Paris: Dag 5, Pique-nique i parken och ont i magen

På söndagen vaknade jag upp runt 8-tiden, och började dagen här: på ett nytt lokalt boulangerie (har testat nya boulangerier varje dag, så spännande!).

Blev frestad av viennoiserier jag inte tidigare sett (bland annat hallon-croissanterna), skickade bild till Emil och trånade inför kommande oktoberresa (då han också är med!).

Men nöjde mig denna gång med en halv baguette tradition, och började mumsa på ena hörnet innan jag ens tagit bilden. Kom på mig själv skamset med att fotografera en naggad kant.

Pilade hem, bredde mina smörgåsar och bryggde te. Satte mig framför korsordet och ett (eller tre) avsnitt Vänner.

Sedan tog jag mig ut. Slogs direkt av en våldsam värme på 32 grader, och jag som redan kände mig seg i kroppen kände mig som att jag gick genom gélé.

Alltså VILKET sommarväder. Fastän jag kände mig matt så försökte jag tulta på i min egen takt. Njuta av min sista tid.

Söndag i Paris är inte känt för att vara livligt. Det mesta är stängt och människorna håller sig antingen i kyrkan eller hemma. Eller på semester säkert (det är ju augusti).

Blev AKUT sugen på glass i värmen och gick den dryga kvarten till närmaste Amorino. Behövde något fräscht och kallt. Tog två kulor med vanilj och yoghurt-smak, och mumsade på direkten.

Jag resonerade med mig själv huruvida det var värt att gå ut på en sträcka, men kom fram till att "nej, det är för varmt och jag är för trött". Jag beslutade mig för att hålla mig i kvarteret, nära studion med dricka och toalett.

Slog mig ned i en park nära studion och löste lite korsord. Hade en olustig känsla i kroppen som inte ville släppa. Jag kunde inte riktigt klura ut vad det berodde på, men kan gissa att det hade med hemresa att göra....

Kom kort därefter på att jag dessutom var hungrig (hur jag nu kunde vara det kort efter glass och stor frukost). När jag gick ut ur parken för att köpa mig något att äta såg jag det mest märkliga... En äldre kvinna som FÅNGADE en levande duva, höll fast vingarna på dem och tryckte ned den i sin handväska?!?! Trodde jag såg i syne. Var tvungen att ringa både Emil och Nattis och berätta historien, för jag trodde knappt på mig själv.

Gick i alla fall och köpte en fylld baguette med parmaskinka, parmesan-ost och soltorkade tomater, och när jag kom tillbaka var kvinnan borta.

Baguetten var däremot kalasgod!!!

Efter att ha ätit upp kände jag mig klar med parken och gick tillbaka till studion. Satt där och laddade upp mobilen och städade i ordning för avresa. Packade klart väskan, lämnade nyckeln i studion och klickade igen dörren med självlås. Sådär. Nu var jag klar för den här resan.

Gick ned till det nya lilla boulangeriet där jag beställt två halv-baguetter tradition att ta med hem. Det hade varit lite strul med den beställningen och jag hade redan ont i magen över det, och blev ännu mer besviken när jag insåg att de ser inte ens ut som baguette tradition... de ser ut som klassiska baguetter (= skumgummi!).

När jag frågade dem i kassan hade de sagt "on ne fait que de la tradition ici !" (Vi gör bara traditionell här!).. men både jag (och Loïc, som jag skickade bild till) var skeptiska. Håhåja. Vi får väl se när jag skär upp dem hemma, resonerade jag.

Började kånka all min packning mot busstationen, en timme bort. I 32 grader, och med rykande varma baguetter i ryggsäcken. Höll på att avlida.

Mådde inte mitt bästa jag tre timmar senare när jag råkade ta den här selfien på flygplatsen - varm, trött och ont i magen. Allt kändes fel. Allt jag ville ha var Emil. Emil och Paris.

Att bli upphämtad av Emil klockan 23 på söndagskvällen var en sådan lättnad. Vi kysstes, skyndade hem och kramades hårt, skar upp baguetterna vi skulle äta som nattamat och............. jag hade blivit lurad. Det var klassiska baguetter och inte traditionell (och det är en sån SJUK skillnad måste jag verkligen berätta för er!!!!).

Vi tröstade oss med att äta glass i sängen istället - varsin burk Cookie Dough.

Vi åt upp så båda blev övermätta, och låg sedan och skedade medan sömnen föll över oss.

På morgonen vaknade jag och mådde riktigt dåligt. Jag hade ont i magen (vilket jag tror är 100% psykologiskt), och tanken på en dag på jobbet med bara möten (där mina två närmaste kollegor dessutom var frånvarande) kändes outhärdligt. Jag gjorde en fuling och sjukanmälde mig. Jag vill inte gå till jobbet idag.