Blåsväder i Trosa med Minister

Igår, torsdag, hade jag och Minister gjort långt planerade planer att träffas. Jag ville göra något lite annorlunda; ett äventyr, men ett opretentiöst sådant! Idéen hade varit att åka till en plats ingen av oss känner till, utforska och bara hänga. Valet föll på Trosa, då det är mellan våra avreseorter samt enligt hörsägen en himla fin stad.

Vi fick emellertid motstånd några dagar innan, då väderprognosen hotade med regn.

Då beslutade vi oss för att köra på ändå, och jag preppade genom att köpa gummistövlar. Är det då inte ödets ironi, att efter köpet genomförts så ändras prognosen.

Men HAR JAG KÖPT GUMMISTÖVLAR, så SKA JAG HA GUMMISTÖVLAR.

Klädde dem på mig i godan ro, fastän det inte fanns risk för regn längre. Emil ifrågasatte mitt val av skor, men jag sade bara tillbaka "men tänk om jag INTE har på mig dem?? Då kommer det bergis börja regna.... och DÅ kommer jag inte vara glad, kan jag säga!"

En halvtimme innan bussen skulle gå traskade jag mot busshållplatsen. Jag såg fram emot 1½ timme av stilla bussåkande längs gula rapsfält, musik i öronen och...……..

NEEEEEEEJ ville jag skrika mellan husväggarna. Det får inte hända?!?!?.... (Men sen hade jag tur, för hittade den skramlande längst ned i jackfickan, phew!).

Hann till bussen ett par minuter innan avgång, slog mig ned och var helt ensam på bussen hela vägen in till Trosa. Inte ett enda stopp. Hur smidigt som helst?!

På vägen ringde Christer beklagande "köer! jag kanske blir sen!" och när jag precis gått av bussen ännu en gång... "alltså.... jag är sjukt ledsen, men jag sitter fortfarande fast i köer." 

Så var det med det, fanns inget att göra. Jag passade på ett köpa en dricka (som jag drack innan jag ens hann fota, så törstig var jag) och slå mig ned där det inte blåste. Det var omöjligt, för det blåste ö-ve-rallt. Alltså världens blåsväder. Nästan så jag trodde jag skulle blåsa bort.

Fann till slut ett inåtbuktande hörn när jag slog mig ned i mina svettiga gummistövlar, ringde Emil för att fördriva tiden och blev irriterad när jag märkte att vinden virvlade sig in även här.

Efter cirka 40 minuter kom min vän, och jag blev så glad över att se honom! Nu skulle vi börja utforska Trosa!

Märkte snabbt att Trosa var en väldigt söt stad. Många härliga mumin/pippi-hus. Gillar verkligen sådana.

Och liten flod med båt och små hus tätt intill. Vilken idyll, va?

Minister var givetvis där också!

Först gick vi ned till vattnet, medan vi på vägen sneglade på potentiella lunchplatser. Eller gick var kanske en underdrift - vi kämpade oss fram till vattnet med vinden som största motståndare.

Och när vi nått hamnen fick vi nog och började leta ställe att käka. Kriterierna var 1) gott och 2) inte för dyrt. Helt inte blåsigt heller. Vi fick ett bord på restaurang Fina Fisken. Vi försökte få ett bord i lä, men kyparen svarade beklämmande att allt var fullt.

Hungern gick med på ett bord i blåsväder, och vi virade in oss i filtar och betraktade menyn. Valet föll på varsin stekt strömming med potatispuré och lingon.

Jättejättegott! Och så välförtjänt, så hungrig som jag var (hade bara ätit liten frukost på bussen tidigare). Men sedan blev vi lite irriterade då efterkommande par som inte heller bokat helt plötsligt fick bord inomhus?! Ville skälla på dem då, men gjorde inte det.

Då Christer parkerat på ICA med en kundparkering som enbart tillät 2 timmar, så traskade vi tillbaka genom staden. Samtalsämnena gick högt och lågt.

Men the blås was real. Då vi båda huttrade lite så bestämde vi oss leta upp ett café och beställa varm dryck. Vi fann ett kafeteria-liknande ställe nere vid hamnen, där jag tog en chaite och han en latte.

Där på caféet fortsatte vi babbla till dess att varm dryck var slut och himlen utanför hade blivit än mer molnig. Klockan började närma sig 16, och tiden för min buss avresa. Vi kramades adjö i Christers bil bara sekunderna innan bussen gick, och jag satt och åter blickade ut över gula rapsfält.

Åh, älskar att åka buss!

Efter lite mer än en timme var jag tillbaka i Nypan. Kom på att även Nyköping är rätt vackert.

När jag kom hem möttes jag av en avslappnad pojkvän i kalsonger, en tom pizzakartong och en surrande spelkonsol. Han hade haft en skön speldag.

Dagens alla intryck (och troligtvis den hårda vinden) hade gett mig stark huvudvärk och illamående, och jag låg ett tag och nästan slumrade i soffan medan Emil spelade. Sedan försökte jag vakna till liv med ett serieavsnitt, och lite socker.

Redan vid 21-tiden gick jag och lade mig, helt slutkörd (fastän det känns som jag mest suttit ned hela dagen) medan Emil spelade vidare ett tag. Och helt plötsligt vaknar jag upp till fredag...!