Paris: Dag 2, Tryffelpasta och ljusshow på Eiffeltornet

Klockan 9 satte byggarbetet igång inne i byggnaden, blev jag varse. Lyckligtvis nog var jag redan halvvaken, och borrandet fick mig enbart att vakna lite snabbare. Jag drog bort gardinerna från fönstret och lät solljuset komma in.

Alltså lyxen att få vakna upp till det här?!

Jag tog min goda tid för att göra mig i ordning - smsade med Emil, bryggde te, bloggade, skrev i dagboken, scrollade instagram, tog en dusch och klädde på mig. Semester.

Speciellt glad är jag över att boulangeriet som ligger precis nedanför verkar ha något sorts luftinsläpp i trapphuset - så det luktar nybakt bröd varje gång jag går ut. Doftar helt magiskt.

Kände mig pigg och glad när jag tog mig ut i den ljumma maj-dagen. Ute var det livligt av bilar och fotgängare, och jag bara njöt. Alla ljud, dofter och synintryck som kännetecknar Paris, det ger mig sådan harmoni.

Jag hade redan bestämt mig för lunchställe - det är en italiensk restaurang som jag har velat testa länge. Den heter Mamma Primi och ligger inte alls långt ifrån studion. Nu var det dags för ensamdejt!

Fick ett litet eget bord på uteserveringen, och slog mig ned. Det var ett perfekt gatuhörn som var lagom trafikerat med bilder, men samtidigt så pass levande att det var rörelse och människor att betrakta. En snabb titt på menyn och valet var enkelt: tryffelpasta.

Titta på den här skönheten!!!

Måste jag säga att den var fantastiskt god? Den bara dröp av krämig, tjock grädde och massvis med tryffel. Smaken var spot on. (Däremot var pastan lite för al dente för min smak, men jag vet ju att det är jag som är svennig nog att vilja koka min pasta 3 minuter längre än vad som står på paketet).

Det blev en ny favorit, definitivt! Hit skall jag igen (och ta med Emil, för hur mysigt det än är med ensamdejt, så hade jag njutit än mer av att ha honom stönandes av matlycka bredvid mig).

Fortsatte min promenad på Paris gator och insåg snabbt att strumpbyxorna var umbärliga. Av med dem, dags för bara ben!

Medan jag gick pratade jag med Christer i telefon. 

Och fotade, såklart.

Gick förbi flera mini coopers som påminde mig om att vi inte har en bil i nuläget, och inte heller har vi någon aning om huruvida vår mini kommer kunna lagas. Jag tog en bild på denna för att påminna mig om att om vi måste köpa en ny, så vill jag ha en precis sådanhär!

Slank även förbi den svenska "Affären" i Paris - den enda butik som är helt inriktad på svenska artiklar. Här säljs allt från kaviar, lingonsylt, knäckebröd, jäst, kanelbullar... Ja, allt som inte går att få tag på i franska matbutiker.

Sorgliga är bara att jag där betalade 45 kronor för en påse ostbågar.. (som jag tänkte bjuda Nadia + mina gamla arbetskollegor på, när jag hälsar på dem imorgon, för att de skall få smaka). Den sved.

Sedan gick jag hem och vilade mig. På kvällen hade jag egentligen planerat att ha en ensamkväll, men JP skrev och undrade om vi inte kunde ses denna kväll (istället för den planerade lördagen). Pas de soucis, svarade jag!

Jag hann vila mig i 1½ timme innan det var dags att ta mig ut igen - promenaden gick ned från 17:e till 15:e, och hann passera Eiffeltornet på avstånd. Blickade lite extra då jag visste med mig att jag skulle dit ikväll - Eiffeltornet firar nämligen sina 130 år med en ljusshow på tornets ramverk.

Men nu skulle jag möta upp JP på den restaurang han bestämt!

BCBG hette stället om skulle bli burgarhak #38, och det hade han fått rekommenderat av en av sina kompisar, som sagt "hit måste du gå, de har grymma burgare!".... Jag beställde in deras klassiska burgare, fick in den här. *pause for dramatic effect*

Den ser ju inte ens aptitlig ut?! Kanske är det jag som börjar bli kräsen med åren (och erfarenheterna?) men jag blev putt redan vid första anblick. JP var schysst att ta en bild på mig (han minns mitt frenetiska bloggande och frågar fortfarande mycket om det!), innan vi högg in.

Burgaren var, liksom själva åsynen, en besvikelse. Den var torr, burgaren smaklös, såsen för sur, salladen dränkt i balsamvinäger (jag har svårt för balsamvinäger) och själva helheten var liksom...tråkigt. JP sade med full mun "nej, det är ju inte den godaste burgare jag ätit", och jag sade åt honom att skälla ut sin tipsande kompis rejält. Burgaren fick 3/10 av mig, och 4/10 av JP.

För att gottgöra bestämde vi oss för att ta dessert. För JP var valet givet med en chokladfondant, och jag tog en vaniljmilkshake.

Med JP tar samtalsämnena inte slut. Det är lustigt, för vi pratar med lättsamt och enkelt nu än när vi faktiskt dejtade. Vi pratade om hans kommande flytt till Canada igen, och att han inte vet när/om han kommer tillbaka. Vi pratade om möjligheten att köpa lägenhet i Paris. Vi pratade om mig och Emil, och om han och hans dejtande. Vi pratade om Nathalie, om hans systrar och hans föräldrar..... Vi har så mycket att ketchupa om.

Skrattandes och kramandes skiljdes vi åt, i det konstiga "vi ses... eller, ja, kanske inte?". 

Nu var det inte långt kvar till show! Jag hade läst lite löst om det på en fransk sida, om att Eiffeltornet ville fira sina 130 år med en ljusshow som skulle spelas en gång i timmen mellan klockan 22 till midnatt. Jag hade siktet på utsiktsplatsen Trocadéro, men när jag märkte hur mycket folk som samlats så fick jag nöja mig med en plats precis nedanför tornet. Men det var inte illa det heller...!

Det började med att tornet blinkade frenetiskt, som vanligt, vid 22-tiden. Sedan drog showen igång!

Musiken ljöd ur osynliga gigantiska högtalare, och små ljusstrålar lekte upp och ned över tornet i synkroniserad dans. Tornet blev lila, rosa, rött, blått, följde musiken och de små strålarna betonade olika delar av tornet i olika musikstycken.

Det var klassiska franska jinglar och dramatisk musik, hyllandes alla offer i krigen och det kändes mäktigt när tornet föll långsamt ned i mörkrött från tornet och ned till stammen.

Showen slutade i ett upplyst blått, där strålar sköts ut från tornet och runt oss alla. Sedan började det blinka och skimra medan musiken nådde sitt klimax, och slocknade sedan ned.

20 minuter höll showen på, men det kändes mer som 5. Otroligt magiskt att jag lyckades pricka in just vistelsen denna vecka, så att jag hade chansen att få se detta live. Mäktigt!

Jag armbågade mig fram för att komma på rätt gator hemåt, och bilarna hade totalstopp där trafikanterna inte längre fick plats på trottoarerna. När jag kommit dit jag hade andrum ringde jag upp Emil och pratade i telefon hela vägen hem - det är inte ofta jag traskar på Paris gator under nätterna, och det känns alltid lite bra med "sällskap" (även om jag inte är rädd, måste sägas!).

När jag kom hem saktade jag ned efter en makalöst härlig dag. Tänk att jag fortfarande har halva vistelsen kvar!