Bloggrundad pique-nique och det enda rätta

Förra veckan var jag ledig hela två dagar på raken, och den senaste av dem hade jag även stämt träff med en trogen bloggkommentatör. Fast att kalla hen för bloggkommentatör känns både stelt och opersonligt - jag skulle snarare kalla hen för en vän. I vilket fall som helst, så är det en person som både följt och kommenterat mina inlägg länge, och som jag med tiden fattat tyckte för.

När hen och hens kompanjon sedan sade sig komma till Paris ett par veckor under sommaren, så var jag tvungen att ta tillfälle i akt och få träffa dem.

Vi hade stämt träff vid den vänstra trappen vid Luxembourg-fontänen - på samma plats som jag tagit ett foto veckorna innan. Trots osäkerhet kring plats hittade vi varandra till slut, och mitt sällskap dukade upp för pique-nique. Själv hade jag stressat från studion eften en alltför seg sovmorgon, och bara fått med mig en frukt.

Men de var inte blyga med att dela med sig ("Jo, det vill du, ta nu!"), så jag fick ta del av både skinka, yoghurt och kex med ost. Dessutom hann vi, trots förvånande kort tidspann, in på samtalsämnen som sträckte sig långt i både djup och bredd (men som alltid förankrades i ämnet Paris). Hur som haver var det, för mig, både trevligt och givande... Och jag är så glad att jag fick ta del av det.

När vi sedan skiljdes åt tog jag mig upp till min studio, och gjorde mig i ordning för att ta mig ut på promenad, Men, helt plötsligt... Blev jag helt tung och trött i kroppen, och hade ingen lust alls. Med någonting.

Så då gjorde jag det enda rätta.

Jag tog ut favoritburken ur frysen, plockade fram korsordet och satte på en fransk film. 

Trots att samvetet gnydde lite om att "varför är du inte ute och utnyttjar din sista tid i Paris?!" så försvann tankarna i samma stund som första skeden mötte tungan, och återkom inte ens när hela burken var uppslukad.

För faktiskt. Att göra vad man helst vill i stunden - det är det enda rätta. Även om man är i Paris.