Vemod och AW

Ni beskrev bra min underliggande känsla de senaste dagarna med ordet "vemod"... Liksom en olustig, lite sorgsen känsla som inte kan associeras med en aktuell händelse. Hade den mellan lördag till typ... igår. Igår släppte det av någon outgrundlig anledning helt och hållet. 

I tisdags, när känslan fortfarande var pågående, kom jag på mig själv mitt på dagen att.... jag har inte orkat blogga på ett rätt bra tag. Inte brytt mig om att fota. Inte brytt mig om att försöka dokumentera till bloggen. (Vilket är högst ovanligt, då jag ofta tänker på bloggandet flertal gånger om dagen!).

Jag hade arbetat halvdag (klockade ut vid 14 då jag inte hade varken besök inbokade eller motivation att vara kvar), och var på väg att hälsa på Emils bonusmor, Ninni, för en fika och lite snickesnack. Jag hade klätt upp mig lite extra tjusigt, då det till kvällen vankades AW.

Kom fram till dem innan hon och Emils lillebror Colin hunnit tillbaka från affären. Stod och väntade på deras parkering.

Intet är som väntans tider... tänkte jag när jag lika spontant som glamoröst placerade mobiltelefonen på deras brevlåda och bestämde mig för att fota ett par selfies i min AW-klädsel. Töntigare har jag sällan varit.

Men! Strax därefter kom Ninni (tack och lov efter att jag stått och pose:at som en wannabe på deras parkering, hade skämts öronen av mig).

Vi satt och drack te i deras soffa, pratade om vilka personer vi var innan vi träffade Stefan/Emil och mycket om vad som påverkat oss tidigare i livet. Det blev ett djupt och meningsfullt samtal innan vi kramades hejdå vid 16, sade "vi ses på lördag!" och jag traskade ned mot stan.

Det var jag som dragit igång den här AW:n för oss samtliga som sitter i vår korridor, och fått med mig 12 (!) glada damer varav både sjuksköterskor, apotekare och koordinatorer (och så vi tre psykologer från bhv också). Jag hade bokat bord på The Kitchen.

Jag och Emil har besökt The Kitchen en gång, precis när det öppnat, och blivit föga imponerade. Men efter påtryckningar från en på jobbet, så ville jag ge det en ny chans och valde således denna restaurang som AW-lokal.

Rätt fancy ändå!...

När vi alla kommit och tagit plats vid ett långbord beställdes maten. Jag och Malin bestämde oss för att dela på en stor tallrik italienskt småplock.

Tallriken bestod av pecorino, grillad aubergine och paprika, tryffelsalami, prosciutto samt grillad ciabatta. "Kommer ni bli mätta på det där?" frågade bordsgrannen skeptiskt.

... och det blev vi förstås inte! Gott var det, definitivt, men vi var tvungna att komplettera med att dela på en pizza för att känna oss nöjda. Tur att vi inte är lusfattiga.

Vi satt i tre timmar och skrattade, pratade och hade en riktigt trevlig AW. När folket började dra sig gick även jag, och tiggde skjuts från Malin då det börjat regna ute. Kom hem till varmt te, en gosig pojkvän och fortsättningen på en spännande serie.

En trevlig kväll, men jag märkte när jag skulle sova att jag hade vemodet kvar i kroppen. Kröp nära Emil och kramade honom, och bad honom viska alla saker han ser fram emot, i mitt öra.