Det bara hände så fort

På lördagsmorgonen klev vi upp, gjorde oss i ordning och satte oss i bilen mot Mariefred. Busigt stannade vi på vägen och köpte presenter (påsköl, blodkorv och deckare) att ge farmor och farfar, och så körde vi vidare. Vi var glada och peppiga - äntligen skulle vi få träffa dem igen!

I bilen lyssnade vi på podcast, Emil med handen på mitt ben och vi spejade ut över motorvägen framför oss. Plötsligt ser vi i ögonvrån hur ett rådjur (eller är det två?) som närmar sig vägbanan. Ena rådjuret tvekar, Emil pressar ned bromsen, men rådjuret tar sats och springer.

Vi har inte en chans. Innan vi ens hunnit tänka hör vi en tung duns och känner hur bilens front rusar in i ett stort föremål. Allt jag hade i huvudet blev blankt.

Helt plötsligt står vi vid vägrenen, jag tittar över på Emil och jag ser hur han med vidöppna ögon upprepar "fan fan fan fan fan". Jag tänker inte, men ser mig själv knäppa upp bältet och hör mig själv säga: "Det är lugnt, det här löser vi".

Jag kliver ur bilen och säger "jag placerar ut varningstriangeln" samtidigt som jag gräver i bagaget. Emil står bredvid mig när han säger "jag ringer polisen".

Jag tänker inte. Men nu står varningstriangeln placerad, Emil pratar med polisen i telefon och vankar av och an, jag ringer farfar som inte alls är långt därifrån, jag lägger på och ringer bärgare. Bärgare är på väg, har fått försäkringsuppgifter och registreringsnummer. Jag ringer farfar igen - han är på väg nu också. Emil har tydligen hunnit dra rådjuret från körfältet in mot vägrenen. Hen är död bortom tvivel.

Sedan står vi bara där. Vi plockar ur alla våra saker ut bilen och sätter oss på gräset ett par meter från vägbanan. Vi väntar på farfar, på bärgare och på räddningstjänsten. Vi har inte landat i det än, vi har bara hunnit agera.

Alla tre kommer samtidigt. Bilen dras upp på bärgaren. Var ska den? Vad händer nu? När kan vi hämta den? Kommer den gå att laga? Jag vet ingenting, men ställer inga frågor. Allt bara sker av sig själv.

Mini åker iväg på bärgaren. Vi åker med farfar och kusin Wilma i hans bil mot Mariefred. Jag är stolt över Emil - han har agerat så lugnt och klokt genom hela detta, och ingen av oss visar tecken på chock. Vi kommer hem till farmor, får berätta historien i hallen och kommer sedan in i det trygga. Det är som att ingenting hänt, fastän allt hänt. Fastän vi har varit med om en viltolycka och har numera ingen bil tillgänglig.

Vi äter något som liknar sjömansbiff (farmor kan inte följa recept, som mig!) och sitter och pratar. Det är lugnt och trevligt och jag är så glad att vi är här.

Det är 18 grader varmt och jag ber Emil följa med ut på en promenad. Vi tar hundarna med oss.

Medan vi går försöker vi prata om det som hänt. Det är svårt att tänka på något annat. Men vi är båda lugna, och vi är båda stolta över att i samarbetat så väl.

Vi går ned till sjön och tillbaka, och luften är fräsch och mjuk och promenaden är precis det jag behövde.

Farfar hade köpt glass till oss. Nöjdare kan ingen vara - vi ser på Johan Glans standup-show på tv och löser tvetydigt, jag och Emil.

Ännu en sak som var välbehövlig denna turbulenta dag.

Jag går och lägger mig redan 21:30 - jag är utmattad. Jag har däremot inte somnat när Emil smyger in i stugan en timme senare, och vi ligger länge och pratar. Om allt - hur gör vi nu? När hämtar vi bilen? Hur mycket kommer det kosta? Hur skall jag komma till flygplatsen på onsdag? Kan vi låna bil från någon? 

Med dagens mantra "det löser vi" somnar vi kramandes, och jag somnar och sover djupt.