Paris: Dag 3, Pizza et mousse au chocolat avec JP

I lördags vaknade jag upp och var hungrig på studs. Efter att ha gosat lite i sängen med Maddie gick jag upp och gjorde min frukost: en liten yoghurt, ett uppskuret äpple tillsammans med biscoff spread. 

Kl. 10 hade jag bestämt telefondejt med Minister! Jag gick ut i den molniga förmiddagen och han fick the latest angående Mindler och Paris.

Älskar Paris boulangerier. Älskar allt med dem; utseendet, skyltningen, dofterna... 

Jag ringde även Emil och Nattis och småpratade lite. När det började regna gick jag hemåt igen och förberedde mig för dagens arbetspass. Jag hade bokat in patienter 11.45-14.15 och sedan 16.30-18.30. Sådan frihet att själva få välja när jag ska ha besök! 

Under min långa rast fram till halv fyra tog jag en promenad, handlade mer mjölk och passade på att piffa mig inför kvällens middag.

Jag hade stämt dejt med JP, och tog den timmes långa promenaden ned mot Le Marais med nöje. 

Blev liiiite försenad för råkade ta lite omvägar pga vackra vyer 🤫

När jag väl mötte upp JP utanför hans nya studio, så var det första gången vi sett på två år. TVÅ ÅR. Han visade upp sitt nya hem och sedan gick vi mot pizzastället han hade tipsat om. 

Han beställde en margherita för 5€, och jag tog en tryffelpizza för 19€. Han skämtade om att jag nu var förmögen och hade råd med tryffel och allt, men jag menade att en måste unna sig när en väl är i Paris igen. (det slutade med att han bjöd ändå, haha, snacka om att jag kände mig sniken) 

Han har inte förändrats ett dugg sedan vi träffades för 7 år sedan, det är lustigt. 

Vi åt vår pizza och ketchupa. Jag berättade om radhuset, vår katt, nya jobbet, att vara i Paris igen.. Han pratade om sitt jobb, nya tjejen han dejtar, önskan att återvända till Canada och hans ovilja att ta vaccinet (🔫). Bête dans la tête, kallade jag honom. Tror dock inte det är ett vedertaget begrepp.

JP beställde en mousse au chocolat, som började dra ut på tiden. Jag var snart tvungen att bege mig för att ge Maddie sitt kvällsinsulin. "Jag lovar, jag kommer äta upp den på tio sekunder! Jag kastar i mig den!" bedyrade JP.

När det senare kom ut en jättestor skål med brun, tjock massa (tänk tjock chokladfrosting) blev båda våra ögon stora. "Emelie, il faut m'aider à manger, hein?" (Emelie, du måste hjälpa mig äta upp, visst?). 

Jag hade dock svårt att äta då jag var upptagen med att skratta åt den cirkus som vi höll på med; två personer som satt och stressåt gigantisk och inte-så-god-chokladmousse, samtidigt som jag hetsade honom "tio sekunder, jag tar tid, kör!". Jag skrattade så jag kiknade mellan tuggorna och hejarklacksorden. 

När vi var klara var jag lite sen hemåt, men det tänkte jag ta ikapp med raskare steg. JP följde mig en bit norrut och sedan sade vi adjö och begav oss åt olika håll. 

Kvällssolen var magisk och ju längre norrut jag gick, desto vackrare blev solnedgången. Hela vägen hem pratade jag med Emil i telefon, och jag börjar långsamt förstå att det här är en del av min vardag nu.