Fransosens bolognese

Den allra första hemmadejten jag och fransosen hade, det var i slutet av september förra året. Det var då vi börjat snacka om att jag var en hejare på bolognese - och det menade han sig också vara. Ett skrattretande minne var då när jag kom hem till denne kulinariskt handikappade kock - helt befriad från kunskap i matlagning - för första gången.

Han hade blandat ihop färdigköpt tomatsås med köttfärs, vilket smakade gott - men inte direkt var i närheten av vad jag skulle kalla en riktig bolognese. (Han verkade däremot stolt, och jag hade inte hjärta att påpeka minimalismen i ingrediensantal). Jag fick visa honom min egen på vår andra hemmadejt).

Numera kan vi skratta åt det, och eftertänksamt skamset har han sagt att "jag ska laga dig en RIKTIG bolognese någon gång!"... 
Sagt och gjort, det hände häromdagen! Jag klädde mig i vitt och kort, och såg fram emot fransosens första försök till en maträtt innehållandes mer än fyra ingredienser.

Sommar i Paris. Trots att det är sent är ljuset påtagligt och luften varm, och det är en ren fröjd att vara ute och promenera. Nästan så jag valde att gå vidare och inte knacka på när jag väl kommit fram till hans byggnad. (fast det gjorde jag ju förstås inte).

Så fort jag kom genom dörren fick jag en stor puss och kände doften av stekt lök, tomat, oregano och massor av spiskummin. Mmmmmmm! sade jag, vad gott det luktar!

Han lyste upp i hela ansiktet och kunde inte hjälpa att berätta hur stolt han är över hur stor del av löken han använt, vilka kryddor han använt och hur mycket tomatsås han hällt i stekpannan. Han hade ju till och med använt färska tomater, menade han.

Sedan serverades den. 

Och jag måste erkänna, att den var riktigt god! Så god att jag tog en andra portion, och det med glädje. (Nu ska vi inte gå in på att jämföra den med min, för alla vet ju att min bolognese inte kan besegras...)...

Resten av kvällen var som ett fluffigt moln. Vi pratade om saker som hänt, om hur saker går på jobbet, om uppmärksamheten jag får.. (fyra telefonnummer av fyra olika killar denna vecka, vad har hänt med mig?! Är det bara för att jag bestämt att leka monogam i en månad, som alla börjar flockas kring mig?!)...

Vi somnade gott efter att ha legat i sängen och pratat om självförtroende och självbild, och med blandad franska/engelska lyckades jag göra mina psykologtankar förstådda. Det var ett djupare samtal än han och jag lyckats ha under våra elva månader som dejtande.

Viennoise au Chocolat

Att jobba på PAUL, det har både sina fördelar och sina nackdelar. Den största fördelen är också ironiskt nog en nackdel - tillgången och lättillgängligheten till en skrämmande mängd bakelser, bakverk och bröd! Medan mina smaklökar hurrar och min mage klagar av överflödet så tänkte jag dra nytta av en annan fördel; att kunna recensera och uttrycka mina åsikter om bakverken som gömmer sig bakom disken.

Viennoise au chocolat

Ljust, fluffigt bröd med chokladbitar

Jag vet; den ser inte mycket ut för ögat, men vitt bröd och mörka chokladknappar kan förvåna!

Och kanske är det just simpliciteten i bakelsen som gör den så fenomenal - man har inte så höga förväntningar, och just därför blir den så makalöst god.

Efter en matig baguette med ost/skinka/grönsaker är det en perfekt dessert för att avrunda med något sötare, och för att göra det ännu bättre... Så kan en doppa den i en burk nutella och bita av bit för bit..

På rankningslistan står:
#1 Croissant aux amandes et nutella, #2 Torsade au chocolat, #3 Tresse au sucre, #4 Turbichoc, #5 Viennoise au chocolat, #6 Brownie, #7 Pave chocolat caramel, #8 Pain Suisse, och #9 Brioche au chocolat.

Passages de Paris, del 1

Mitt nya upptäckarprojekt som jag pratade dagarna innan om, har varit mitt fokus under mina lediga dagar här i Paris. Jag har nämligen bestämt mig för att utforska och besöka Paris alla små passager - inglasade och öppna gångar mellan byggnadshus. Dessa har funnits sedan Paris uppbyggnad, för att underlätta gångtrafiken, samt att erbjuda en ytterligare tillgänglighet till Paris kulturliv.

Här tänkte jag visa er lite av mina fynd!

#1: Galerie de Palays Royal

Precis vid trädgården vid Palais du Royal, så finner sig denna lilla passage som kantas av många galerier. Stora, pampiga och riktigt imponerande.

#2: Galerie Vivienne

Galerie Vivenne föll jag direkt för, och blev en av mina favoritpassager, hittills. Så stor, ljus, vackert och så lyxig. Guldkantad och exklusiv - man kände sig som en kunglighet!

#3: Passage de Choiseul

Passage de Choiseul; en ljus passage som var lite mer lågmäld än Galerie Vivienne, men som med sitt höga glastak fortfarande gav en överlägsen sensation av att vara riktigt viktig,

#4: Galerie Vero-Dodat

Sist under denna passage-promenad fann jag Galerie Vero-Dodat, som nästan var helt tom. Lite rakare och lugnare, men samtidigt imponerande stilren.

---

Så det var de första fyra passagerna i min jakt efter Paris alla små gångar. Jag ser fram emot att visa er alla passager jag upptäcker!

Pizza, mono-hängivelse och fransosens kamrater

I fredags var det exakt en månad innan återresa till Sverige. Så efter ett tungt arbetspass mötte jag upp min hjärtevän, fransosen, hemma hos honom för att tillbringa kvällen och natten. När jag kom dit fick jag reda på att vi skulle möta upp två av fransosens bästa vänner på en bar senare samma kväll - två personer jag hört mycket om, men ännu inte fått träffa.

Innan dess skulle vi däremot ut och äta middag, och jag valde en fasansfullt god italiensk skapelse med parmaskinka, ruccola, mozzarella, körsbärstomater och parmesan.

Förresten har fransosen börjat bli mer bekväm med att jag får ta bilder på honom nu (även om han fortfarande är väldigt kameraskygg) - även om han tvärvägrar att publicera dem på internet. Så syyynd, för det kliar i mina fingrar att visa er den orättvist attraktive herre som jag får äran att tillbringa tiden med.

I vilket fall... Så ramlade vi in på ett annat samtalsämne... I och med den himmelska incidenten var jag tvungen att ta upp ännu ett ämne; polyamori. Jag var tvungen - för eget huvudbry - att fråga vad vi hade nu, hur han såg på vårt förhållande och hur han ville spendera vår sista månad.
            Vi kom fram till, efter många om och men, att vi ska hänge oss till varandra den här sista tiden, och inte träffa några andra. Mycket bisarrt för mig som helt hängett mig till polyamorin, men också något jag tycker att fransosen är värd.

Efter samtalet mötte vi upp hans två vänner, som direkt började ketchupa om allt som hänt sedan de setts. Jag fick inte många sylar i luften, men lika bra var väl det - jag mådde väl i mitt eget huvud, bland mina egna tankar, och att meditera lite. Dessutom fick jag en andra läsk gratis av kyparen, vilket gjorde hela kvällen ännu muntrare.

Bloggrundad pique-nique och det enda rätta

Förra veckan var jag ledig hela två dagar på raken, och den senaste av dem hade jag även stämt träff med en trogen bloggkommentatör. Fast att kalla hen för bloggkommentatör känns både stelt och opersonligt - jag skulle snarare kalla hen för en vän. I vilket fall som helst, så är det en person som både följt och kommenterat mina inlägg länge, och som jag med tiden fattat tyckte för.

När hen och hens kompanjon sedan sade sig komma till Paris ett par veckor under sommaren, så var jag tvungen att ta tillfälle i akt och få träffa dem.

Vi hade stämt träff vid den vänstra trappen vid Luxembourg-fontänen - på samma plats som jag tagit ett foto veckorna innan. Trots osäkerhet kring plats hittade vi varandra till slut, och mitt sällskap dukade upp för pique-nique. Själv hade jag stressat från studion eften en alltför seg sovmorgon, och bara fått med mig en frukt.

Men de var inte blyga med att dela med sig ("Jo, det vill du, ta nu!"), så jag fick ta del av både skinka, yoghurt och kex med ost. Dessutom hann vi, trots förvånande kort tidspann, in på samtalsämnen som sträckte sig långt i både djup och bredd (men som alltid förankrades i ämnet Paris). Hur som haver var det, för mig, både trevligt och givande... Och jag är så glad att jag fick ta del av det.

När vi sedan skiljdes åt tog jag mig upp till min studio, och gjorde mig i ordning för att ta mig ut på promenad, Men, helt plötsligt... Blev jag helt tung och trött i kroppen, och hade ingen lust alls. Med någonting.

Så då gjorde jag det enda rätta.

Jag tog ut favoritburken ur frysen, plockade fram korsordet och satte på en fransk film. 

Trots att samvetet gnydde lite om att "varför är du inte ute och utnyttjar din sista tid i Paris?!" så försvann tankarna i samma stund som första skeden mötte tungan, och återkom inte ens när hela burken var uppslukad.

För faktiskt. Att göra vad man helst vill i stunden - det är det enda rätta. Även om man är i Paris.

Nytt upptäckarprojekt, crêpes och kvällsdejt

Att jobba som boulangère är inte ett vanligt mån-fre-arbete - nej, oftast jobbar jag morgonpass eller kvällspass, och har fått mina lediga dagar lite slumpmässigt utplacerade. Denna vecka var jag ledig mitt i veckan, och såg fram emot en hel dag med Paris-stros och frihet.

Det inkluderar givetvis en seg morgon med brunch, korsord och så lite småplanerande inför dagen.

Efter att jag fått i mig lagom med energi för att känna mig human, så satte jag även på mig min lilla favoritklänning och poserade i vanlig ordning.

Så började äventyret! Jag tog mig ut på gatorna för att fullfölja ett nytt projekt - att besöka Paris alla små passager, som slingrar sig inne i byggnader. Jag såg nämligen en dokumentär häromveckan som berättade så intressanta ting om dem, och nu kände jag att det var perfekt som ledighetssyssla.

Men det kommer ta sin lilla tid! På två timmar hann jag med fem av de planerade elva passagerna, och jag har fortfarande mycket kvar. Men innan dess började magen kurra något otroligt, och jag tog en avstickare för att äta...

.. Crêpes!

Bara att sätta tänderna i, och på något sätt (hur försiktig jag än är!) så ser jag alltid ut såhär efteråt.

Men det är okej att folk tittar lite konstigt på mig. Det är ju trots allt choklad. Värt.

Vid det här laget var jag rätt utpumpad, men efter en timme i studion så kände jag mig redo att ta mig an Paris igen. Ut och upptäck, Emelie, ut och upptäck!

Det blev två timmars flanerande längs sedan, för att sedan rama in Île Saint-Louis med min närvaro. Har alltid velat stå på vardera udde av den lilla pittoreska ön, och nu är det äntligen gjort!

Efter fyra timmar och sju trappor upp till studion x2 hade jag två timmar i studion innan min fransos skulle sluta jobbet. Två timmar väl tillbringade i soffan, pratandes i telefon med min farmor och farfar.

Men till slut var klockan åtta på kvällen och jag tog mig ut för att möta upp min franske pusskamrat. Vi bestämde oss för att gå till ett slumpmässigt brasserie i området.

Stek med pommes, sallad, béarnaisesås och ketchup. Miam miam, som man säger på franska. 

Där satt vi ett tag, pratade och berättade om vår vardag, skrattade, tjuvfotade varandra och hade det bara så förjädra bra. Jag berättade även om hur jag blivit bjuden på middag dagarna tidigare, och han blev alldeles förtjusande och gulligt småsotis. Lillen då.

Det kom även lite kyliga vindar, så jag fick låna en av hans tröjor att värma mig med.
Fransosen och jag har det så bra numera - vi är verkligen bekväma med varandra och vi umgås på ett helt annat sätt än tidigare. Det är en mer kärleksfull retsamhet, ömhet och närhet mellan oss, och det märks att han börjar släppa lite på sin starka fasad och vågar visa mer av sig själv.

Det är inte lika självklart att det kommer bli ett adjö när jag återvänder till Sverige, inte... 

Paris Plages

Ett årligt återkommande kulturfenomen här i Paris utspelar sig under de varmaste sommarmånaderna vid floden Seine. Det är något som kallas Paris Plages - Paris stränder. Det är långa, artificiella stränder som byggs av att Parisarna häller tonvis med sand på kanten till floden, så att även invana stadsbor kan slänga en badhandduk på sanden och leka semesterlirare.

Häromdagen när jag var ledig, så tog jag mig ut för att leta upp Paris Plages. Jag hade nämligen helt missat att se det förra året, och kände att det nu var väl dags.

Efter lite omvägar och promenadsteg i fel riktning (alltså Seine är onödigt lång) hittade jag det till slut! Och  det var faktiskt precis som jag hade tänkt mig.

... Packat, packat och packat med folk. Inte för att jag ville delta, nej, jag ville mest iaktta.

Vissa låg på en solstol och vilade, andra byggde sandslott. Vissa köpte drickor, svalkade sig med kyliga duschar (man kan ju inte precis bada i floden), eller spelade fotboll.

... Eller kanske det viktigaste: Köpte glass.

Efter att ha gått längs hela den artificiella stranden var jag både trött i benen och i sinnet - jag som inte är ett fan av att hänga på stranden till att börja med, tycker det blir ännu mindre lustfyllt om man ändå inte kan ta sig ett dopp. Lite som att få se kakan men inte äta den.

Men det uppskattas tydligen, av både turister och lokalinvånare, och jag är nöjd av att få se ännu ett parisiskt kulturfenomen.

Första hemmadejten i nya studion

Så kom en dag... (en sådan då jag inte upplever filmiska ögonblick ensam på restaurang) ...när jag och fransosen hade bokat hemmadejt i min nya studio. Eftersom det var en av få dagar det inte var svinvarmt, så passade jag på att ha på mig mina favoritsnickarbyxor. Dessutom var jag riktigt längtansfull inför att få träffa honom igen.

Jag lade inget krut på speciell matlagning - det blev pasta med ketchup. En helt ny upptäckt för fransosen, som menar att ketchup i Frankrike endast används för pommes frites. Allt annat är orimligt. Vilket för mig är helt vansinnigt, eftersom vi i Sverige använder ketchup till i princip allt.

Hur som haver så tycker han om det (!) och vidare kunde jag skina lite med desserten...
Viennoise chocolat (chokladbröd), Moelleux au chocolat (chokladkaka), Gourmandise (smördeg med vaniljsås och chokladbitar) och en Tarte au sucre (sockerbröd).

*fördelen med att jobba som boulangère (eller "sockerbagare" som min fina bloggkollega kallar det)*

Allt detta gottiga tog vi och delade på som dessert.

Till det var fransosen helt lamslagen av min utsikt. Jag ertappade honom vid fönstret flertal gånger, trånandes ned på torget Place Saint-Sulpice. Han fick även några fina kamerabilder, som han snällt ville dela med sig till bloggen.

Han delade även med sig av denna bild, som är på vägen mellan hans och min studio. Ser ni högst upp i byggnaden som tornar upp sig över trädkronorna? Ser ni det lilla fönstret som lyser illgult?

Det är mitt köksfönster!

Som taget ur en fransk film

Alltså jösses, jag måste bara få berätta om vad som hände mig igår.... Det var som taget ur en fransk film!

Jag satt och åt, stillsamt, lyckligt, på mitt stammis-crêperie. Efter ett tufft arbetspass vid varma ugnar i boulangeriet unnade jag mig själv en ensam restaurangmiddag, småpratade och skrattade med kocken och kyparen samt löste mitt korsord.

Jag satt och åt min galette i lugnan ro, iakttog den lagom fyllda salongen stundvis, när kyparen plötsligt närmar sig mig, lutar sig över bordet, och säger med dämpad ton:

"Mannen där borta, vid bordet med fyra personer, skulle vilja betala din måltid. Och så ville han att jag skulle ge dig detta",
och så smyger kyparen en ihopvikt lapp till mig över bordet.

Jag tittar storögt på honom, öppnar lappen, och läser generat vad som där står.

« Bon pour une invitation à diner. Je vous trouve tellement sublime ! Dites oui. »

"För ett erbjudande om middag. Jag finner er verkligen himmelsk. Säg ja."

Jag tror jag rodnade som en tomat. Kyparen hade redan försvunnit, och jag kikade upp och fann en småleende man sitta ett par bord bort, med sina tre vänner. Jag log lite tillbaka, tittade generat ned i mitt korsord och fortsatte knåpandet (lite mer distraherad denna gång).

Men distraktionen hejdade mig inte från att beställa min älskade efterrätt. (.. men ni ser ju hur dåligt korsordet gick).

Efter middagen ställde jag mig upp, gick fram till kyparen och han tillade frågande "Vill du inte låta honom betala?"..
"Jo", sade jag, "men jag önskar ge er dricks ändå".

Så samtalade vi artigt, och precis innan jag gick ut från restaurangen stannade jag upp vid mannens bort, och sade nervöst.
"Jag vill inte störa dig när du är med dina vänner, men jag vill säga att jag är verkligen smickrad, och tacksam. Tack."

Jag gick därifrån med världens självförtroende, otroligt smickrad och så generad. Det är bland det mest filmiska som hänt mig, men också mycket nervkittlande. Paris, alltså. Romantikens stad.