Tog en bild på mig själv på vilken jag försökte se gullig ut, men jag ser bara ut som att jag har något lur på gång. Är det pga de översminkade ögonbrynen? tror det.
Hade förberett benen på en långprommis dag. "Nu ska ni få arbeta!" peppade jag.
Jag gick först långt ned genom 5:e och 14:e...
... och sen upp till Île Saint-Louis. Paris "gamla stan".
Den är så liten att det tar knappt en halvtimme att gå runt. Jag tog två varv, så jag skulle kunna haka in på varje liten tvärgata också.
Halsduk åkte av och jacka knäpptes upp... Hösten alltså. Kyligt på mornarna och så sommarvarmt på dagarna.
Gick upp mot Le Marais i 4:e, och hälsade på lite nallebjörnar.
Älskar hur så många franska caféer som gjort såhär - köpt in gigantiska gosenallar som de placerat vid borden, för att skapa avstånd mellan gästerna. Särskilt när de har skapat historier kring nallarna också. Det här har kunnat synas lite här och var under pandemin, men börjar tyvärr nu bli allt ovanligare (eftersom caféerna fylls upp).
Jag hade gjort planer på att lunchdejta (med mig själv) på en fransk restaurang som Angélique tipsat mig om. Föreställ er min förvåning när restaurangen - precis vid öppning - hade lång kö utanför! Och enbart fransoser!
Den sträckte sig ut längs gatan, det var minst 30 pers framför mig (bilden togs när jag nästan var framme vid entrén). Jag kom in och fick mig ett bord. Restaurangen kändes verkligen klassiskt fransk.
Jag hade (såklart) synat menyn innan, och valde makaroner i ost- & tryffelsås.
Sååå gott. Snipp snapp snut, så var den sagan slut 🙃 Dessutom kostade maträtten enbart 75 kronor! LÖJLIGT resonabelt pris, vill jag tycka!
Nu var magen mätt och Emelie lycklig, och jag traskade vidare för dagens ärenden. Jag hade lovat Josefin att gå till de två Disney-butikerna i Paris, och leta julpynt. Den första butiken låg i den pampiga gallerian Les Galeries Lafayette.
Det fanns inget bra julpynt där, så jag gick vidare till nästa Disney-butik, på Champs-Elysées.
Facetime:ade med Josefin samtidigt, och hon valde ut de julkulor hon ville ha. 200 kronor styck, kostade dem?!? Men, det spelade ingen roll, de var så charmiga (och jag kunde inte hjälpa att också köpa med mig en...).
När jag gick hemåt var mina ben trötta och slöa efter tre timmars promenad, men jag blev lycklig och pirrig av att se på min ring. Särskilt när den glittrade i solskenet.
HAHA kolla hur svullna mina fingrar är, förresten? Syns särskilt på ringfingret. #thatgoodfrenchfood
När jag kom hem efter 4,5 timmars promenad så var jag HELT DÖD. Jag kan inte förstå att jag tidigare klarat av en 8-timmars-runda (minns ni?!)... Helt sjukt. Jag börjar bli gammal. Jag lade mig och läste ett tag, och höll på att nicka till av trötthet under tiden.
Jag låg i sängen, åt baguette och tittade på en fransk film, och kände hur energin återkom. Vid kl. 19.30 bestämde jag mig för att ta mig ut på en kvällspromenad. Det var som att benen helt återhämtat sig, och mina steg kändes lätta och enkla igen.
Jag slog mig ned på en ny favoritbänk, precis vid korsningen Rue de Cherche Midi och Rue de Saint-Placide. Bänken är placerad mellan två restauranger, och gatan är precis sådär lagom händelserik, utan att vara för trafikerad.
Jag satt en lång stund och iakttog fransoserna som delade på ostbrickor, drack vin och drinkar och pratade. Jag lyssnade på sorlet av franska, på klackar som slog mot gatan, mot klinkande glas och bestick. Jag var i nuet.
Sedan gick jag hem, med ett helt obeskrivligt lugn i kroppen. Jag kände mig som ett med världen. Jag kände mig verkligen medvetet närvarande.
Min promenad såg ut såhär, ett litet minivarv runt Paris innersta centum. Vilken ynnest att bo så centralt.
Väl hemma åt jag en helt perfekt mango och läste lite mer.
Jag matchade självklart kvällsmålet med lektyren 😉
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Tack, nu gör du mig glad!
(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)