet? Efter att par timmar hade vi vilat upp oss, och tog oss ut. Emil bad mig posera lite utanför hotellet i min väldigt London-iga kappa.


SÅHÄR glada var vi.


... och pussiga.


Sedan började vi traska - vi hade egentligen ingen destination, förutom att vi ville se oss lite omkring. Jag blev förundrad över vissa byggnadshörn och knäppte en bild. Råkade även få med en sockersöt tjej i rosa snickarbyxor som ville posera för sin väninna.


Emil var sugen på att gå till Harrods, då han fått höra att det var ett så pampigt och överklass-igt ställe. Ingen av oss blev slutligen så imponerade - förutom över trapphuset. Det var nämligen utformat med egyptisk prägel.


Vi gick runt ett tag - jag shoppade lite kläder på Oxford Street, och sedan ville Emil visa mig Hamleys - en spektakulär leksaksbutik. De hade hyllor fulla med teddybjörnar... 


... en hel avdelning med Star Wars... 


... och Harry Potter och Pokémon och Frozen och allt en kan tänka sig! Men jag tyckte färgerna i Jelly Bean-hörnan var finast.


Sedan ville vi givetvis posera med lite telefonkiosker. KOLLA BRITTEN. På allvar: passar han inte in läskigt bra?


och så jag! 


Nu var vi hungriga igen. Munkarna hade börjat smälta bort och jag hade timmarna innan suttit och googlat fram lite tuffa London-restauranger. Det var specifikt en vi fastnade för: Dirty Bones. Vi var riktigt peppade, men hade inte bokat bord och såg sedan att restaurangen var nästintill fullsmockad....


... men av något under så fick vi ett bord ändå! Emil och jag tittade på varandra med stor förtjusning och försökte hålla minen utan att tjuta till och göra high five (det hade kunnat bli pinsamt).


Vi var rätt på det klara på vad vi ville ha så fort vi fick se menyn.


Alltså. Jag har inte ens ord. Det är en mac'n'cheese-burgare fylld med högrev, pulled pork och barbecuesås. Till detta beställde vi in pommes toppad med tryffelcheddar och varsin shake. Jag tog en shake med vanilj/butterscotch och Emil en med choklad/banan.


Den var... SÅ JÄVLA GOD. Emil och jag satt och kikade upp på varandra mellan tuggorna, och log mot varandra på det där tysta sättet som egentligen säger "för i helvetet, så bra det här är". Vi hade inte kunnat vara nöjdare.

När vi sedan hade betalat och klivit ut på gatan insåg vi att vi klivit rakt ut på Piccadilly Circus


Nog för att Pernilla sjunger gott om det, så kan jag bara säga en sak: Piccadilly är INTE stället för mig. Brusigt, fullt med folk, sega övergångsställen, högljutt, trångt.... Nej tack. Pernilla, du har fått det här om bakfoten.

Sådana här ställen är mer ställen för mig. Sagolikt söta brittiska byggnader som tagna ur en film.


Emil och jag traskade bort mättheten från burgarna, fotograferade, höll hand, tog selfies.... 


Han tog bland annat den här magiska bilden från Park St James.


Emil försökte få kontakt med en ekorre, men det misslyckades miserabelt (fortsättning följer, ni får se mer framgångsrika försök i nästkommande inlägg!).


Solen började gå ned över London i takt med att vi närmare oss vårt hotell.


Så himla vackert. Jag har insett mer och mer att jag verkligen är en storstadstjej i djupet av mitt hjärta. Gud, så jag trivs i dessa miljöer!


När vi kom hem bryggde jag mig en kopp te (såklart hotellrummet hade dessa faciliteter), vi satte på TV:n och sedan mumsade vi på resten av våra donuts.

Det var vår första dag i London. Totalt hade vi lyckats gå 30.000 steg och 2 mil. Det var vi fast beslutna att slå dagen därpå.