Florida: Dag 8, Roadtrip till Five-O donuts

Torsdagen, igår, var dagen som vi planerat i mer än två veckors tid. Det var faktiskt Emils idé långt från början, för många, många månader sedan. Det var en gång när jag tittade på Nick Dompierre på youtube (en av mina youtube-crushes), i vilka han alltid moffar munkar från Five-O donuts i Sarasota. "Ska vi inte åka dit när vi är i USA?" hade Emil föreslagit lättsamt. "Neeej, det skulle ju ta två timmar att åka genom hela Florida... men.... jo... ja... kanske?!".

Och sen hade vi bara bestämt det - när vi är i USA skall vi ta en dag och roadtripa genom Florida, och äta de donuts som vi frestas av i Nicks alla youtube-videos.

Eftersom resan skulle ta två timmar så var vi redo redan klockan 08 på morgonen, och satte oss i lilla hyrbilen. Så bar det ut på vägarna..! Jag måste medge att jag var riktigt nervös till en början, för femfilig trafik och bilar som kastar sig utan att blinka är ingenting jag är van vid.

Bilresan gick dock hur smidigt som helst, då Emil satt med GPS:en och guidade mig. Från Kissimmee mot Sarasota. Två timmar senare - och det kändes nästan overkligt?! - så stod vi framför donut-stället som jag sett så många gånger på en skärm.

Insidan såg lika frestande ut som jag föreställt mig.

Emil och jag kan inte hejda oss när vi ser något gott, och måttlighet är verkligen inte vår starka sida. Vi valde sju donuts, bara till oss själva. Och kanske svårt att se i bra skala, men alltså.. de var gigantiska.

ALLTSÅ KOLLA IN DESSA GODINGAR. #foodporn

Kändes fortfarande nästintill overkligt när vi tog upp varsin första, skålade med donutsen och högg in.

Först ut var Cookie Monster - blå cream cheese frosting, cookie dough-bitar, cookie butter och smulad oreo. Innan vi knappt hunnit svälja hela var det dags för nästa: Maple Bacon - lönnsirapsglasyr med bacon och chokladsirap (den blev Emils favorit).

Medan Emil högg in i sin oreo-donut, så satte jag tänderna i Cinnamon Toast Crunch Overdose - vaniljglasyr med kanelflingor och cream cheese frosting (min favorit!). Sista donuten vi orkade äta var Cronut - blandning mellan croissant och donut.

Alltså åh. Godaste donutsen jag ätit i mitt liv. Kände direkt att det varit värt två timmars bilresande.

Medan vi satt där och moffade med ansiktena vättande mot fönstret och gatan utanför, så ser vi ett välbekant ansikte närma sig butiken. Först trodde jag att jag inbillade mig, men helt plötsligt plingar dörren till och in stiger Nick Dompierre. Emil tittar på mig och säger "Ser du vem det är?" och jag bara stirrar tillbaka på honom. "Det är... Det är Nick?!" svarar jag stumt. Ingen av oss förstår på riktigt att det är han - vad är oddsen, liksom?!

"Jag måste gå och säga hej", säger jag, torkar hastigt av mig på en servett och kliver fram till Nick som begrundar utbudet. Jag ursäktar mig och berättar om vår resa hit som han inspirerat oss till, och de donuts vi precis mumsat i oss. Jag får en kram, introducerar honom för Emil och ber pinsamt nog om en selfie (JA, det är pinsamt, men en så sjuk upplevelse att jag var tvungen!!!!).

Efteråt kände jag mig helt starstruck. Alltså... Vad är oddsen? Vad är oddsen att min youtube-crush, bara råkar gå och köpa donuts exakt de tjugo minuterna som jag och Emil är där? Efter att ha kört i två timmar för att komma dit? VAD är oddsen, people?!?!

*fortfarande chockad* *och lite generad* *tänk att jag fick en selfie med typ världens snyggaste man*

Emils reaktion efteråt: "och så är han fan lika snygg i verkligheten som i sina videos?!"

Stapplade därifrån, helt donutmätta (vi fick i oss alla utom en, som vi tog med oss) och satte oss i bilen. Emil hade kikat ut en nördbutik lite längre in i stan som vi skulle åka och besöka. Men trots att vi försökte fokusera på annat återkom vi hela tiden till att häva ur oss "gud vad sjukt!" "tänk att han råkade komma precis då?" "alltså gud, vad det här var värt!". 

Innan vi klev in i nördbutiken så tog vi en sväng och köpte lite kall dricka. Det var över 40 grader och vi var både proppmätta och torra i halsen. Gick även förbi en trevlig restaurang med lockande erbjudande: bara i USA, people.

Sedan in i nördbutiken. Emil var en lycklig kille.

När vi varit där i en god halvtimme och kikat på allt från inplastade serietidningar, samlarkort och avancerade fantasy-sällskapsspel, så funderade vi på om vi inte skulle förlänga roadtrippen med ett annat stopp "på vägen" (med en timmes omväg).

Vi beslutade oss för att åka till Clearwater, 1½ timme bort, för att kika på deras kända, vita stränder.

Vi åkte över kilometerlånga broar kantade med palmer, och vid beräknad tid var vi framme. 

Vi parkerade bilen (en timmes gratis parkering, därefter från 20$....) och tog oss snabbt ut på stranden. Helt kritvit, len sand som smög sig in mellan tårna. En riktig strand-idyll.

... om man bara hade tagit bort alla människor som trängdes. Emil stod riktigt stilig med sin nyinköpta donut-tisha (köptes igår enbart för att ha på sig idag).

"Här, ta mina saker" sade jag och lämpade över hand- och tygväska på Emil. "Jag måste få känna på vattnet!" sade jag och började gå utåt. Då det var så varmt i luften så förväntade jag mig en svalkande känsla i fötterna när jag klev ut i vågorna, men.... det var varmare i vattnet än i luften?! Så sjukt.

Jag gick ändå ut med vatten upp över låren, så jag kan säga att jag halvvägs badat i Mexikanska golfen. 

Snart hade timmen på vår fria parkering gått ut, och det kändes alldeles för varmt att stanna kvar. Som sagt - varken jag eller Emil är solsemestrare, så vi hade inte mycket mer att hämta där. Istället valde vi att påbörja bilresan hemåt igen. 1½ timme tillbaka mot Kissimmee, där det sista vi ville var att fastna i köer. Vi märkte också att så fort någon av oss sade "nu flyter det på bra!" så började trafiken stocka sig. Istället körde vi leken "omvänd psykologi" och pratade istället om hur vi älskade köerna och hur vi hoppades att det skulle vara kö runt nästa krön (det fungerade!). Så skrattade vi åt varandras kreativa, fåniga och absurda romantiseringar av köer.

Klockan 17 var vi tillbaka på hotellet, knackade på hos X-fam (Amandahs förslag, klockrent begrepp!) och berättade om vår dag. De hade precis ätit (pizza på Cici's igen) och var inte sugna på att haka på oss. Vi var dock redigt sugna på något salt (vi hade ju bara ätit sötsaker hittills) och tänkte testa den amerikanska varianten av en svensk favorit: Pizza Hut! Det är smidigt också, för Pizza Hut har vi precis över vägen från hotellet.

På vägen dit såg vi några spännande flygfän. Emil varnade mig för att gå alltför nära - deras näbbar såg riktigt vassa ut. Är det någon som vet vad det är för fåglar?

På Pizza Hut körde vi (som vanligt) en large med cheesy bites, min halva som margherita och Emils halva som buffalo chicken.

Vi traskade över gatan hemåt och kröp ned i sängen för att äta. Och tittade på Netflix.

och alltså MMMMM vad mycket godare den var här i USA jämfört med Sverige? Först trodde jag att jag inbillade mig, men Emil bekräftade. Osten var både mer stringy (???.... trådig, heter det!) OCH mer smakrik än i Sverige? Tänk riktigt amerikansk pizzaost och liksom vägrar släppa greppet från från resterande pizzabitar.

Vi smällde i oss hela pizzan (no regrets) och låg som svullna valrossar i sängen. Jag lyckades även få ned en red velvet oreo bara för att balansera saltet lite.

"Alltså baby, vilken jävla bra dag vi har haft idag! Vi har verkligen gjort vår grej, och det har varit så jävla bra?" sade Emil glatt. Då kände jag att det bubblade i hela kroppen. För mig hade det verkligen varit resans bästa dag.

KOMMENTARER PÅ DET?