För det första: HUR BRA KÄNNER NI MIG EGENTLIGEN? Jag blev helt fnittrig av era klockrena gissningar, och kan inte förstå att ni är så lojala och engagerade att ni så lätt kan gissa vad jag har i görningen...
Men, sakta i backarna! Ni alla gissade på att jag blivit antagen till en PTP-tjänst i Nyköping, och det är rätt nära, men så snabbt framåt ska vi inte gå ännu...
Så här är det: Jag har sökt flera tjänster; i både Stockholm, Eskilstuna, Strängnäs, Trosa och Nyköping, varav det jag hållt tummarna för som mest har varit BUP i Nyköping. Det som hände häromdagen var att jag fick mail från enhetschefen på BUP i Nyköping, som kallade mig på arbetsintervju den 21/4. Alltså, om mindre än en månad åker jag en helg till Nyköping för att ha arbetsintervjun för mitt drömjobb.
FÖRSTÅ?!?! Det är faktiskt möjligt att det jag vill mest av allt just nu går i uppfyllelse. Nu gäller det bara att jag wow-ar dem under intervjun.....
På tal om glädjande post, så trillade det in ett brev till mig igår. Det var helt oväntat, men jag såg direkt på skrivstilen vem avständaren var.
Farmor.
Jag blev alldeles varm på insidan när jag såg det, och trots att jag skulle iväg till jobbet direkt var jag tvungen att ta med mig det och öppna det, och läsa det på vägen. Det hon skrivit i det berörde mitt mående på sista tiden - att jag känt mig nere, frånvarande och inte mig själv.
Hon ger så kloka råd, min farmor. Jag förstår inte hur en människa kan vara så fin. Jag blev helt rörd, tacksam och brevet gjorde mig så otroligt glad. Tack farmor.
Jag jobbade enbart ett kort pass denna dag, och slutade redan halv två. Solen sken och temperaturen var sommarvarm, så trots att jag borde ha pluggat så tog jag en kortare vända runt i kvarteret.
Det var varmt och härligt att jag var tvungen att lägga mig ned på gräsmattan och njuta av det. Solen brände mig på näsroten och jag låg där och bara... njöt...
Passade på att ta med mig korsord och dagbok, och när jag låg svettades jag i mina jeans, tog av mig koftan och söp in solen.
Alla var ute och njöt av den, dessutom. Jag skrev i dagboken till ljudet av fransmän som pique-nique-lunchade i närheten, ungdomar som spelade fotboll på gräsmattan, knastrandet av löparskor på de omringande grusstigarna, fågelkvitter blandades med dova ljud från distant trafik. I luften kändes tung och varm med stundvisa, lagom regelbundna svala brisar, och det luktade värme, sommar och gräs.
Efter klockan åtta gick jag fortfarande runt i t-shirt, med min baguette, och jag kände bara att... Sommaren tog en försprång in i Paris.
I tisdags hade jag ännu en middagsdejt med Loïc, och vi gick till en italiensk restaurang som han velat testa ett tag. Lämpligt nog låg den bara fem minuter från min studio, så vi gick dit på ett kick.
När vi möttes upp kändes som att jag inte sett honom på en halv evighet - och det var ju sant också, eftersom vi inte setts på mer än en vecka. Jag sprang mot honom skrattandes och kastade mig om halsen på honom, och ropade "JE SUIS TROP HEUREUSE, LOÏC, TROP HEUREUSE!" (jag är så lycklig, Loïc, så lycklig!).
Anledningen till varför kommer jag nog hålla som en liten *cliffhanger*, men sanningen är att jag fick ett mycket glädjepirrande mail häromdagen... Om ni vill kan ni få gissa, och jag lovar skriva om ni gissar rätt!
Vi kom fram till restaurangen lagom när de öppnade vid 19h. Verkligen klassiskt italienskt.
Vi fick det trevligaste bordet precis i hörnet, vid sofforna. Direkt började vi prata igenom allt som hänt sedan sist - jag berättade detaljerat om min helg med Emil, och han berättade PAUL-skvaller. Precis som det ska vara.
Som alltid när jag är på italiensk restaurang beställer jag pizza. Pizza är livet. (Har ni märkt förresten att jag kommit in i en riktig pizza-period? Förra året var det hamburgare, och nu bara bara pizza.. #periodare?) Hur som haver, min poäng är att... Pasta tycker jag är så onödigt att beställa ute, eftersom det är så lätt att laga till hemma för en tiondel av priset. Pizza är typ omöjligt att få restaurangkvalitet på utan vedugn.
Loïc är däremot inte av samma åsikt, och valde en tagliatelle provencale; pasta med bacon, vitlök och en liten skvätt tomatsås. Själv tog jag en margherita.
Jag var pepp och toklycklig över alla olika anledningar, kärleksrus, *cliffhangers* och att få äta pizza med min favorit-bagarkompis.
Och så gör jag sådär som jag har en fånig tendens att göra - sticka fram huvudet som att jag är en mullvad eller något. Som att jag tror att mitt huvud inte kommer med på bilden annars. "Emelie, jag lovar, du kommer med på bilden utan att göra sådär med huvudet", och så skrattade vi.
Efterrätt - varför ens fråga?! Loïc tog en pannacotta, och jag slog på en banana split.
Och jag kan bara säga det att grädden.... Var to die for. Jag vet att banana split är en klassisk rätt som i princip smakar liknande överallt, men alltså dessa råvaror... Grädden, glassen, chokladsåsen... Måste lätt varit en av de godaste banana split:sen jag ätit.
Ovan lyckas Loïc knäppa en halvt obekväm bild på mig när jag har munnen full med vatten, utan att ha hunnit svälja ned det. Så voilà min krystade "åh en bild *gulp*" min.
Efter maten tog vi en sväng förbi PAUL, och där stannade vi högst tre minuter innan jag blev för kall (blir alltid så kall av att äta en stor måltid... Någon annan som har samma problem?), och ville gå hem. Så på vägen pratade vi även om lördagens planer; Loïc ska ha en fest på lördag som börjar med raclette-middag, för sina närmsta. Ska bli tokroligt!
Först och främst vill jag bara tacka er, för era makalöst pirriga kommentarer på mina kärleksinlägg. Cecilias kommentar "Jag är så glad för er skull och älskar hur öppenhjärtigt du låter oss ta del av så mycket i och av ditt liv!" fick mig helt glad i hela kroppen, och jag vill bara säga att... Det är tack vare er.
Det är tack vare att ni vågar dela med er och kommentera och ge respons på mina inlägg, som jag själv blir så inspirerad och peppad att skriva om mina känslor. Ju mer ni skriver, desto mer vill jag skriva till er. Så tack själva!
Sådär. Emil är tillbaka i Sverige (men kommer tillbaka om 9 dagar!!!). Häromdagen hade jag en ledig dag, och ledig dag numera betyder: Plugg och promenad. Jag satt först tre timmar och småpillade på rapporten (som ni börjar ta form, har 39 sidor hittills och vi ska precis börja skriva på diskussions-delen), och vid 13 tog jag stopp och bestämde mig för att promenera istället.
Jag hade enbart en liten tunn kofta och min sjal som Loïc givit mig i födelsedagspresent (varav båda visade sig bli för varma under promenaden).
Jag kände för att ta en riktig långsträcka idag, och började gå upp mot vattnet. Solen strålade och det var så varmt att det stack i låren under mina svarta jeans.
Det var lunchtid, och fler än ett par ungdomsgäng hängde vid flodbanken.
Här kommer flertalet random bilder som enbart har gemensamt att de fångade min blick så pass att de tvingade mig plocka upp mobilen, trots att jag knappt såg konturer på skärmen på grund av solljuset.
Blir på riktigt så himla lycklig av att se människor sitta på uteserveringar, klinka med sina ölglas, äta en croque monsieur eller en sallad och bröd. Tänker alltid: "Här kommer jag och Emil sitta i sommar". Har däremot svårt att inte vilja sno bröd från korgarna på borden när jag går förbi.
Jag kom till Place des Vosges, där människorna hopade sig på de gröna gräsmattorna. Jag fortsatte dock förbi.
Tycker det är mycket trevligare med öde gränder än trånga gräsmattor.
Eller charmiga blomsterbutiker. *hej farmor*
Någonstans här hände det något som gav mig en riktig självförtroende-kick under resten av eftermiddagen. Helt plötsligt när jag gick på gatan blev jag stannad av en ung man. Först blev jag förvånad och trodde han ville ge tillbaka något jag tappat eller dylikt, men när jag tog ut hörluren sade han: "Jag ville bara säga att... Jag tycker du ser så jävla cool ut. Du går liksom med ett sådant självförtroende, så tufft... Ah... Det var bara det jag ville säga."
Och kan ni tänka er min gång efter det? Paris blev min catwalk, haha.
Jag kom inte hem förrän efter 18, vilket innebar att jag varit ute i 5 timmar, med paus för matintag, HM och inhandling.
Fick mig en bra sväng genom 12:e arrondissemanget, vilket är ett område jag sällan vistas i längre. Men det var himla fint. Och himla varmt.
Jag tror Paris skippade våren och hoppade direkt på sommarn, minsann.
Fram med spypåsen igen! Haha, nej, jag skoja bara. (Men akta så du inte blir bländad av mina oproportionerligt glittrande ögon.) Söndagen var vår sista dag tillsammans för denna resa, och i och med vår ytliga sömn natten innan och dagens långa solpromenader så var vi helt utmattade. Jag vet att jag sov som en stock, och vaknade inte förrän vid 9-tiden, helt perfekt utvilad. Vi började dagen med att handla frukost. En traditionell baguette och denna gång en vavin - en chokladsockerkaka med chokladöverdrag. (Vi har bestämt oss för att varje morgon testa ett nytt bakverk från bageriet).
Och den var oväntat god, faktiskt! Mjuk, seg och saftig, fast ändå kompakt.
Efter frukosten kröp vi ned i sängen igen, och beslutade oss för att ta vara på så mycket mystid som vi bara kunde. Vi satte på en film - Forgetting Sarah Marshall, men tittade inte jättenoggrant genom hela.
Vid 13-tiden beslutade vi åtminstone för att ta oss upp och ut för vår sista måltid. Emil var som vanligt kamera-ansvarig, för hans bilder blir alltid bättre än mina.
Som traditionen säger så blev det vår favoritrestaurang - Pizza Hut. Denna gång var det Emils tur att bestämma vilken pizza, och det blev en rackare med köttfärs, bacon, skinka, champinjoner, lök, tomatsås och mozzarella. Och ostbollar som kanter, givetvis, för vi blev helt frälsta förra gången.
Och alltså pizzan på Pizza Hut är INTE AV DENNA VÄRLD. Ja, jag vet, den är inte som äkta italiensk pizza och det ska den bannemig inte vara heller. Den ska vara precis såhär. Överdådig, fettig och alldeles sjukt god.
Medan vi väntade på pizza och efterrätt så hade jag med mig en av mina korsordstidningar, och vi satt tillsammans och fnulade på stora familjekrysset. Att lösa korsord är en sådan mysgrej för mig. (Ps. Bilden över är min nya favoritbild på oss )
Vi gjorde ett andra försök att äta en äkta pizookie. Denna gång kom vi aningen närmare tanken, med en gigantisk stor kaka, fyra glasskulor och grädde till.
Miam, vad god den var! Alldeles seg och varm och gosjig på insidan, som tillsammans med vaniljglassen blev en fantastiskt god efterrätt. "Den godaste efterrätten vi ätit på Pizza Hut" konstaterade Emil, och det är otvivelaktigt.
[insert stämningsfull video här]
"Men du, ska vi räkna detta som en äkta pizookie nu då?" fortsatte han. "Nä... Jag vill att den ska komma in på en stekpanna faktiskt. Så vi får helt enkelt fortsätta leta!".
Det verkade han inte ha något emot.
... Nu kommer vi till den trista delen. När det börjar närma sig hemresa för Emils del. Lyckligtvis hade vi en timme innan vi var tvungna att åka vidare, och den timmen tillbringade vi med att lösa korsord i Jardin des Tuileries.
Sedan... Sedan tog vi métron till bussen, och jag lämnade av honom. Vi kysstes hejdå en gång, två gånger, tre gånger, och sedan var han tvungen att gå på bussen. Jag valde att promenera hem - både för att rensa tankarna och för att smälta maten, och fick mig både betänketid och vackra foton på köpet.
Och vet ni vad jag kom fram till?
Nä... Inte jag heller.
Allt jag kunde känna att... Jag var så lycklig, sprudlande kär och helt varm i hela kroppen. Samtidigt upplevde jag en stark saknad, och nästan en känslomässig utmattning över att känna så mycket. Samtidigt fanns det ingenting jag ville hellre än att ha honom bredvid mig, promenerandes, med hans hand i min. Jag hade en ro i själen som både spelade på att jag har haft en så magisk helg med en fantastisk person, och också det faktum att jag gick runt i Paris.
Bland det första jag gjorde när jag kom hem var att jag skrev till Linnéa.
Och det kändes verkligen helt sjukt. Fast på ett riktigt bra sätt.
I lördags sov vi båda relativt ytligt, och låg vakna redan vid halv sju och småpratade i sängen. Kändes helt overkligt att han låg där bredvid mig, och att vi kunde ligga tätt intill varandra och bara... vara tillsammans. Vi drog oss ett tag innan dess att vi klev upp och gick och handlade frukost, redan klockan halv åtta! Tillbaka kom vi med baguette, croissant och en torsade au chocolat.
Efter frukost tog vi oss ut redan vid 10-tiden, och prognosen talade om 19 grader och strålade sol. Och prognosen ljög inte, ska jag säga! Det passade perfekt, eftersom jag och Emil hade planer på att besöka Triumfbågen!
... Promenaden dit innebär oavbrutet handhållande, kyssar vid varje röd gubbe och flertalet selfies.
Plus Emil som tog toksnygga bilder.... *all cred till honom*
Och vips så var vi framme, vid den stora ståtliga bågen framför en klarblå, molnfri himmel.
Vi ställde oss i kön, kirrade biljett och sedan traskade vi upp trapporna för att se ut från toppen. Jag, som klättrar mina sju trappor flera gånger om dagen tyckte inte alls att det var så jobbigt som jag trott!
Utsikten däremot... *mwah!*
Det blåste som bara attan, men solen sken, temperaturen var sommarvarm och vi såg hela Paris framför oss.
Efter ett tag gick vi ned samtliga trappor, och började gå vidare på Paris gator. Emil var redo med kameran.
På vissa ställen hade det börjat grönska, och på andra ställen var det fortfarande lite kalt. Vi fick sådan vår-feeling och valde att ta en selfie över en gröntäckt yta.
Så höll vi hand. Och kysstes. (om jag nu varit otydlig på den punkten?)
I och med att det blåste så mycket så sökte vi skydd nere vid flodbanken, där det helt plötsligt blev helt vindstilla. Utan ett enda moln i sikte. "Emil, det här är ett sådant snap-moment." sade jag skämtsamt. "Ja, det är det verkligen", svarade han. Så gjorde jag en snap om det (den kan ni se i slutet av inlägget om ni är nyfikna).
Det har kommit till den gränsen när jag både skräms och roas av mitt eget sociala-medie-beroende. Men jag kan i alla fall skämta om det.
Halsduken åkte rätt av, jackan åkte av, till och med koftan åkte av! Så frågade Emil om vi inte skulle sätta oss ned på en bänk vid vattnet, så det gjorde vi.
Strålande sol, jag i ärmlös klänning och han i t-shirt. Han lade sig ned på bänken och jag satt och smekte honom över ansiktet medan vi pratade om saker vi tänkte, kände och tyckte. Vi varvade kyssar med prat om Emils två sommarveckor i Paris; hur vi längtade, vad vi skulle göra, hur vi skulle njuta av tiden och jag hade ett konstant kärlekspirr i hela magen. Det kändes som livet, livet, livet i hela magen.
"Emil, gissa vad jag är sugen på nu!" tillade jag.
"Crêpes?" "... Japp. Alltid crêpes."
Så då gick vi och åt crêpes.
Nutella för min del, och nutella/banan för Emil. Fast han fick choklad över hela händerna, och jag skrattade ondskefullt eftersom det vanligtvis är jag som får det. Fast över hela ansiktet, då.
Men nu var vi trötta, ska jag säga, efter en fyra timmars solpromenad. Vi valde att gå hem och vila oss; satt i sängen och lät mobilerna plinga varma av nypåslaget wifi, och snapade med våra vänner. Som kaniner. Som man gör.
Och som andra mellanmål fick jag äran att besmaka Emils nya kakexperiment. Han fick nämligen nyligen en idé - att testa baka Emil-kakor fast med saltad karamell istället för nutella. Kan ni förstå?!?! Jag som är tokig i saltad karamell. Känns nästan lite som att den här kakan är *tillägnad mig*....!
Emil hade bakat dem dagarna innan avresa, men när han testade dem live i Skype så sade han att de inte blev bra - att de blev för söta. Trots det tvingade jag honom ta med sig en sats för att jag skulle få prova, och alltså......
Enligt mig så hade han helt fel. Alltså, de var ju hur jävla goda som helst. Jag som hade förväntningar nere på noll blev otroligt förvånad, slickade mig om fingrarna och insåg att... Jag tycker bannemig dessa är godare än originalet. Att det ens var möjligt?! (Ps. Ett inlägg tillägnat dessa nyfunna godsaker väntar....).
Sedan var det dags att ta sig ut för middag. Jag var inte alls hungrig (på grund av frukost-crêpe-kaka), men på något vänster övertalade Emil mig att smaka på lite extra gott innan middagen. Medan vi stod i kön för att köpa macarons till Emils vän Sofia selfie:ade vi på samma gång.
En choklad och en hallon till henne, en saltad karamell till mig och en hasselnöt till Emil. Mycket goda!
Klockan 19 hade vi vår reservation vid en av mina favoritrestauranger i Paris, som tyvärr är i dyraste laget. Däremot hade jag berättat om denna för Emil veckorna tidigare, och han var taggad på att testa. Han beställde in deras paradrätt - biff med aligot (ost-potatismos), och jag tog klassikern fransk löksoppa.
*obligatorisk fotografering*
Och Emil verkade älska sin rätt! Jag blev så otroligt glad över att han uttryckte sitt tycke, och jag kände mig både *stolt* och *lyckad* som fått visa en av Paris guldkanter. Ni vet, jag blir alltid helt lycklig när jag kan få dela något som jag älskar så mycket, med någon jag älskar så mycket. Att visa Paris för Emil känns nästan som att visa mamma något jag gjort i syslöjden. Bara liksom *ÖNSKAR* med hela mitt hjärta att han ska gilla det.
På tal om hjärta, så talade vi om ett ämne jag väntat med att ta upp förrän nu - nämligen hösten. När jag återvänder till Sverige. Vi pratade om att jag börjat söka jobb, och allra särskilt i Nyköping, och vad som skulle hända om jag faktiskt fick jobb där. Och vi insåg, att i så fall, så... skulle vi vilja flytta ihop.
[insert stämningsfull video om dagen här]
Alltså jag är så kär i den här personen att jag faller av stolen, tror jag. Eller, visserligen satt jag i en soffa, men ni vet vad jag menar...
Efter middagen gick vi hem, och jag ritade upp dagens rutt på kartan. Så här blev det!
Medan jag satt och pillade med bilderna för dagen och ritade upp dagens rutt frågade jag Emil: "Du, Emil... Vad ska den här dagen heta?" "'Dagen vi insåg att vi ville flytta ihop'."
Mitt svar blev en kyss.
Innan vi kommit hem hade vi hunnit förbi Paris bästa gelato, och vi köpt hem tre smaker till kvällsfilmen. Choklad med hasselnötter, yoghurt med majskex och chokladbitar plus saltad karamell.
Vi såg klart filmen och sedan låg vi och kramades ett långt tag i sängen.
Emil tittade in i mina ögon och innan vi somnade så sade jag "Du vet, det här är min dröm".
(Ps. Om jag inte vore i det här förhållandet hade jag spytt på oss. Alltså förlåt alla utomstående, men jag är så kär.)
