Paris: Dag 2, La surprise à Loïc et la sentimentalité

Torsdag, den första heldagen i Paris, vaknade jag upp kort efter kl. 08. Jag hade satsat på att försöka ta sovmorgon, men det var lönlöst. Vaknar jag upp i Paris - ja, då är jag vaken. Klev upp, drog upp persiennerna och välkomnade dagen.

Dusch, kläder, smink. Redo för en dag i Paris! ✔

Det var redan över 23 grader varmt när jag gick ut vid 10-tiden, och jag gick runt och andades stadens dofter. 

Beundrade vackra portar, såsom dessa...

… och denna. Drömmen är att få bo bakom en sådan någon gång. I mitt hem. 

Planen idag var kort och koncis: överraska Loïc utanför sitt jobb när han slutar 👏🏻 Jag hade fått hjälp av hans vän Zakia att ta reda på hans schema, och beräknade nu att stå utanför PAUL vid Rue Bellefeuille exakt kl. 14. 

Än var det lång tid kvar. Klockan var inte ens 11, så jag tänkte ta en lång promenad dit. 

Det vill säga; så tog en lång, härlig omväg. Försökte hålla mig så mycket som möjligt i skuggan, för solen stekte och temperaturen ökade med 25... 26... 27... 28 grader.

Gick över Seine och in i 16:e arrondissementet. Letade mig runt på småvägar pga mysigast.

Betraktade lunchande fransoser runt 12-tiden på uteserveringar. 

Närmade mig sedan Jardin du Ranelagh då jag tappade andan av de intrikata men obeskrivligt vackra fasaderna. 

Två burkar pepsi max, en kisspaus och lite parkvila senare smög jag mig nära PAUL och Loïc arbetsplats.... 

Försökte att inte gå för nära för att han inte skulle se mig innan jag hann se honom.... 

MEN NEJ. DÄR ÄR HAN JU. *zoom zoom zoom*

Han hann precis få syn på mig, och jag lyckades fånga det i ett kameraklick! 📸 

Äsch, det är okej, han blev glad att se mig, vi slog oss ned vid ett bord och började prata i hundra-åttio. Kolla så glad han är! 

"Tu as faim?" (är du hungrig?) frågade jag. "Si mais… je suis à sec." (Ja, men... jag är pank.)

"Ben non, je paie ! Normalement tu paies toujours donc maintenant c'est à moi !" (Men nej, jag betalar! Det är alltid du som betalar annars, så nu är det min tur). 

Så vi satte på oss våra masker, och tog métron i en stekhet vagn. 

Jag bestämde restaurang: Loïcs favoritrestaurang. PNY i Marais - hans bästa burgarställe. 

Jag tog en friterad kycklingburgare med äcklig sås på (märkte jag) och Loïc tog en sedvanlig högrevsburgare. Jag snodde av hans pommes ("t'as pas de choix car c'est moi qui paie" - du har inget val för det är jag som betalar, skämtade jag) 🙃

När vi ätit och betalat så tog vi en promenad nedåt mot tågstationen och min studio. Jag insåg att vi var alldeles nära ett kakställe som jag velat testa, så vi gick dit! Massvis med olika häftiga smaker. 

Jag tog en cookie med vit, ljus och mörk choklad, och bjöd Lolo på en med pekannötter och vit choklad.

Alltså mmmm! Alldeles varma, krispiga på utsidan och alldeles mjuka och gojsiga på insidan. En perfekt kak-konsistens. Hit vill jag ta med Emil någon dag.

Lolo och jag fortsatte promenera och det var nu 32 grader. Vi höll på att förgås i värmen (och förbannade det faktum att det imorgon skulle bli 39-40 grader! Hur ska jag kunna promenera i det?!). 

Vi kramades adjö vid hans tågstation (vi är inte kinkiga) och jag skyndade hem till mig. Köpte ett sexpack pepsi max på vägen och tänkte unna mig. 

Den här gången tänkte jag vara lat , och istället för att rita ut min promenadrutt så låter jag google maps göra jobbet.

Blev 26 000 steg och en helt utmattad Emelie. Och jag som trodde att jag skulle kunna slå mitt promenadrekord denna vistelse med över 50 000 steg? INTE EN CHANS. 

Struntar i att slå rekord i annat än att äta baguetter.

Vid kl. 21 började jag bli sugen på glass, så jag tog mig ut för en kvällspromenad och glassjakt. Den överväldigande hettan hade nu börjat lägga sig, och fransoserna slog sig ned på uteserveringarna. 

När jag gick här, mellan besöket i min tredje och fjärde butik efter den rätta glassen, så tittade jag upp på en byggnad på Rue Notre-Dame des Champs. Det var där det slog mig: sentimentaliteten.

Jag kände plötsligt en påtaglig harmoni i hela kroppen, lugna lyckokänslor som spred sig från mage till armar och ben, en trygghet och en värme. Jag är så lyckligt lottad som får vara här; som får uppleva det här. 

Jag hittade ingen glass, men det spelade ingen roll. Jag gick hem, bryggde mig en kopp te och skar upp lite vattenmelon istället. 

Lycklig ut i hela kroppen.