Ett värdigt avsked på ett kärleksspäckat besök

Igår var Emils sista dag i Paris, och denna gång ställde vi inget alarm. Han skulle inte åka med bussen mot flygplatsen förrän klockan 16:30, så vi bestämde oss för att göra det bästa av dagen med tiden vi hade. Vi sov länge, och gick sedan till bageriet för en sista mindre brunch.

Det blev croissant med nutella och pain cacao (chokladbröd). 

Det är för att vi hade lite maffigare måltidsplaner innan hans avresa. Det skulle visst regna hela dagen i Paris, så vi tog oss ut med resväska och paraply. Fast först gjorde vi en snabb avstickare till en .... typisk... nördbutik. Eller, ja, ni vet, en såndär med massor av gamla serietidningar, manga, actionfigurer av kända karaktärer och andra merchandise? Visst får man kalla det nördbutik?

Hur som haver.. Selfie!

Sedan kom vi fram till resans sista restaurang. Pizza Hut, givetvis!
Det vi upptäckte att man kunde beställa här, som inte finns i Sverige, det är en vidareutveckling av Cheezy Crust - fast med ostbollar i kanterna! Alltså #omg #gottahavethis.

Och vet ni? Det var precis lika gott som en tror att det ska vara. En tokvinst för Pizza Hut! 
Till det fick vi tre såser, bbq-sås, tomatsalsa och någon bearnaise-liknande historia.

Till efterrätt beställde vi två saker. Först ut: en varm cookie med vaniljglass (som jag hade jättehöga förväntningar på, pga velat äta i flera veckor).

Fast den var inte alls så stor och maffig som jag trott att den var. #cookiefail. Är det så att jag blivit för bortskämd med Emil-kakor?

Andra ut: Chocolathérapy - en sundae med vanilj- och chokladglass, brownie, chokladsås och grädde.

And noooow we're talking... Den var riktigt god, instämde även Emil med. Slutligen kan jag nämna att vi inte var hungriga efter detta besök åtminstone.... #pizzahutcoma #måsteslutamedallahashtags

Efter måltiden tog vi oss till métron och busstationen... Usch, fy farao och järnspikar och allt fult på det. Jag hade ingen som helst lust att se Emil åka ifrån mig, när vi haft sådana underbara dagar tillsammans.
Vi kom dit alldeles i lagom tid, och klumpen i magen växte sig allt starkare för varje steg närmare. När vi släpptes ut på parkeringen och Emil lassade in sin resväska i bussen ville jag bara krama om honom och aldrig släppa taget.

Men det gjorde jag, förstås...

Sedan kysste han mig för en sista gång denna vistelse, och med de hoppfulla tankarna om att "om 25 dagar ses vi igen.." så såg jag honom gå på bussen. Och så tänker jag på min farmor och farfar, som tvingades vara från varandra månader i sträck när farfar var ute med flottan. Wow. Att de kunde.

Jag saknar honom redan; saknar att ha hans kropp nära min, omfamnas av honom, kramas... Mina läppar är helt ärligt totalt sönder-fnasade av allt hångel, torra och uppspruckna, men trots det vill jag aldrig sluta kyssa honom.

Men nu.... Plugget väntar, arbetet väntar, Paris-livet fortsätter.