Vi möttes upp på The Kitchen, en relativt nyöppnad restaurang i Nyköping (sedan gamla kända Erik i Forsen stängde). Vi har inte varit där, men tyckte att detta var ett fantastiskt passande tillfälle, i och med att det är ett lite finare ställe, och att de har en mycket imponerande uteservering precis vid vattnet.
Vi hade bokat bord precis vid kvällsöppning kl. 17, och fick därför bästa bordet precis vid kanten.
Emil kom dit innan mig och jag fick alltså äran att möta honom där. Han var stilig som få, och jag kände mig så jä-kla snygg i min nya finklänning. Det höll bara tio minuter, innan Emil märkte att klänningen var lite för utmanade i positioner där jag lutade mig snett framåt (boobies!).
En känslig fråga spillde ut över samtalet och det blev stel stämning mellan oss. Det laddade ämnet överväldigade mig, och jag kände hur den där klumpen i magen steg upp i huvudet och hur omedvetet jag började undvika Emils blick. Hur mycket jag än ville att det inte skulle kännas jobbigt, så kunde jag inte förneka den tunga känslan som hindrade mig från att vara sådär glad och trevlig som en bör vara på en dejt - hur den nästan paralyserade mig vid bordet.
"Kan vi inte släppa det här under middagen?" frågade Emil disket i samma veva som servitören placerade vår beställda mat på bordet. Så otroligt dålig timing. Forcerat kikade jag upp på servitören och försökte tacka så artigt och obekymrat som jag kunde förmå mig.
Ni vet hur en bara känner att SKÄRP DIG NU och VAR BARA GLAD och SLÄPP DET BARA men hela kroppens innanmäte känns som en ihoppressad, tung klump och ur ens mun kommer bara korta och monotona svar. Fastän det är dejt. Fastän det borde vara sådär trevligt.
Jag hade beställt en tryffelpasta med räkor och zucchini och Emil en burgare med jalapeños. Emil satt och höll mig i handen och jag undvek fortfarande hans blick. Jag kunde bara inte titta in i den utan att bli tårögd. "Ska vi börja äta?" frågade han försiktigt. Maten började bli kall, och det var jag som inte bara kunde ta mig samman.
"Kan inte... Kan inte du... Säga att jag är fin i den här klänningen?" pressade jag fram. Försökte svälja ned känslan som åter och igen åter klättrade upp i halsen. Emil flyttade stolen närmade lade armen om mig och sade alla de där sakerna som jag bad om att få höra. Känslan dämpades några snäpp, jag försökte skratta bort obehaget (det hjälpte lite) och vi kunde sedan äta i lugn och ro.
Maten var en besvikelse. Nej, inte bara för att det varit så ledsam stämning, och inte heller att den var osmaklig. Den var god, det var den - men inte god värt 200 kronor/rätt. Tryffelpastan saknade sälta, och smakerna var obalanserade över tallriken. Hamburgaren upplevdes som liten och tuggig i konsistensen, och hela tallriken var fylld med pommes. Emil uttryckte det så väl efteråt: "Jag är van vid att pommes är en sidorätt, inte det som ska täcka hela tallriken. Nu var det som att hamburgaren var sidorätten. Och jag har inte betalat 200 kronor för pommes."
Vi kysstes, skrattade och höll varandra i handen. Det kändes bra en stund.
På promenaden hem lät jag känslan bubbla upp igen. Jag var inte klar med den. Jag hade inte fått bearbeta den. Den kom och gick under hela kvällen - jag grät och tröstades, log och mådde bra, sedan föll jag återigen tillbaka till att gråta och behöva tröst. Känslan vägrade liksom ge upp.
Vid 19 var jag så utmattad att jag nästan somnade sittandes vid köksbordet där jag och Emil satt och diskuterade. Klockan 19:30 lade jag mig i sängen, utan att ha varken borstat håret eller tänderna, och somnade som en stock. Jag var helt psykiskt utmattad.
När jag vaknade på morgonen hade känslan lämnat mig. 9 timmar hade jag sovit. Sömn är min allra bästa medicin mot ångest och psykisk smärta.
Åh. Den där känslan. Att ha ångest men önska att man inte hade det och försöka bortse från den men ätas upp av den men gräva in sig i den men inte kunna se bortom den men hata att man inte bara kan slippa men hata att andra ifrågasätter den men själv ifrågasätta. Hur känns det med distans? Är känslan kvar? Hur ser du på kvällen? Sänder en stor kram och tycker att klänningen var skitsnygg! Kan också tänka mig att dess boobavslöjande plötsligt blev skitjobbigt när ångesten kom? Så hade det varit för mig, jag hade velat vara osynlig, grå, inte sminkad och uppklädd. Sån blir åtminstone jag. Sänder en stor fet kram.
SvaraRaderaPrecis. Precis så. Med distans är känslan borta för stunden, men jag vet ju att detta är ett känsligt ämne för Emil och mig som uppkommer då och då. Oftast inte lika starkt som denna kväll - det var nog mycket för att jag hade så höga förväntningar och att jag SJÄLV tyckte att jag var så fin som det blev en så stor kontrast, liksom. För ångesten kom liksom AV boob-avslöjandet, eller, snarare Emils reaktion på det. Han tycker det är så jobbigt när jag råkar visa något....
RaderaMen du sätter ord på min känsla väldigt väl. Jag ville helst av allt bara INTE VARA DÄR, och i andra hand inte ens synas. Bara ta bort allt det fina jag försökt smeta på kroppen, liksom.
Tack för din kommentar, underbara du! <3 Jag mår tack och lov mycket bättre nu och har pratat sönder Emil om detta, haha!
Alltså WOW, vilken snygg klänning! Obs, det var min första tanke när jag såg den. Skriver inte så bara "för att" liksom. Sminket matchade jättefint, ditt fina halsband du fått av dina farföräldrar likaså. Var har du köpt klänningen?
SvaraRaderaFör att generalisera lite känns det väldigt typiskt killar att kläcka ur sig sånt okänsligt dravel. Mitt ex kunde också säga sådana saker (och slutade dessutom inte trots att jag berättade för honom var jag tyckte att han kunde stoppa upp sådana åsikter...). Min nuvarande sambo är helt tvärtom, han älskar när jag klär mig utmanande, ju kortare och mer urringat desto bättre. Tror att hans ego får en kick när han märker blickarna jag får och han vet att jag är "hans". Lustigt att människor är så olika. Hursomhelst, Emil verkar vara en sån kille som lyssnar, han gör säkert inte om samma misstag igen :)
Men, vad fin du är! Tack för att du säger det <3333 Jag köpte klänningen på BikBik, 199 kronor! Som taget!! Köpte den samma dag som den kom in i sortimentet, så den borde definitivt finnas där nu :D
RaderaJa.. Emil är ju inte en sådan som "kläcker ur sig", men annars SPOT ON, som du säger, har åsikter om min klädsel. Att jag klär mig utmanande, provocerande, och att han tycker inte det är okej och att det är jobbigt för honom. För mig är det snarare jobbigt att behöva bli dömd för vad jag har på mig och inte kunna få vara bekväm i min egen klädstil... Jag önskar också att det vore lite som i ditt fall - jag vill att Emil ska vara STOLT över mig när jag klär mig snyggt och sexigt, inte få mig att skämmas för att han vill dölja min kropp för hela världen..
Men Emil är, som du säger, en känslig kille och gör verkligen allt för att jag ska må bra. Vi jobbar hårt på detta, och vi försöker väl mötas på halva vägen var. Ingen av oss ska behöva må dåligt, men ingen skall heller behöva kompromissa med sig själv.
Som jag skrev på snap så passar du så sjukt bra i rött!! Jag förstår din känsla och speciellt när man känner sig så jä*la snygg själv. Det blev ju inte den förväntade bekräftelsen från Emil som du tänkt utan tvärtom, inte konstigt att din kropp reagerar vare sig du vill eller inte. Jag känner igen mig såå väl i att vilja försvinna, bli osynlig och bara stänga av medan kroppen inte lyder. Det känns trots allt skönt att ni kan prata om det. Men jag måste vara ärlig och säga att jag inte förstår Emils tankesätt om att han inte tycker det är okej att du klär dig på ett visst sätt. Jag menar känner DU dig bekväm i det du har på dig och ni ändå litar fullt ut på varandra så ska inte du, Emelie som du skriver - behöva kompromissa med dig själv. För vem är man då?
SvaraRaderaSorry om det lät grötigt haha, men hoppas du förstår min tanke <33
Petra, du är bäst. Du får mig att må tusen gånger bättre med den här kommentaren, tack för att du finns!! <3 Det betyder verkligen massor för mig.
RaderaHåller med de andra som har kommenterat om att du verkligen inte ska behöva anpassa dig efter Emils tankesätt, däremot tycker jag verkligen att du gör rätt i att försöka förstå vad han tänker (och som psykolog tänker jag att du ju måste vara ett proffs på att försöka förstå andra människor!). Tänker mig att det här kanske grundar sig i svartsjuka från Emils håll, och att det kanske är svartsjukan som ni ska försöka lägga fokus på att förstå och få i balans?
SvaraRaderaMin sambo är en politiskt korrekt feminist så jag får varken höra "gud vad sexig du är" eller "herregud, sådär kan du ju inte gå ut" vilket både har sina för- och nackdelar (även om fördelarna väger upp). Tycker hur som helst att du var helt smokin' hot som helst i den röda klänningen och det röda läppstiftet (alltså du är så himla snygg i läppstift!!!) och hoppas inte att den här kvällen kommer hindra dig från att använda klänningen igen!
Åh, vilken insiktsfull kommentar.. .<3 Vad bra du uttrycker dig, Louice, tack för att du tar dig tiden att skriva!
RaderaJag tror verkligen du är något på spåren, för just svartsjuk är ju en av min och Emils stora känsliga ämnen. Den har vi tampats med ett tag men kommer fortfarande upp i små doser i olika (ibland oväntade) sammanhang.
Tänk, så olika det kan vara! Hade nog också velat ha det positiva av "sexism" i vissa fall, för bekräftelsens skull, men det är nog inte värt att få höra det negativa. Och TACK! Alltså, det är så lustigt, för du satte huvudet på spiken. Så fort jag kom hem var jag redo att slänga klänningen. Jag gjorde det till och med, men plockade sedan upp den ur papperskorgen och hängde tillbaka den i garderoben igen. Hoppas jag någon dag i framtiden känner mig redo att använda den utan massor av negativa associationer. <3
Tufft när det inte blir som man hoppas.
SvaraRaderaÄr så imponerad och lite avis på hur bra du känner dina känslor. Det skulle nog jag behöva bli bättre på. Att inte bara känna sig konstig o nere utan verkligen formulera vad man känner o gräva ner sig lite för att sen släppa det. Heja dig!
Det brukar faktiskt hjälpa en hel del..! Jag önskar dig lycka till i ditt emotionsanalyserande! :*
Radera