Skratt, sentimentala samtal och tårar på Barnhälsovården

I tisdags var det den sista dagen på Barnhälsovården då jag, Malena, Ida, Christina och Ann-Sofie alla skulle vara samlade. Vår sista gemensamma dag ihop. Jag hade svårt att begripa det.

För att fira hade jag ordnat lite extra gott fika till förmiddagen.

Vattenmelon, kanelbullar, chips, nybakt surdegsbröd, proscuitto crudo, grönsaker, mozzarella och ruccola. Jag var väldigt spänd när brödet skulle skäras upp.... 

Men åh, det blev bra! Aningen överjäst (det är ju så vansinnigt varmt numera), men smaken och konsistensen satt fint.

Ida frågade mig flera gånger under dagen: "Hur känns det nu då? Att du slutar på fredag?" och jag kunde inte säga annat än "jag har nog inte förstått det än". 

Under dagen hade jag tre besök som alla var avslutningsbesök. Jag fick dessutom en present från en patient som införlivat ett trädgårdsintresse under vår kontakt - ett palettblad och ett elefantöra. Alltså en vet ju inte vad en skall göra av all tacksamhet!

Till eftermiddagsmellis blev det mer vattenmelon 🍉

För att vi sedan vid 17, när alla stämplat ut, planerat för en sista gemensam AW! Eftersom det var till "min" ära så fick jag välja middagsplats. Gissa vad jag valde?

Vi hämtade med oss mat och slog oss ned på personalrummets tillhörande balkong. Här är hela mitt fantastiska gäng! Från vänster: Ida, Malena, Christina och Ann-Sofie.

Vi hade denna utsikt över den högt trafikerade rondellen 😆

Och jag åt oxfilépizza, självklart!

Sen var det helt plötsligt dags för presentutdelning (?!). Jag fick en stor inslagen present och ett kort med en giraff på (passande!). 

Christina läste högt för mig vad som stod på kortet.

Någonstans i tredje raden började ögonen tåras. Vid fjärde rann dem ned för kinderna och vid sjätte fulgrät jag. På något vis var det som att allt slog mig, där och då. Mina fantastiska kollegor. Mina patienter. Mitt kontor. Den fina sammanhållningen, den härliga stämningen... 

Resterande fick också tårar i ögonen och grät, och snart satt vi alla där blödiga och gråtiga. Så himla fint att mötas i något så sorgligt, men så vackert. Jag lovade och planerar att återkomma regelbundet för att luncha med dem. 

I presenten fanns en stooor skål med godis. Vi hann smaska i oss nästan halva innan jag kom på att ta ett foto.

Jag hade skrivit varsitt handskrivet brev och köpt en liten present till var och en av dem som jag tänkt gömma på deras rum till min sista dag, men jag kunde inte hålla mig - jag läste breven för var och en av dem och tårarna fortsatte strömma.

Vi fortsatte med härlig stämning och många skämt, skratt och lustigheter. Malena sade: "Jag kommer inte krama dig hejdå, jag kommer istället krama dig 'hej' när vi ses nästa gång". 

När klockan var 19 började vi alla dra oss hemåt, och jag plockade med mig både godisskål, kort, krukor och lite packning från kontoret hem. Lilla palettbladet och elefantörat såg riktigt tjusiga ut. 

Nu kvarstår bara onsdag - torsdag - fredag. 

Sedan helg. Sedan börjar nya arbetet på Mindler på måndag.

Torsdagen veckan efter... Då åker jag till Paris.

Det här är helt sinnessjukt, hörni.