MEN GUD jag såg precis på bilden ovan vilken rynkig hals jag har?!?!? Alltså snälla, snart är det omöjligt att komma undan att jag närmar mig 30.
På vägen dit pratade jag och Emil massor i bilen. Jag föll in i en mini-presentation om skam och vilken funktion skam har för oss människor. Att skam uppstår för att få en att förstå att ett visst sätt vi är på eller beter oss på riskerar att utesluta oss från vår flock = få oss att anpassa oss efter flocken = säkra överlevnad genom tillhörighet... Därefter hamnade vi i en diskussion om hur min mor under min uppväxt ofta väckte stark skam i mig (genom att sucka, himla med ögonen, dumförklara, säga elaka saker...), utan att jag förstod varför. Jag lyckades aldrig anpassa mig till hur hon ville att jag skulle vara, eftersom jag aldrig förstod när, hur eller varför jag gjort fel (och därför var den skammen helt utan funktion). Ibland var jag för tjock, ibland för klumpig, ibland hörde jag inte vad hon sade och bad henne repetera, ibland glömde jag saker, ibland tappade jag något... Missförstå mig rätt; min mamma hade många fantastiska sidor också, men den skam hon påförde mig var så jävla onödig.
"Det är därför din farmor och farfar varit så viktiga för dig, visst?" frågade Emil. JAPP. Aldrig dömande, alltid öppna, villkorslöst kärleksfulla, omsorgsfulla, stabila, helt fantastiska.
Hursomhaver! Snart svängde bilen upp hos vad vi nu har konkluderat är två av världens finaste personer. Farmor & farfar.
Vi hade tagit med oss lite fika. Sex olika sorters bullar, biskvier och kakor.
Minou var med. Han satt för det mesta i sin bur och observerade.
HAHA vilken bild..., så går det när en är snabb. Annars är det alltid någon som flyr kameran, och då kan jag inte få sådanahär succébilder.
Nattis & Victoria dök upp med hyrbil som de bokat över dagen, och vi pratade bland annat om Bibbis operationer (hon har cancer 💔) och bröllop.
Efter ett par timmar for vi vägen hemåt igen, och höstfärgerna var fantastiskt vackra längs vägkanten. Kände att jag blivit pepprad med trygghet väl i Mariefred. Kändes precis som vad jag behövde.
När vi kom hem beställde vi mat från ät. Älskade oxfilépizza, vad du blivit negligerad av allt napolitanskt vi ätit på sistone! Du ska veta att jag uppskattar dig lika mycket ändå!
Och snutten ❤
Bäst är vi när vi är tillsammans! När vi ligger och tittar på film och Minou lägger sig uppepå min mage.
Snacksdags! Bjärechips och en liten blandad chokladkompott.
Sen kan jag inte låta bli att fota lilla gosen när han är så orimligt söt.
Han älskar att ligga under filtar och täcken och sova, gärna tätt intill kroppen (vilket jag inte kan förstå eftersom JAG håller på att dö av värme och han dessutom har päls!). Men sån är han - kanske känner han sig som tryggast då.
Var/när känner ni er som tryggast?
Förlåt för att jag är nyfiken och du behöver givetvis inte svara, men undrar hur relationen mellan din farmor och farfar och din far ser ut? Du har en så nära och kärleksfull relation med dina farföräldrar och till din far, enlig min uppfattning av det jag vill minnas ha läst om honom, en mer distanserad relation vilket fick mig att fundera.
SvaraRaderaKänner mig som tryggast när jag kliver av tågstationen i Gävle och promenerar därifrån till min mammas lägenhet ❤ alternativt när min man och två barn sover tryggt och jag kollar Netflix på min telefon, alla i samma säng!
Kram
Min far har haft en supertajt relation med mina farföräldrar tidigare (vi var där VARJE helg och VARJE lov när jag var liten), men sedan han blev tillsammans med sin nya fru och hans alkoholism blomstrade så ses de inte mer än en eller två gånger per år. Inte ens på julen (som brukade vara standard hos dem)... Men allt beror ju på att hans nya fru inte gillar oss och inte vill åka dit. Däremot har jag en nära relation till min far trots allt, och trots hur han sårat mig nu i efterhand (han var också den som tog hand om mig när mamma inte ville ha mig mer).
RaderaÅh, vad fint!! Får trygghetsvibbar bara av att tänka mig det 🥰
Då tråkigt att det kan utvecklas så på grund av en ny partner. Men skönt att höra att ni har en nära relation trots allt ❤ är lycklig att min mammas nya man och hela hans familj varit så fina mot oss barn och bjudit in oss att vara en del av deras familj, speciellt då vi inte hade så mycket kontakt med vår pappa och ännu mindre med hans familj. Din yngsta syster, är hon dotter till din pappa och nya frun?
RaderaÅh, vad fint att ni har den relationen! 🥰
RaderaMin yngsta syster hör till mor och vår bonuspappa. Det är nog därför vi inte ses så ofta, för hon bor ju borta hos vår bonuspappa och vi har inte riktigt kontakt längre (för att han har en ny fru och en ny familj med henne).
Åh, farmor och farfar ♥️ Så fina egenskaper du beskriver, och vad snyggt att Emil kunde se att de varit så viktiga delvis pga just icke-dömande! Vad skönt att ni åkte dit, låter som precis rätt grej mitt i allt otrygga?
SvaraRaderaJag känner mig nog som allra tryggast med en av mina närmaste vänner. Det spelar nästan ingen roll hur stressad/ångestig jag är, jag blir alltid så lugn när jag får vara med henne och landa. Hon är verkligen så viktig när allt annat känns fel.
Det var nog PRECIS vad jag behövde!
RaderaWow, vad fantastiskt att ha en sådan vän. Bor ni nära varandra? Har ni känt varandra länge? 🥰
Hon bor på Gotland, så inte nära tyvärr, men hoppas på att få henne till Sthlm snart igen! <3 Vi träffades på psykologprogrammet, gick i samma klass där!
RaderaÅh vad myyyysigt!!!
RaderaTrygghet <3 Jag är nog som tryggast antingen när hela familjen är tillsammans och helst min kille och bästis också. Som tur är gillar både min kille o bästis att hänga med min familj. Eller när det bara är jag och min kille, det kan också bringa mig trygghet. När jag har saker planerat och under kontroll är jag också trygg.
SvaraRaderaLåter ju helt superhärligt och underbart. Vad heter din kille, förresten? Tror aldrig jag fått hans namn. Och kan du inte berätta mer om din bästis; typ namn, hur länge ni känt varandra, vad ni har gemensamt? 😍
RaderaMin kille heter Paulo! Vi firar ett år nästa vecka! Min bästis heter Ylva och vi lärde känna varandra i årskurs 6. Hon är som en syster för mig och som en syster för min lillasyster och dotter till mina föräldrar. En i familjen liksom! Vi firar alltid midsommar och nyår tillsammans med min familj sen flera år tillbaka. Hon är verkligen allt och lite till. Vi har massa gemensamt men ändå inte. Vi har rätt olika personligheter med samma humor och jargong. Hon är en klippa <3
RaderaMen wow, vilken fantastiskt värdefull relation! <3333 förstår vad starkt ni har det sinsemellan. Så sällsynt och vackert.
RaderaEn nyfiken fråga, som du kanske inte vill svara på : Hur har din relation med din mormor/morfar sett ut innan/efter din mammas bortgång? Fantastiskt att du har en sån trygghet i dina farföräldrar, och att de också vet om hur du känner inför dom! Så fint! ❤️
SvaraRaderaNär du skriver kring din mamma och det hon utsatt dig för har jag så många frågor, som t.ex, har du kunnat förlåta/försonats med henne efter hennes död när du nu som vuxen och psykolog har kunskap kring olika diagnoser/sjukdomar och kanske mer förståelse för varför hon sa alla hemskheter? Tycker det här med att kunna/att inte kunna förlåta är ett så himla intressant ämne, och just när det gäller avlidna personer med eller personer man av någon anledning inte kan resonera med!
Jag och Jocke har pratat mycket om trygghet på senaste då jag haft det jobbigt på jobbet och den största trygghet jag känner just nu förutom Jocke är känslan när jag stänger dörren in till lägenheten- jag älskar vårt hem och det känns som min trygga zon där jag kan andas ut. I två månaders tid har jag varje kväll somnat i Jockes knä i soffan typ kl.19 efter en dag på jobbet, det har varit den första gången på hela dagen jag kunnat få andas ut och komma ner i varv, så värdefullt och något jag längtat efter!
Svarade på messenger ❤
RaderaTänker att far- och morföräldrar nog för många fyller just den funktionen, att vara tillåtande och icke-dömande på ett sätt som föräldrar tyvärr inte alltid är eller kan vara. Att det är en fristad för många att kunna söka stöd hos andra än hos sina föräldrar. Jag har inte alltid känt av den tryggheten hos mina mor- och farföräldrar (eller, tills viss del har jag väl gjort det, gjorde det nog mer när jag var yngre än när jag var äldre).
SvaraRaderaBlir nyfiken när du skriver om din mammas positiva egenskaper. Kan du se mycket av henne i dig? Att du har tagit till dig av hennes positiva sidor?
Min allra tryggaste plats är nog faktiskt hemma i min säng. Söker mig alltid dit när jag är ledsen. Har alltid tyckt att det är tryggt att ligga under täcke och filt och känner mig liksom väldigt *skyddad* där.
Det har du helt rätt i. Mycket lättare att vara den personen för sina barnbarn än sina barn. Gissar att man då har ett helt annat perspektiv och inställning till föräldraskap. Hur kommer det sig att du inte söker dig till dina farföräldrar lika mycket längre?
RaderaJag kan se jättemycket av mig i henne. Jag är superlik henne rent utseendemässigt - fått hennes sneda tänder, hennes tunna hår, hennes dåliga syn, hennes ansiktsdrag, ögonfärg, hårfärg, näsa... Sedan hade hon ett så otroligt starkt driv, och det kan jag också känna igen mig i. Därefter blir det svårt.. Vet att stundtals var varm och kärleksfull, men det vet jag inte om jag kan härröra till mig själv (mer än vem som helst, liksom). Hon skrev snabbt på datorn.. 🤣🤣🤣 Det gör jag också. Sitter säkert (inte) i generna, haha!
Åh, det låter underbart! Jag håller med, sängen kan verkligen vara en fristad. Har du tillhörande sängkläder som också gör dig extra trygg, eller spelar det mindre roll?
Mina morföräldrar har verkligen betytt mycket för mig, när jag var yngre var jag hos dem flera gånger i veckan och de har bistått med tid och uppmärksamhet som jag inte kunnat få hemma. Men med åren har det blivit allt tydligare att de inte bara är de där härliga gamlingarna i min närhet utan att de har väldigt mycket unkna värderingar (kring typ invandrare, kvinnor, psykisk ohälsa, homosexualitet, kroppar) och det gör det svårt för mig att vara jag med dem. Jag måste liksom skala bort så många lager av mig själv att det inte så mycket som återstår sedan och det blir svårt att bygga en relation då. Har dina farföräldrar alltid varit öppna och tillåtande mot dig, tänker t ex kring din polyamori?
RaderaVad fint att du kan se mycket av dig själv i henne, både utseendemässigt och personlighetsmässigt. Tänker att du nog ändå är en mer kärleksfull/passionerad person än gemene man så länge du riktar känslorna mot någon som du verkligen tycker om och som du verkligen står nära?
Jag tror egentligen inte att det spelar någon roll vilka sängkläder som gör mig extra trygg, är nog mest den där känslan av att vara nedbäddad och veta att inget hemskt kan hända mig där? Har alltid tyckt om den känslan.
ÅH... Vilken käftsmäll. Jag förstår att det lätt kan vara så (äldre generationer = andra värderingar)... Men inte mindre smärtsamt för det. Vi har bara upplevt det genom att min morfar var sån (krigsbarn från Finland under andra världskriget), och han accepterade INTE Nathalies homosexualitet. Han var inte elak eller så, men han kallade flickvännen ständigt för "din kompis".
RaderaMina farföräldrar har alltid varit hur öppna och inbjudande som helst. Polyamori, Nattis sexualitet, mina livsval gällande plugg och jobb, psykisk ohälsa, även förstående gällande rasism och dylikt. Helt otroligt!! Hade verkligen varit hjärtskärande om det inte vore så, så jag förstår att det måste varit tungt ändå...
MEH. Mer kärleksfull/passionerad än gemene man? 🥺🥺🥺🥺 Vilken komplimang!!!
Åh, förstår det. Så mysigt! Blev sugen på att krypa ned i sängen nu bara för det 😆
30 min innan jag läste om din rynkiga hals drog jag precis bort ett KNALLVITT hårstrå ur luggen. Jag som ju är mörk brunett naturligt. Fyller ju 29 i december så halsrynkorna kanske tittar fram sisådär till sommaren 2022 😂👵
SvaraRaderaKänner mig som tryggast i min egen tvåa. Gärna uppkrupen i soffan med laptopen som nu eller med min mamma på besök. Därför jag lider med dig lite extra nu under tiden mellan två boenden. Kan du finna trygghet tillsammans med Emil trots era provisoriska "hem"?
HAHA då kan vi starta klubb!!!!
RaderaVi försöker finna trygghet - Emil är en av mina största tryggheter. Att krama honom känns verkligen tryggt. Men sen är det svårt när en måste ta sig ur kramen och inse att omgivningen inte är lika trygg alltid...
Vilket öppet och starkt inlägg Emelie, tack för att du delar det med oss <3
SvaraRaderaMan har verkligen märkt att din farmor och farfar är en stor trygghet för dig när du skriver om dom, det är så fint! Alla behöver någon eller några man kan "landa" hos och bara vara sig själv vad det än är.
När jag bodde hemma så var stallet och hästarna min trygghet. När jag kom upp i tonåren och började förstå att min pappa hade alkoholproblem och hans och mammas relation inte var toppen så var det så himla skönt att ha ett ställe att fly till. Idag flyr jag inte längre utan har skapat min egen trygghet i mitt hem tillsammans med Tomas (och snart bebis) och känner att jag har en mycket bättre relation till både mamma o pappa där jag själv väljer att umgås under trygga förhållanden (dvs när han inte är onykter). Det är en frihet.
Jag är ledsen att höra att du var tvungen att leva med den otryggheten och osäkerheten... Tänk, vad du klarat av ändå! Och att du fick stallet som din plats. Den låter verkligen livsviktig.
RaderaSom du säger är det en välsignelse på många sätt att få växa upp och VÄLJA SJÄLV. Leta trygghet på fler ställen, välja sina tillfällen att utsätta sig för mer osäkerhet. Och att klara av osäkerheten på ett bättre sätt, bättre rustad, mer luttrad ❤
Min trygghetsplats är absolut hemma! Som tonåring hade jag ångest bara av att behöva lämna hemmet ibland och hängde mest hemma pga det. (Vilket jag inte insåg hämmade mig då, annars borde jag tagit tag i detta redan då för antar det format den person jag är idag). Är fortfarande obekväm med att åka bort och gillar därför inte semestrande. Får ibland lite ångestkänslor å dina vägnar av att läsa om dina resor för i min hjärna känner alla som jag över att vara borta.
SvaraRaderaOch på tal om rynkor har jag en djup bekymmersrynka mellan ögonen/i pannan. Tycker den blivit värre och värre och kan inte slappna av pannan nog för att den ska försvinna ens. Jag jobbar på att lära mig leva med den för den är uppenbart där för att stanna..
Spelar det någon roll vilket hem, eller är det bara vad som är ditt hem för stunden? Eller är det viktigt att även den platsen är på något särskilt sätt för att kännas trygg (om du förstår vad jag menar)?
RaderaVad intressant att få höra om hur du ser på mitt resande! För mig är det ju tvärtom, en trygghet att få vara fri att kunna uppleva nytt och testa nya saker, eller återgå till Paris. Har du några trevliga erfarenheter från semestrande utomlands/borta, som du minns?
Åh, jag förstår. Jag har många avlånga rynkor längs utmed pannan, horisontellt. Som att jag har varit förvånad alltför många gånger i mitt liv.............
Det som är mitt hemma just nu. När jag växte upp var det hemma hos mina föräldrar. När jag flyttade hemifrån min lägenhet och nu mitt hus. Huset jag växte upp i känns inte tryggt idag för det är inte längre mitt hem, även om det är mitt hem. Tror det har lite att göra med att min mamma inte längre bor där på heltid eftersom hon sen några år sedan spenderar merparten av sin tid här på västkusten också, även om hon fortfarande är skriven i Dalarna. Min pappa är inte så bra på att göra ett hus hemtrevligt fast mest beror det säkert på att min relation till min mamma är så mycket bättre än till min pappa. För mamma har varit trygghet genom hela mitt liv fram tills jag flyttade ihop med Benjamin. Nu märker jag att han tar över rollen som min tryggaste person mer och mer vilket ändå känns naturligt men det hände nog inte förrän vi fick barn.
RaderaJag har inte rest så mycket, och utomlands (utanför Norden) har jag bara varit en gång när jag var 6 år och när jag var typ 26 år. När jag var i London då för 5 år sen typ så var det bra trots mycket nervositet och ångest innan för hur det skulle vara. Men när vi reste inom sverige och norden när jag var barn mådde jag ofta dåligt, typ illamående eller annat.. Vilket väl var en ond cirkel att jag var rädd att jag skulle bli sjuk, fick ångest som gjorde mig olustig och illamående och då ville jag inte äta vilket gjorde att jag mådde sämre osv.
Så här i efterhand så kan jag minnas bra saker från resorna också och det är därför jag ändå pushar mig till att åka. För när man väl är iväg är det ju oftast bra. :)
(Läser intresserat dina svar här ovanför om din mamma, dina farföräldrar och morföräldrar osv och gillar att få veta mer om dig och din bakgrund)
Vad intressant att höra om det! Det märks verkligen att du haft en väldigt stort trygghetsbehov även som barn, och att det speglar hur du är idag. Men bättre då du nu är mer medveten, kan välja mer själv, och inte låta det gå ut över fysiologiska symtom såsom illamående... Pandemin kan dock inte varit så hemskt för dig, lite som att hela världen har fallit in i vad du tycker är rätt naturligt 😇😁
RaderaHaha exakt! I hemlighet önskar jag att alla restriktioner ska fortsätta för när alla andra sitter hemma får jag inte dåligt samvete och FOMO över att jag missar massa och också borde hitta på saker och upptäcka världen typ. 😂
RaderaHahahaha kan förstå det! Håller med i samtliga fall, förutom när det kommer till resandet 😝
RaderaHaha jag har bekymmersrynkor deluxe mellan ögonbrynen! Men jag är ju snart 34 också.
SvaraRaderaSom tryggast är jag i Sebbes famn, helst med huvudet på hans bröst. Eller vid köksbordet hos mamma o pappa med deras mat och tända ljus.
Hahaha, för många rop efter barnen? 😂
RaderaÅh, vad fiiiint.... Låter jättemysigt. 🥰