Jag smög in igen när det började dugga, och påbörjade dagen. Runt kl. 11 började himlen spricka upp och jag kunde njuta av den fantastiska utsikten från mitt fönster.
När jag hade min lunchpaus mellan 13-15 så började det självklart störtskura så fort jag kom ut. Jag fick ställa mig vid en port och vänta ut det värsta.
Tre minuter senare hade himlen spruckit upp igen och jag traskade vidare för mitt lunchbestyr; en crêpe! Årets första crêpe i Paris. Änt.Li.Gen.
Alltså ÅH vad mums!
Jag gjorde en liten specialare idag, då jag fann ett crêpes-ställe som hade massvis med kombinationer att välja på.
Jag tog en med biscoff, kinder maxi och banan.
MEN såklart kan jag inte äta som en normal människa, och jag borde vetat bättre än att ha vitt på mig..........
*you canNOT*
Fick skynda hem och lägga tröjan i blöt! Men hann även med att kika på lite blomster hos floristen.
Väl hemma så bytte jag om och lade mig och läste tillsammans med Maddie. Det började störtskura utanför igen. Sedan blev det soligt och fint. Sedan störtskur. Parisvädret hade svårt att bestämma sig. Tur att jag kunde sitta inomhus med mina patienter.
Har insett nu att jag ändå lockas lite av den variation som Mindler erbjuder. Hade idag haft problematik inom både ångest, depression, oro, självkänsla, ilskehantering, ätstörning och krishantering. Häftigt ändå!
Lämnade Maddie sovandes på sängen medan jag sprang ut för att köpa en middagsbaguette.
Topp 3 bästa med Paris: Brödet.
Jag gjorde i ordning mina klassiska smörgåsar (som Liv sade: vissa saker förändras inte!). Det här är bland det godaste jag vet i middagsväg:
Det är märkligt, för trots att jag bara varit här i fyra dagar (och har sju dagar kvar), så börjar jag redan få ångestkänslor av att behöva åka hem. Kanske är det något desperat i att jag inte fått vara här på så länge och rädslan att inte kunna åka tillbaka snart igen, men starkt är det, och oresonligt...
Fotade fina portar 🚪
Kom sedan hem med en liten klump i magen. Emil hade uttryckt en rädsla; en rädsla om att jag nu skulle vilja vara i Paris mer än vad han tycker känns bra... En oro har väckts i mig att han kanske inte är så okej med att jag åker iväg titt som tätt, som vi båda hoppats. Och jag vill ju inte att Emil ska tycka att det är jobbigt...
Usch. Egentligen är det inte ens läge att tänka på det ännu, eftersom vi inte ens fått snurr på hela den här Paris-Nyköping-grejen än: inte har någon känsla för intervaller eller tid eller frekvens av resor... Men bara tanken på att behöva begränsa mig (eller ännu värre: VÄLJA) är som en smärtsam klump i nedre delen av magen.
Jag somnade sedan med lite godis och te framför ett youtube-klipp. Drömde bara lite mardrömmar.
Förstår att det blir en klump. Men för mig på utsidan tänker jag ändå att vad fint att Emil redan nu vågar uttrycka det så att ni kan ha den konversationen helt öppet än att han säger att det går bra och att det blir en irritation som går ut över relationen. Jag är säker på att ni hittar en bra frekvens som känns bra för er båda.
SvaraRaderaLåter magiskt att kunna en timme eller två åt gången och sen vara lite ledig o jobba lite till! Kul att du börjar uppskatta fler saker med nya jobbet!
Hur många timmar måste du jobba? Eller antar att det är översatt i hur många patientbesök du bör ha på en vecka? (Kanske med lite startsträcka som ny såklart när man inte har massa återbesök än)
RaderaDet har du ju faktiskt rätt i.. Tack för att du ger mig det perspektivet, verkligen ❤ Så viktigt att Emil och jag kan ha en öppen kommunikation om det.
RaderaDet är satt som 8 förväntade patientbesök per dag, så det betyder 4 timmars patientarbete. Egentligen räknar de med 6 timmars arbetsdag (för att de räknar in förberedelse/journalföring som 2 extra timmar per dag), men jag använder inte de två timmarna. Så det blir typ 4,5-5 timmar per dag, effektiv arbetstid 😊 Känns sjukt lyxigt! Att kunna börja kl 10.30 och sluta 16, liksom!
I alla fall är det 30 timmar (i.e. 20-25 timmar) per dag som jag jobbar.
Jag hoppas att du och Emil kommer att hitta en lösning som funkar för er båda <3 Vad är det som gör att han känner oro? Handlar det om att han bävar inför att vara ensam (att det är tråkigt), ekonomisk oro eller oro över att ni ska glida ifrån varandra? Eller något helt annat? Tänker att ni behöver hitta roten till det som oroar honom och arbeta där utifrån.
SvaraRaderaKanske behöver Emil lite tid att vänja sig? I teorin kanske allt det nya låter läskigt, men i praktiken kanske det funkar bättre än han tänker sig. Jag tror ni måste testa och se hur det känns, även om jag intw tror det kanske du också inser att det här inte är ett sätt som du vill leva på, att det blir ohållbart för dig att "bo" på två platser och få ihop vardagen. Ni måste nog "learning by doing"
Han uttryckte det som att hans oro är i "tänk om du vill vara där mer än vad jag tycker känns bra.." dvs, han tycker det är jobbigt när jag är borta för ofta/länge pga att han saknar mig. Vilket jag förstår- jag saknar ju honom också, men längtar samtidigt efter detta så pass att det är värt att åka iväg ...
RaderaJag hoppas också att vi kommer hitta ett system som faktiskt känns bra för oss båda. Annars vet jag inte vad jag tar mig till... Men som du säger, allt är en trial and error-period just nu, vi vet ju inte ens om jag VILL åka så ofta/länge när det väl kommer till kritan.
Jobbig situation! Men förstår både dig och Emil. Tänker att det är viktigt att du får fortsätta vara i Paris. Annars är det nog lätt att bli *bitter* över att Emil "står i vägen" för att du ska leva det livet du vill. Samtidigt förstår jag ju att du inte skulle välja bort Emil framför Paris. Men att du också inte kan tänka dig att välja bort Paris för Emil. Jag tror inte heller Emil vill att du ska välja bort Paris. Jag tänker kompromiss komprosmiss kompromiss. Exempel, vilka delar av året är Emil mest bekväm att vara själv? Nu på sommaren kanske det inte känns lika ensamt att du är borta. Vad har Emil för möjligheter att följa med/hälsa på medan du är borta? Hur långa perioder är bekvämt för honom/dig kan ni mötas i mitten? Osv osv. Jag tror att det är viktigt att inte prioritera någons behov framför den andras utan att hitta en gyllene väg liksom. Det är lättare att båda gör små uppoffringar än att en utav er behöver göra en stor uppoffring. Jag tror det är viktigt att ni båda funderar mycket och att det blir ett samtal och inte en konflikt kring det <3
SvaraRaderaDu är så klok, Liv, det är precis sånthär som är viktigt och som gör att detta blir ett ICKE-PROBLEM. Har vi bara koll på dessa bitar och arbetar oss framåt finns inget problem. Så fint att bli påmind om; tack!
Radera