LJUSET var helt fantastiskt.
Det var verkligen höstväder. Friskt men inte kallt, färgglatt men ändå dovt, ljust men ändå mysigt....
Jag kom in till min arbetsstation som jag pallrat upp i sängen. När jag sätter mig för att logga in och ta emot min första patient ser jag att jag inte alls började kl. 10.15, utan 09.40 (!!!!!!) 😱
Fick omedelbara panik- och ångestkänslor. Det är första gången jag någonsin "missat" en patient jag bokat in. Jag tappade helt bort mig i min Paris-promenad, och jag förstår inte ens hur det kunnat hända. Jag hade kollat tiderna två (!) gånger kvällen innan, och dessutom satt alarm på både armbandsklockan och i mobilen. ÄNDÅ tappade jag helt bort mig?
Ringde upp patienten som säger "ja, det verkade blivit något fel" och jag (istället för att vara helt ärlig och säga "nej jag GLÖMDE DIG") så sade jag " ..... aaah..... 😶". Hursomhaver gick det att boka om utan problem, men ångestkänslorna höll i sig hela förmiddagen.
När klockan slog 12 tog jag långlunch (tre timmars lunch!) och tog mig ut på promenad. Magen var fortfarande som knuten av ångestkänslor och jag hade tur som lyckades pricka in min systers rast. Hon hjälpte mig reda i tankarna och fick det att kännas mycket bättre.
Nu kunde jag äntligen njuta av mina vyer igen! Jag gick förbi FNAC och köpte en liten fransk pocketbok. Kände att jag ville få igång språket igen lite bättre.
Det är en typisk romantisk liten sak (totalt ointellektuell) som handlar om en ung kvinna som är jätteovän med en kaxig men givetvis jättesnygg man... och de kommer såklart bli kära. Hon kommer störa sig på honom de första fem kapitlen för att han är så narcissistisk (och supersnygg) men sedan kommer hon inse att han egentligen är godhjärtad!!!! och då kommer hon falla pladask och hans beteende kommer ha förändrats hela sista delen av boken, för att matcha denna "nyfunna" upptäckt om hans egentligen fantastiska personlighet. 🤪 (Vi får se om jag har rätt).
Jag var ute i två timmar till dess att klockan blev 14, då skyndade jag mig hem för att käka lunch och ha eftermiddagens samtal. När jag är här i Paris jobbar jag kl. 10(trodde jag, ja, förutom just idag)-12 och sen 15-18, två dagar av fem. Resten är jag ledig för att njuta helt av staden.
Jag var klar kl. 18, alldeles lagom för att ta mig ut igen. Det var precis lagom varmt för halsduken och min jeansjacka. Jag hade planer på att gå till mitt nya favoritcrêperie, som varit stängt i september när jag och Emil var här....
MEN DET VAR STÄNGT NU MED 😥
Så typiskt fransmän att bara bomma när de känner för det, utan att det finns info på någon hemsida/instagram/google maps... Fransoser av den äldre generationen jobbar inte med sånt, vet ni. 🙃 Sen kommer de väl tillbaka när det behagar dem.
Jag traskade gatan upp, förbi flertal andra crêperier som jag ratade, innan jag kom fram till en där jag såg den röda burken lysa i skyltfönstret.
En crêpe med biscoff och banan, tack!
ÅH så gott och vad jag längtat! Biscoff och banan på crêpes är verkligen en oslagbar kombination. Är helt kär.
Efter jag ätit min crêpe var jag mätt i magen och tog en vidare promenad runt i 5:e. Gick även förbi platsen där de spelar att Emily in Paris bor. Hade gett min högra arm för att få bo här (och särskilt i en så stor och fräsch studio som hon har i serien, HELT orealistiskt egentligen). Det kommer förresten ut en ny säsong i december!!!!
Jag fortsatte gå till dess att solen gått ned och klockan slog 19.30. Då gick jag hem, åt kvällsmål, tittade lite på youtube och så läste jag två kapitel i min franska bok. Japp, det tar cirka 5 gånger så lång tid som en vanlig bok, men det är det värt!
Men fy vilken stress att missa patienten. Förstår helt!! Men sånt händer, skaka av dig det!!
SvaraRaderaDitt schema alltså... GE MIG!! Har för närvarande så mycket på jobbet så jag bröt ihop och grät igår. Då blir allt annat roligt och socialt en stress också. Skulle idag på middag med tre kompisar i stan. Fredag ha två tjejkompisar som kommer till mig på middag. Alltså behövde jag igår åka och handla och städa huset. Men när jag nattat barnen så BRÖT jag ihop som sagt. Bara grät. Kände för allt i hela magen att jag absolut inte kunde iväg o äta middag imorgon (nu idag) och messade och ställde in. Ändå stolt att jag lyssnade på mig själv. Kunde inte ta mig upp ur Hugos säng och grät stilla bredvid hans varma kropp och åkte inte alls och handlade eller städade. Sebbe fattade ingenting och jag kunde inte formulera mig heller...
Ser iaf fram emot fredagens middag nu med lite mindre stress. HATAR när jobbet får ta så mycket plats att det går ut över annat i livet. Tackade också nej till träningsdate på lördag för att jag kände att jag måste få göra ingenting med familjen då.. Blir ledsen att jag är stressad.
Men proppat schema, student och alldeles för lite tid att handleda den stackars studenten pga detta schema ger mig såååå dåligt samvete att jag får ont i magen. Han är grym studenten och klarar jättefint att ha egna patienter och skriver fantastiska journaler också men bara för att man är bra kan man ju inte bli utan handledning...
Förlåt för uppsats. SÅ avis på dina arbetstider och din semester och vädret och Paris!
Ja, det gick att göra efter ett tag... Men fy, vad sådant kan sitta hårt! 🙈
RaderaMen åh!! Vad grym du var som klarade av att respektera dina egna signaler när kroppen sade STOPP och DET ÄR FÖR MYCKET. Då ska man lyssna, precis som du gjorde! <3 Så himla bra av dig! Men att vara stressad ska du se som ett tecken, ett symtom på att du kan ta hand om dig själv bättre. Inte något du ska klanka ned på dig själv över! Se stressen som en hjälp att hitta rätt balans! <3
Jag förstår det... Vad fint att han ändå är så självgående. Ge så mycket av dig själv som du klarar, det är tillräckligt!
Jag tror du nailat handlingen i boken perfekt. Jag har bara läst första kapitlet eller så för la av när alla bröllopsgäster blev matförgiftade och det berättades om detta i vad som kändes som evigheter. Ångestpåslag deluxe som gjorde att jag inte ens kunde hoppa över det och fortsätta. :P
SvaraRaderaHahahaha ja, vi får väl se.. En fjärdedel in nu iaf!
RaderaDin Paris-lycka lyser igenom ända hem till ett regnigt Sverige. Här uppe i norr hade vi 6 minusgrader i morse och nu vräker det ner på tvären. Lite skillnad gentemot Paris-ljuset på din morgonprommis 😅😆
SvaraRaderaSkönt ändå att det löste sig så smidigt med patienten, men förstår den ångesten. Jag känner mig mest dum för företagets skull och som en misslyckad anställd inför chefen när något blir fel med någon kund 🙈
FYYY vad hemskt. Avskyr kyla sååå mycket 😂
RaderaJa, men det gör jag också! Skuldkänslor gentemot Mindler 😅
Förstår den där ångesten av att ha gjort "fel". Jag kom sent till ett träningspass i onsdags. Det började 17.00 men jag fick för mig att det var 17.15. Blev så stressad men framförallt SKÄMDES så mycket? Som om någon ens brydde sig mer än någon minut att jag slank in tyst någon minut försent. Knäppt egentligen 😜 Så mysigt med Paris-höst-blogg förresten! <3
SvaraRaderaHahahaha, ja, det är en vidrig känsla, oavsett situation! Bra av dig att du ändå gick in där och körde järnet! Du tränar ju för din skull, ingen annans!
Radera