En tung angstig dag

Igår var en tung dag. Det visste jag förvisso inte när jag tog den här bilden kl. 08.25 på morgonen med min yoghurt, granola och frysta hallon. 

Under dagen trappades ångesten upp. Jag har svårt att sätta fingret på vad och varför det blev värre just idag, men ångesten låg som en klump i magen och knöt åt halsen så att jag hade svårt att ta djupa andetag. 

Som tur är har jag ett lyckopiller på fingret, och trots att ångesten gör ont så blir jag alltid lite lättare till mods när jag ser den glittrande stenen. Jag & Emil. Vi är förlovade.

Emil kom hem kort efter och planen var att vi skulle käka middag med Stefan, Ninni och Kerstin. Förstå mig rätt, jag älskar att umgås med dem och de är verkligen som min egen familj... Men just idag kände jag egentligen inte för att åka iväg överhuvudtaget.

Men samtidigt vet jag att de är ett fantastiskt stöd, och kommer kunna lyssna på mina ångesttankar och oftast komma med något hjälpsamt tillbaka. Ibland lite för optimistiskt, men alltid på ett kärleksfullt sätt.

De har dessutom skaffat kattunge! De råkar ha möss i huset, och därför ville de ha en liten jägare som kunde råda bot på problemet.

Pirran kallas hon än så länge, och är en vild liten en! Svårt att få henne på bild. Liten, lekfull, gosig och spinner så fort en rör vid henne. Fick mig att längta tillbaka till när Minou var en liten en.

Vi åt klimp & fläsk (Emils favoriträtt) och kunde som misstänkt spy ut all vår oro över boende, över fuskbyggandet, över ekonomin, över juridiken bakom, över om vi över huvud taget kommer få ett hem. Det kändes lite bättre att få dela med sig till dem. Vi vet att de ställer upp i vått och torrt. 

Vi åkte hemåt runt kl. 20 och gosade med vår egen katt(unge). Han kommer alltid vara vår bebis 🥰

Ångesten lättade inte förrän kl. 22 när vi låg i sängen och försökte sova. Jag kom på ett vansinnigt torrt skämt som jag låg och skrattade ögonen ur mig ett orimligt långt tag, och Emil skrattade samtidigt som han kritiserade skämtet. MEN! Han tyckte det var roligt för han skrattade faktiskt. (ni skulle inte skratta, det är aldrig roligt att berätta skämt i efterhand). 🙊

För övrigt har jag många tankar på att låsa om bloggen igen. Byta lösenord alltså, strama till lite mer. Jag känner att min ångest förstärks med tanke på er som läser som jag inte får feedback ifrån och därför inte har en ömsesidig relation till, och att jag har ett behov att verkligen rama in och bädda om mig själv och mitt psyke i denna sårbara tid.