Paris: Dag 8, Botemedlet för en post-Paris-depp är en kattunge

Klockan ringde 04:55 som planerat. Som alltid när det är något viktigt på gång så blir jag klarvaken direkt. Som att "det är nu det gäller". Skulle aldrig hända mig att jag försover mig när jag vet att jag har ett viktigt möte, ett flyg eller en deadline. Min hjärna fungerar liksom inte så...

Gjorde mig i ordning, packade på mig allt och lämnade studion. Min första anhalt var detta: Loïcs jobb. Det var visserligen fortfarande stängt, men jag visste nog vilken liten nisse som förberett mig lite nybakt bröd....

Jag ringde på klockan och blev insläppt bakvägen - det var bara Loïc som var där (och jobbat hela natten), och hade precis blivit klar med fyra halvbaguetter (två till kvällens middag och två extra). Och packat ned dem i en liten papperskasse till mig.

"Vill du ha te?" frågade han. Klart jag ville!  

Stannade bara ett par minuter - jag hade ju en buss att passa, så att efter att jag tackat så mycket och givit honom en liten tacksamhetsgåva (två barer av hans dyra favoritchoklad) så gav jag mig iväg. Sörplade på mitt te på vägen till bussen.

Kom till bussen i lagom tid, slog mig ned och började mumsa på en av baguetterna. Perfekt frukost - och helt färsk också! Det slog mig att jag faktiskt kan känna skillnad på smaken på Loïcs baguetter, jämfört med baguetter jag köper i andra boulangerier. Visst har jag märkt tidigare att baguetter från olika boulangerier smakar olika, men jag har nog inte tidigare kunnat känna att "här har vi smaken av Loïcs baguetterecept" på samma sätt som jag kunde nu.

Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är, men det är något med hur syrligheten möter sältan i brödet som är just typiskt för Loïcs recept. (Inte för att säga att hans recept är bättre än alla andras..... om han inte står bredvid, för då är det precis det jag säger!).

En halvbaguette och två timmar senare så boardade jag planet. Alltså så konstigt - aldrig har jag tidigare varit så upprymd att åka hem från Paris.

Jag brukar ju alltid drabbas av min post-Paris-depp i ett par dagar... Men nu så! Nu har jag funnit botemedlet - jag måste bara skaffa kattunge varje gång jag skall hem från Paris!

Emil hade åkt från jobbet vid 12 för att hämta mig på Skavsta. Vi hann till och med en rutt till affären för att handla inför min matteledighet. Kom hem till en skinande ren lägenhet och hångel mot insidan av ytterdörren. Sedan åkte Emil tillbaka till jobbet.

Ser ni förresten att vi möblerat om lite på köksbänkarna? Tehörnan är uppflyttad till hyllhöjd och Minou har fått sina matskålar på köksön.

Jag satt hemma och bloggade, svarade på mail och chattade till dess att Emil slutade - då mumsade vi fransk baguette...!

Kort efter att vi ätit upp var det dags att åka för att hämta honom - vår nya kattunge. Vi tog minin och susade genom höstlandskapet Sörmland.

Nedan skådar ni en snart-icke-kattlös och pirrig tjej!

Det var full fart på honom när vi kom dit! Han hade växt en väldig massa, och var nästan lika stor som honorna i huset (som är ett par år). Han hade dessutom energi för dem alla - studsade omkring och for fram och tillbaka, kutade (men kutade rätt så klumpigt och inte riktigt i en rak linje) och var så bedårande söt att en smällde av.

Vi drack en kopp te och åt lite choklad, diskuterade med uppfödaren, skrev på alla papper, swishade över köpsumman och sedan VAR VI KATTÄGARE. Utan att kanske veta det, så kröp Minou in i transportburen helt själv.

Uppfödaren hade varnat om att han inte gillade att åka bil, så vi var införstådda med att han skulle gny en del i bilen. Jag satt i baksätet med transportburen fastspänd på sätet bredvid. Första tio minutrarna var han helt tyst - säkert jätterädd, och sedan började han gny lite försiktigt.. och sedan argt jama. Lille gubben! 

Känslan att bära upp transportburen till lägenheten... *iiiih*

Vi hade planerat att ställa honom med öppen lucka i vardagsrummet och själv låta honom ta sig ut när han kände sig trygg. Vi räknade inte med att han - så fort vi öppnade luckan - skulle kliva ut, strutta omkring världsvant och nosa på allting. 

Jättenyfiken liten parvel! Blev riktigt överraskad! Medan han gick runt och nosade på varenda liten vrå i huset så slog jag och Emil oss ned och tittade lite på serier. Och åt godis och chips för att fira. Vi var liksom helt ivriga och lyckliga av att se honom och hans långa vackra svans som struttade omkring där i huset, och försökte tygla oss för att låta honom upptäcka allt i egen takt.

Det enda som vi reagerade på att han var lite rädd för var när vi öppnade dörren till frysen och drog ut en låda, då det knastrade lite otäckt. Då backade han avvaktande. Men tekokare, toalettspol och annat ljudande rörde honom inte ryggen.

Ett litet tag senare hade han upptäckt klart, och sökte sig till oss för lite gos. 

EN BARA SMÄLTE 😍😍😍

Tänk att det här är VÅR Minou? ❤

Han kunde inte riktigt bestämma sig för om han ville leka eller gosa, och stundvis när en klappade honom på magen så började han nafsa och greppa tag i armen på en på ett lekfullt sätt.

Vi tog de första bilderna på oss tre; Minou helt trött av alla intryck och jag och Emil mojsiga och opiffade.

Runt 23-tiden gick vi och lade oss, och Minou följde oss runt i lägenheten (speciellt Emil). Hoppade med lätta steg upp i sängen och grävde sig ned som en liten boll i min armhåla, och slickade mig på handen när jag klappade honom.

Sedan somnade vi.... alla tre. Vad Minou sedan gjorde under natten, det har jag ingen aning om.

ps. Har tagit mig tre timmar att skriva detta inlägg, för att jag blivit så distraherad av att gosa/leka/gosa/leka med Minou. Fortsättning följer!