För att muntra upp mig själv? Crêpes!

Jag kan medge att jag inte var mitt bästa jag igår. Jag var rätt deppig, nere och sorgsen över att inte längre vakna upp bredvid en varm kropp tillhörande personen jag älskar så högt, och jag saknade honom rätt rejält. Jag var ledig under dagen men hade ingen som helst lust att göra någonting. Utanför var det mulet blandat med regnskurar och jag låg mest inne under täcket och tyckte synd om mig själv.

Sedan fanns det egentligen bara en sak som kunde muntra upp mig.

Ja, ni gissade rätt. Nutella-crêpes.

Du härliga, stora, tjocka, nygräddade och rykande pannkaka fylld med smält nutella. Himmelriket i min hand.

När jag gick där längs gatan och smaskade på min crêpes kändes allt lite bättre. Jo, visserligen tänkte jag på Emil och visserligen önskade jag inget hellre än att han skulle gått vid min sida och ätit på en egen, men... För en stund kändes det rätt bra ändå.

Och som vanligt, och helt ur min kontroll, så lyckas jag bli helt chokladig överallt. Det går bara av sig själv.

Men samtidigt vet ju alla att det är mycket godare att inte begränsa sig när man äter. Det blir godare när man äter med hela ansiktet, faktiskt.