Paris: Dag 1, « Je veux le tapper fort !!! »

Godmorgon, mina små blomster. Nu skall ni få höra hur det gick när jag igår tog min kånken på ryggen och lämnade Sverige i fyra dagar.

Klockan 07 satt jag på planet med min nya nackkudde säkert fastspänd (ser på den som ett tredje säkerhetsbälte nästan) och lutade mig tillbaka. Först var jag lycklig eftersom mittenplatsen var tom - men tji fick jag, för den unga kvinnan vid gången ville flytta dit sin pojkvän. Så jag fick trängas likväl.

Kom fram till Paris lagom vid 11:30, och jag firade med en oskarp kall dryck i en somrig Paris-miljö. Den här känslan; den där bubblande känslan som när man ser att den man är kär i har svarat på sms:et men man har ännu inte läst det - den känslan hade jag i magen. Som att jag är kär. 

Check-in hos hyresvärden var egentligen kl. 14, men jag hade frågat om jag inte kunde få nycklarna redan kl. 12. Det gick bra, hade han sagt via mail. Så jag tog min halvtimme i godan ro och handlade lite saker till kylskåpet; smör, skinka, sallad, mer läsk, äpplen och mjölk. Efter att jag hämtat ut nycklarna hade jag och Loïc planerat att träffas för att käka lunch.

Här var byggnaden jag skulle bo i! Mitt i livligaste och finaste kvarteren i 17e arrondissementet. Jag ställde mig utanför given port och inväntade min hyresvärd.

Klockan slog 12. Han sågs inte till. Jag skrev ett sms: "Jag är på plats :)". Han svarade efter 10 minuter: "Förlåt det har blivit en olycka med min mamma. Jag kommer kl. 14".

En stark känsla av obehag spred sig genom min mage. Jag började läsa igenom recensionerna på hemsidan om honom, mer noggrant denna gång. De flesta var dyrkande lovord, men vissa besökare hade skrivit "han kom en timme för sent." "han sade att det hade varit en olycka". "När han kom var han otrevlig och burdus. Lägenheten var kaos.". Känslan av obehag växte sig allt starkare. Och där stod jag med smältande smör i en kasse.

Jag skrev till Loïc som precis slutat sitt skift en halvtimme bort, och förklarade situationen: "Hyresvärden kommer kl. 14, så vi hinner inte iväg till stan för att käka lunch. Kanske vi skulle ta en fin pizzeria i närheten?"

Jag var vrålhungrig. Jag pressade ett äpple kl. 12:30 i ren stress, men vill inte äta för mycket innan lunchen. Loïc dök upp runt 13:30, och vi insåg att vi inte skulle hinna käka klart innan jag behövde hämta nycklarna. Tack och lov hade han med sig en nybakt baguette tradition till mig. Jag slukade halva på plats.

Vi ställde oss utanför byggnaden igen och väntade. Pratade. Väntade. Jag hade fortfarande samma obehagliga känsla i magen. "Det känns som att det här kommer gå åt helvete.." förklarade jag för Loïc. "Försök vara positiv", försökte Loïc. Men vi båda var hungriga och nu hade mina kylskåpsprodukter varit ute i solsken i snart två timmar. Jag räknade minuterna till dess att klockan blev 14.

Klockan slog 14. Ingen hyresvärd. Jag började få lite panik nu, och ögonen tårades. Loïc försökte få mig att må bättre, bad mig ringa honom då han inte svarade på sms. En automatröst sade att "numret du har ringt..." ...

Jag fick snabbt därefter ett svar på mitt sms. "Förlåt jag var upptagen. Jag åker nu." Jag kände hur mitt obehag blandades med irritation. Vad fan är det här?!

"När är du här?" skrev jag kallt tillbaka.

"Min GPS säger 35 minuter, för det är köer."

Alltså. Jag nästan KOKADE. Så jävla respektlöst, hänsynslöst, obrytt beteende. Vi hade till och med hunnit ätit direkt när Loïc kommit vid 13:30?!?!

Loïc såg hur jag blev mer ilsken och försökte lugna mig. "Nej, jag kommer inte kunna vara trevlig när han kommer. Jag är urusel på att gömma mina känslor. Jag kommer inte kunna hålla masken, jag känner mig så sjukt fult bemött." 

Loïc sade "Försök vara trevlig. Åtminstone till söndag, när du ändå åker hem." Jag var så sur och irriterad att jag gick och satte mig på andra sidan gatan med rumpan på trottoarkanten, armbågarna i knäna och händerna tjurigt under hakan. Kunde riktigt visualisera mig den hemska recension denna hyresvärd skulle få.

Loïc satt fogligt och väntade på andra sidan vägen. Vi skrev enstaka sms till varandra för att slippa skrika.
"Bara 22 minuter kvar nu" skrev jag.
"Jag är vrålhungrig" skrev Loïc.
"Jag med" svarade jag. "Jag vill slå honom när han kommer. SÅ HÅRT SÅ HÅRT!"
"LOL vänta till söndag" skrev Loïc.
"Får jag slå honom då?" 
"Så hårt du bara kan."

Klockan 14:55 (!!!!!!!) dök han upp. Småsprang och vinkade. Och vet ni vad om var värst av allt? Han var hur jävla trevlig som helst. Och det hjälpte inte precis eftersom jag ställt in mig på att vara sjukt kall och dryg mot honom. Han visade mig upp, småpratade, bad om ursäkt (inget av vilket han visat tecken på i sms), visade lägenheten, hjälpte mig packa in sakerna i kylen ("oj, du kommer förberedd!" ... "Ja, jag hade ju lite TID här innan" kontrade jag smådrygt).

Han ville gottgöra genom att låta mig stanna en extra natt. Jag avböjde med spelad tacksamhet, och då erbjöd han 50% på nästa vistelse. Jag kan säga såhär: Lägenheten var skitfin. Läget är fantastiskt. Priset vore tokbra. Men jag kan aldrig åka tillbaka till en lägenhet där jag inte litar på hyresvärden.

INTE ENS FÖR DEN HÄR JÄVLA FANTASTISKA UTSIKTEN OMG.

ÄNTLIGEN kom jag tillbaka ut på gatan där Loïc väntade. Pizzerian som vi hade tänkt käka på stängde vid 15:00 för eftermiddags-siesta. Såklart. Öppnade igen vid 19. Vi var tvungna att hitta en annan pizzeria.

Loïc fann en mitt i stan som hade service non-stop under dagen. Jag utropade "jag bjuder på en über!!! vägrar tunnelbanan när vi är såhär jävla hungriga." och så tog jag en selfie.

"Men, jag blir bländad!" klagade Loïc. Jaja. Jag fick till en bra bild i alla fall.

Pizzerian i stan vi tänkte käka på serverade inte varm mat under eftermiddagen. (och så hade jag betalat 200 spänn för att sitta i köer för att komma dit). SUCK OCH STÖN. Är det inget som går vår väg idag?!

Vi fick ta en nödpizza i de mest turistiga delarna av stan (allt annat var stängt under eftermiddagen, förutom typ donken), och jag tog en tryffelpizza som såg ut som en fryspizza.

Men vi var så hungriga (klockan var nu 16 och jag hade enbart käkat en frukt + lite baguette mitt på dagen), att det smakade som den ljuvaste maten på jorden. 

Sedan var jag som en helt ny person. Skrattade (utan antydan till förtvivlan), och sedan passade jag på att låna Loïcs telefon när han var på toaletten.

Efter vi ätit och betalat (jag bjöd! han lät mig bjuda!) så sade vi adjö vid tunnelbanan och jag traskade vidare på nya äventyr. Promenader i Paris. Det var 20 grader varmt och sol, och jag mådde som en prinsessa igen.

Gick igenom mina gamla kvarter där jag bodde för två år sedan.

LYCKOKÄNSLOR.

... Och fantastiska Saint Sulpice, där jag bodde en sommar för fyra år sedan.

... Gick förbi Emils favoritbyggnad i Paris. Tog en bild och skickade till honom. Önskade att han traskade bredvid mig och kunde dela denna lycka jag kände i hela kroppen.

Sedan fick jag ett meddelande från Barbara, min gamla kollega på boulangeriet jag arbetade på för två år sedan. Hon hörde att jag var i Paris och frågade om jag inte kunde komma förbi och säga hej!

SÅKLART! Jag kom dit, till det nyrenoverade boulangeriet där jag arbetade i nästan 8 månader. Gudars, vad jag älskade att jobba här. Saknar det så innerligt vissa stunder - att betjäna kunder, packa in bakelser, att smyga bakom disken och tjuväta av varm, nybakt baguette när de kom direkt ut från ugnen....

Hann få in några meningar med Barbara, kindpussar och glada tillrop. "Kom och hälsa på hos mig snart!" utropade hon. Jag fick en gratis cola zero på vägen ut och blev så glad, då solen gassade. Jag satte mig på en bänk utanför och reflekterade.

Så tillfreds och glad och lycklig att vara här.

Satt även och betraktade en liten flicka som sprang runt fontänen och lekte i glansiga lackade ballerinaskor, fin rosett knuten i håret och runt halsen. Hon såg ut som en liten miniatyr ur någon i en Madicken-film. Som egentligen de flesta små fransyskor och fransoser gör här i Paris.

Efter lagom med observerande och reflekterande så traskade jag vidare. Upp genom stan, tillbaka till studion. Min mobil köll på att ladda ur och jag hade glömt min powerbank i studion, så det vara bara att lita på magkänslan för att hitta tillbaka.

Nedan ser ni den sista bild jag hann ta innan mobilen checkade ut - någonstans nära Hôtel des Invalides.

Hittade ändock hem utan problem. Tror allt mitt traskande i Paris fastnat lite i minnet på mig. 

Frågade boulangeriet på hörnet "har ni varma baguetter?".. "om en kvart". Jag skuttade tillbaka efter en kvart, köpte en helt nybakt baguette tradition och gjorde smörgåsar.

OCH FY SJUTTON VAD JAG HAR SAKNAT DETTA.

Min absoluta favorit, standardmiddag i Paris. Alldeles magiskt, var det.

Så chattade jag med Loïc och Malin, pratade i telefon med Emil, tittade på youtube-videos och läste ett par kapitel i min medhavda pocketbok. Sedan somnade jag runt 23, alldeles lagom trött.