Da Pietro med Loïc och en *cliffhanger*

I tisdags hade jag ännu en middagsdejt med Loïc, och vi gick till en italiensk restaurang som han velat testa ett tag. Lämpligt nog låg den bara fem minuter från min studio, så vi gick dit på ett kick.
När vi möttes upp kändes som att jag inte sett honom på en halv evighet - och det var ju sant också, eftersom vi inte setts på mer än en vecka. Jag sprang mot honom skrattandes och kastade mig om halsen på honom, och ropade "JE SUIS TROP HEUREUSE, LOÏC, TROP HEUREUSE!" (jag är så lycklig, Loïc, så lycklig!).

Anledningen till varför kommer jag nog hålla som en liten *cliffhanger*, men sanningen är att jag fick ett mycket glädjepirrande mail häromdagen... Om ni vill kan ni få gissa, och jag lovar skriva om ni gissar rätt!

Vi kom fram till restaurangen lagom när de öppnade vid 19h. Verkligen klassiskt italienskt.

Vi fick det trevligaste bordet precis i hörnet, vid sofforna. Direkt började vi prata igenom allt som hänt sedan sist - jag berättade detaljerat om min helg med Emil, och han berättade PAUL-skvaller. Precis som det ska vara.

Som alltid när jag är på italiensk restaurang beställer jag pizza. Pizza är livet. (Har ni märkt förresten att jag kommit in i en riktig pizza-period? Förra året var det hamburgare, och nu bara bara pizza.. #periodare?) Hur som haver, min poäng är att... Pasta tycker jag är så onödigt att beställa ute, eftersom det är så lätt att laga till hemma för en tiondel av priset. Pizza är typ omöjligt att få restaurangkvalitet på utan vedugn.

Loïc är däremot inte av samma åsikt, och valde en tagliatelle provencale; pasta med bacon, vitlök och en liten skvätt tomatsås. Själv tog jag en margherita.

Jag var pepp och toklycklig över alla olika anledningar, kärleksrus, *cliffhangers* och att få äta pizza med min favorit-bagarkompis.

Och så gör jag sådär som jag har en fånig tendens att göra - sticka fram huvudet som att jag är en mullvad eller något. Som att jag tror att mitt huvud inte kommer med på bilden annars. "Emelie, jag lovar, du kommer med på bilden utan att göra sådär med huvudet", och så skrattade vi.

Efterrätt - varför ens fråga?! Loïc tog en pannacotta, och jag slog på en banana split. 

Och jag kan bara säga det att grädden.... Var to die for. Jag vet att banana split är en klassisk rätt som i princip smakar liknande överallt, men alltså dessa råvaror... Grädden, glassen, chokladsåsen... Måste lätt varit en av de godaste banana split:sen jag ätit. 

Ovan lyckas Loïc knäppa en halvt obekväm bild på mig när jag har munnen full med vatten, utan att ha hunnit svälja ned det. Så voilà min krystade "åh en bild *gulp*" min.

Efter maten tog vi en sväng förbi PAUL, och där stannade vi högst tre minuter innan jag blev för kall (blir alltid så kall av att äta en stor måltid... Någon annan som har samma problem?), och ville gå hem. Så på vägen pratade vi även om lördagens planer; Loïc ska ha en fest på lördag som börjar med raclette-middag, för sina närmsta. Ska bli tokroligt!