Paris: Dag 5, Deliveroo och melankoliskt Emil-avsked

På söndagsmorgonen vaknade vi upp vid kl. 9, och medan Emil låg och snusade så tog jag mig ut i höstrusket för att köpa frukost.

Samtliga fransoser i 16:e verkade stå och köa i ett av de få boulangerierna som är öppna på söndagar. Jag kom fram och fick lägga min beställning. Baguetten var fortfarande varm när jag fick den i handen.

Kom tillbaka till studion där Emil redan duschat och börjat duka fram. Jag kompletterade med baguette tradition och en pavé nougatine (någon sorts toscaruta) som jag tänkte vi skulle provsmaka.

Medan vi satt och åt frukost så klarnade himlen och snart var det soligt och vackert. Jag och Emil beslutade oss dock för att stanna inne och mysa, och ta vara på varandras närhet istället. Vi såg på serier på laptopen och kramades.

Klockan 13:45 började Emil bli hungrig igen, och vi spånade på lunchidéer. Helt plötsligt föreslog Emil något som vi pratat om länge (och till och med skrivit upp på vår bucket list!): att beställa mat från cyklisterna med en låda på ryggen. Ni vet: Über Eats, Foodora eller närmare bestämt Deliveroo, som de heter här i Paris. Sådana förnämligheter har inte precis hittat sin väg in till lilla hålan Nyköping än....

Så jag laddade ned appen, vi hittade en lämplig restaurang och sedan var det bara att vänta. Så himla häftigt att cyklisten har en GPS och att vi kan följa hans väg genom Paris i kartan i appen? MiNd bLoWN.

Prick på förväntan ankomst så kom leveransen och vi sprang upp med den till studion. Vi hade valt Big Fernand - ett burgarhak som jag tycker mycket om, men som Emil ännu inte provat *förrän nu*.

Snubben var glad - se bara på honom! 
"Find a man who looks at you the way Emil looks at a burger" .... 

Efter vi ätit var vi tvärmätta igen, och hade ungefär en timme kvar till dess att vi behövde gå för att lämna av Emil på busshållplatsen. Vi återgick till sängläge och såg ett par avsnitt till, innan vi tog oss iväg.

Emil med fullpackad ryggsäck och jag som moraliskt stöd traskade vi 40 minuter tillbaka upp till bussen som skulle ta Emil till flygplatsen. Vi kunde inte sluta röra vid varandra. Hålla handen, kyssas, kramas, säga "jag älskar dig"... Det är något med att vara i Paris som gör mig så kär, och som gör honom så kärleksfull. Det var svårt att säga hej då - även om vi ses om två dagar igen.

När jag lämnat av honom tog jag en promenad.

Gick nedåt i 16:e och kom till de gamla kvarteren, när jag bott i 1½ år medan jag var au pair. Det var... skrämmande, nästan. Så många minnen som rusade tillbaka. Jag kom ihåg Valentins och Adriens röst när vi gick på gatorna, hur deras händer kändes i mina, känslan att gå med dem till och från parken, känslan att ... bo... här. I Paris. För första gången. Och allt det läskiga magiska fantastiska skrämmande nya underbara lyckliga. 

Var tvungen att ta en bild ↑ för att komma ihåg känslan. Det var en sorgsen men ändå vacker känsla. 

Medan jag fortsatte gå så började solen gå ned och ljuset mot fasaderna blev mjukare och mattare.

Handlade lite på vägen - äpplen och mer pepsi max och mer smör. Sedan kom jag tillbaka till rondellen vid studion som lystes upp så vackert i skymningen.

Hade gått denna lilla svängom i området. Lite mer än två timmar bara.

Kändes konstigt att vara tillbaka i studion utan Emil. Tommare, såklart. Jag myste till det genom att dricka te, äta äpple och dricka pepsi max. Var inte alls särskilt hungrig sedan den stora brunchen och sena lunchen.

Somnade efter midnatt - förvånansvärt lätt, efter att ha fått höra att Emil landat tryggt och säkert på Skavsta.