Paris: Dag 3, Crêpe och ensamdejt med livets tryffelpizza

Fredag, en sådan dag! Vaknade upp runt 7-tiden som vanligt och piggnade till långsamt med mobilen och datorn till hjälp. Så mysigt att bara ligga och knappra, scrolla och chatta till dess att energin kommer till en. Gjorde mig i ordning *voilà!* för att ta mig ut på promenadäventyr.

Fredag kl. 10 och det var rätt dött på gatorna. Antingen är de på semester eller på jobbet (tippar på det förstnämnda, fransoserna är kända för att ta låååånga augustisemestrar).

Men det gjorde det vara ännu lättare för mig att promenera och fota utan störningsmoment!

Gick söderut och sedan österut, och ramlade in på (vad jag kallar) Sagostigen, som jag inte besökt på så länge! 

Älskar husen som kantar gatan här. Ser ut som tagna ur en saga. 

Guldlock och de tre björnarna?

Traskade från fiktionen till verklighet, och blev om möjligt än mer begeistrad. Ingenting slår Paris *på riktigt*.

Blev hungrig och var tvungen att avbryta min tänkta promenadsträcka för en liten avstickare och ta en crêpe. Med nutella, såklart! mvh lycklig tjej

Alltså MMMMMM! så gott. Crêpes crêpes crêpes.

Mätt i magen för stunden traskade jag tillbaka till min tänkta promenadväg. 

Gick ned mot Seine och fastnade för en tygpåse som de sålde i bokstånden vid kajen. Jag är helt hopplös - har hur många tygpåsar som helst men älskar dem. Kan inte ha för många. Använder dem ymnigt.

Slog mig ned på räcket vid kajen, plockade fram min dagbok och skrev ett par sidor på franska om vistelsen hittills. Kände mig självförverkligad, hoppade ned från räcket och fortsatte promenaden med märken från ett skrovligt stenräcke på baksida lår.

Temperaturen gick upp mot 32 grader, och trots att jag höll mig i skuggan kände jag mig varm och matt när jag kom hem från promenaden. Installerade mig nära mobilladdaren och laddade mig själv med kall pepsi max.

I tre timmar låg jag hemma, naken och svettig, innan jag blev för hungrig för att existera. En raggardusch och påklädning senare var jag på väg mot middag.

Så konstigt när Paris blivit så bekant för en, att jag märker varje ny butik, varje ägarbyte av restauranger, varje förlust av en gammal omtyckt restaurang, alla ombyggnationer... Uppskattar dem ibland, men oftast slås jag bara av en ledsam känsla av sorglig nostalgi...

Men det är väl det som är en stad. Utveckling och framåtanda. Bort med det gamla, lämna plats åt det nya.

Korsade Seine när solen stod lågt.

Slutligen kom jag fram till min favoritrestaurang i Paris - pizzerian Pupetta. Ett besök här är obligatorisk på alla mina resor, och på sista tiden har jag velat gå dit helt själv. Ha ensamdejt, för det är bland det bästa som finns.

Kommer jag dit lite efter 19 är det knappt en själ där - alldeles för tidigt för fransoserna att äta middag. Då får jag stället nästan helt för mig själv, får maten fort och kyparnas fulla uppmärksamhet, och kan njuta med bästa platsen för kvällen. Behövde inte ens se menyn - jag ville ha livets tryffelpizza.

Mozzarella, tryffelkräm, smörstekta champinjoner och basilika. Kan det bli mer komplett?

Satt och njöt, löste korsord, tackade mig själv för att jag är så snäll mot mig själv. Bjuder ut på dejt och allt sådant. När jag betalade nämnde jag för personalen att det var mitt livs godaste pizza - han sken upp och blev så glad. Jag lämnade 22% i dricks och kände mig så jävla bra (lämnar bara dricks när jag verkligen menar det).

Längtar till oktober när jag kan ta med Emil hit igen.

Under promenaden hem påbörjade solnedgången. Det var fasligt vackert - speciellt när jag gick med Eiffeltornets siluett bakom en röd- och rosaflammig himmel.

Kom hem nära 22-tiden och ritade upp dagens rutt. Det hade blivit många steg och det kändes i benen.

(gick till och med utanför kartan....).

Pratade en halvtimme med Emil i telefon efter jag borstat tänderna och sedan somnade jag, bums bara.