Paris: Dag 3, Jag *kan* liksom Paris

På fredagen vaknade jag upp, likt föregående dag, precis innan byggarbetarna satte igång kl. 9. Hann lagom slå upp datorn och börja blogga, såsom morgonrutinen är mig trygg.

Var lite kvickare med påklädning denna dag, då jag var mycket, mycket ivrig att påbörja dagen. Klädde mig i midjehöga utsvängda braxor och midjekort axelfri tisha.

Lyckades mirakulöst nog bädda sängen mellan dessa två bilder, men återgå till typ exakt samma min i fejset? 

Tog mig kort därefter ut och gick rätt genom storstaden. Myllrade av folk. Är inte ett stort fan. Föredrar byggnaderna.

HIT SKULLE JAG. Pupetta - mitt livs stora upptäckt! Då är det värt att behöva trängas bland stressade fransoser i kostym och käcka turister med fanny pack.

Tog en plats i soffan mot kanten och blickade ut genom glasrutorna mot gatan. Det var runt 19 grader - som ni hade i Sverige, och än hade inte lunchruschen kommit.

Löste korsord medan jag väntade på min beställning och drog sedan teatraliskt (men inte tillgjort!) på andan när min pizza anlände.

Om ni bara visste hur mycket jag längtat, trånat, drömt och pratat om denna pizza? I maj förra året sedan var det exakt ett år sedan jag åt den första gången. Nu firar vi ett-års-jubileum, jag och min pizza tartufo.

Så grymt god att jag slukade hela på mindre än tio minuter. Måste vara något slags rekord. Gott som fan var det åtminstone.

Fortsatte promenera, och ramlade spontant in på den gamla gata som jag bodde på i ett helt år. Känns liksom som en annan tid - det känns både surrealistiskt och naturligt att gå dessa steg, och se denna vy. Det svider i magen.

Svidandet blev till pirr när jag såg en liten ljusblå mini i kanten av vägen. En sådan kanske vi ska ha, istället för en röd? Tog en bild och skickade till Emil.

Jag fortsatte gå och naturligt nog kommer jag till det gamla boulangeriet där jag också jobbade medan jag bodde här. Har hunnit träffa både Barbara och Coco, men Nadia (min gamla chef) har inte synts till hittills. Nu hade jag turen att springa på henne, fick glada utrop och bises.

Jag gav henne en påse svenskt godis (som enligt traditionen) och satt och pratade ett bra tag om både högt och lågt. Men plötsligt hade klockan redan blivit fyra och magen hade smält pizzan för länge sedan (tack vare mina promenader). Dags för crêpe!

"Tu es un estomac sur pattes ! Toujours faim !" (Du är en mage på ben! Alltid hungrig!) skrattade Nadia när vi sade adjö. Och jo, hur kan en inte bli det, så som jag ränner omkring överallt i Paris? ;)

Köpte en "extra tjock" crêpe i ståndet jag brukar, betalade snällt från mina fickpengar. Den varma crêpen var len mot gommen och nutellan smälte sakta i munnen. Gud, vad jag älskar crêpes. De smakar precis som Paris känns.
Lyckligt och pirrigt och harmoniskt och tryggt.

När matsuget stillats sätter promenadsuget igång igen. Håhåjaja. 

Ringde min farmor och hon frågade "vad gör du där om dagarna?" varpå jag svarade "jag sover, jag äter, jag promenerar. Det är nog bara det, egentligen". Glömde nog tillägga att just de tre sakerna, i Paris, är de tre essentiella för en livsdröm.

Runt vid den här bilden började jag bli trött i benen. Nu var jag på väg hem och hade nog inte mer än 40 minuter kvar.

Så jag lyssnade på podcast och beundrade vackra tornet under en hotfull himmel som alltid släppte vatten.

När jag kom hem ritade jag upp min karta och log nöjd över att jag kommer ihåg så väl exakt de gator jag går på, utan att behöva anstränga mig. Jag kan liksom Paris.

Men vänta, en sak hade jag ju glömt!

En VARM baguette från boulangeriet på nedanför, bita av hörnet på vägen hem (obligatoriskt likväl som oundvikligt) och sedan ta en klyschig bild mot parisiska hustak.

Så fick jag mig mina tre absoluta matfavoriter (!!!) på en och samma dag. Tryffelpizza, crêpes och baguette. 

Vilka tre vore era?