Morgonpromenad, bad och räksallad

Söndag. Vaknade upp på Lidingö klockan halv åtta. Hela hushållet sov. Jag kröp upp från min sovplats i soffan och drog på mig gårdagens klänning. Gick en promenad ut mot vattnet vid kusten.

Morgonpromenaderna samlar och organiserar så mycket bra tankar för mig. Fridfullt. Okomplicerat. Bekymmerslöst. Att promenera är den timmen en bara kan vara, utan att ha massor av måsten. Liksom mentalt strukturera upp min tillvaro i en rogivande miljö.

Gick från Larsberg till Mölna, och sedan upp till Kottlasjön. Fick för mig att gå runt den.

… Så det gjorde jag. 

Kom tillbaka två timmar senare och kunde berätta att jag gått runt Kottla. "Har du gått runt Kottla?! När vaknade du egentligen?" hördes min systers morgonröst där hon fortfarande satt i pyjamas runt frukostbordet.

Vi tog det lugnt och vilade i deras soffa ett par timmar. Spelade ett parti kille, scrollade på mobilerna, bara var. Fram till dess att Christer Minister skrev att de var tillgängliga och att vi kunde mötas upp och bada! Så vi sade hejdå till Victoria och Nattis och lägenheten i Lidingö (som vi nu inte kommer se på ett år, kanske mer!).

Så vi brummade iväg, jag och Emil, i Kerstins lilla toyota. Värmen var brutal i bilen utan AC, och när vi klev ur bilen vid badstranden så var sätet bakom mig helt blött (av svett, inget annat!).

Jag, Christer och Johanna doppade oss i iskallt (ja, iskallt!) vatten medan Emil chillade på stranden. Det var riktigt fint att se Christer igen - jag har verkligen saknat honom. Dock kändes det inte som att jag verkligen kunde utnyttja umgänget med honom, då jag själv kände mig rätt sårbar och nedslagen efter gårdagen (dvs kände mig inte helt som mig själv), samt att vi var på en överfull badplats utan möjlighet att prata ostört.

Efter att jag doppat mig hela vägen upp till halsen så klev vi upp och kom till insikt om att samtliga var hungriga. Vi tog våra bilar och åkte in mot Vendelsö, och restaurangen Lilla Rött som är en av Christers och Johannas favoriter.

Min kropp suktade efter något kallt och krispigt - en räksallad var perfekt! Med nybakt bröd och chiliaioli (för brödet är hela huvudsaken med sallad ju!).

Christer fick sina tidiga födelsedagspresenter och så pratade vi en hel del. Speciellt att de har köpt bostadsrätt (!) och om katt. Jag är ju i full gång med att ha kontaktat i princip Sveriges alla kattuppfödare för rasen Russian Blue. Har ständigt fått beskedet att "rasen är så eftertraktad" och "det kan ta lång tid innan en kattunge blir tillgänglig". Honorna får högst 2 kullar per år, och det är oftast bara 2-3 ungar i varje kull. När jag pratat med uppfödarna säger de att kullen som kommer är tingad, och att nästkommande kull i vinter är tingad, men har vi tur så kanske det blir en kattunge över i kullen som kommer i sommar nästa år. Alltså väntetid på mer än ett år. Minst.

Vi satt kvar så länge vi klarade av i värmen inne på restaurangen, vilket typ var... ingen tid alls. Vi sade adjö på parkeringsplatsen och brummade hemåt.

Det var inte förrän jag kommit hem, lagt mig för att sova och stängde ögonen som alla tankar kom. Alla tankar som nedvärderade mig själv och mitt egenvärde (och som till viss del fortfarande gnyr i bakhuvudet).

Men... Direkt när jag postat inlägget, kl. 23 på natten, så fick jag ett oväntat meddelande. En kattuppfödare skrev och frågade om vi var intresserade av att åka och titta på en liten kattpojke som precis skulle fylla 5 veckor. Jag kastade mig ur sängen och sprang ut till Emil i vardagsrummet, berättade allt.

Så nu... Nu i eftermiddag skall vi åka och kika på en liten hane, som kanske kanske kanske kanske blir vår senare i höst.