Paris: Dag 2, Livets vita tryffelpizza och en cola-explosion

Klockan 08 vaknade jag på lördagen, och drog snabbt till mig datorn och började blogga. Paris-inlägg är det roligaste jag vet att skriva om! Ute var det mulet och mörkt, och väderprognosen hotade med att det skulle regna hela dagen.

Mina skor låg fortfarande och torkade på elementet, och när jag skulle ordna frukost hällde jag ut müsli över hela golvet. Påbörjade således dagen med att naken sitta på huk på ett kallt kakelgolv och sopa granola-smulor i en liten sopskyffel från IKEA.

Jag hann däremot duscha, göra mig i ordning och sedan ut och möta upp Lolo. Han skulle sluta runt 12-tiden, och sedan skulle vi ut på lunchdejt. När jag kom ut var gatorna blöta av gårdagens regnanfall.

... och byggnaderna var lika vackra som vanligt.

35 minuter tog det från studion till Loïcs PAUL. I och med att jag var lite tidig fick jag slå mig ned och titta på den imponerande bröddisken framför mig.

När Loïc var klar smög han mig två nybakta, specialutvalda baguetter. Jag kunde inte hjälpa det - jag var tvungen att bryta av hörnet (och lite till). GUD VAD JAG LÄNGTAT EFTER DET HÄR.

Eftersom jag inte ville bära med mig baguetterna till restaurangen, så valde vi att gå tillbaka till studion för att lämna av dem. När vi var klara med det var klockan redan 13, och Loïc började bli orolig att vi inte skulle hinna till restaurangen innan den stängde för eftermiddagen. Så han beställde snabbt och gott en über!

Det är inte ofta jag susar förbi på Paris gator i en bil. Det kändes rätt ovant, men himla trevligt ändå. Ute var det lite småkallt (6 grader), och blåste.

Till slut kom vi fram till min favoritpizzeria i hela Paris: Pupetta.

 Vi slog oss ned - behövde inte syna menyn länge innan vi båda beställde. Loïc fick in sin 4 fromages (pizza med mozzarella, gorgonzola, chèvre och emmenthaler) och jag fick in min...

 ... Vita tryffelpizza med smörstekta champinjoner. Som på riktigt är den godaste pizzan jag någonsin ätit i hela mitt liv. 

Vilket jag återigen intygar. Jag var tvungen att sluta ögonen medan jag tuggade - så god var den. Finns ingen pizza som slår denna. Vill äta den hela livet ut.

Servitrisen verkade även känna igen oss två, så hon hajade till och vi började prata om våra besök på Pupetta. Vem vet - kanske en lyckas bli stammis även här?

Vi betalade, gick en kort promenad, skiljdes åt och jag fortsatte österut. Jag hade fått starka anvisningar från både JP och Loïc att undvika både Champs-Elysées och Bastille på grund av de gula västarna... Äsch, jag är inte rädd!... Men inte dumdristig heller, så jag tog omvägar.

Promenerade bort mot Picpus och Place de la Nation. Ungefär när jag kommit så långt så började blåsten bli för kylig, och det var inte längre trevligt att promenera.

Så jag tog helt enkelt métron tillbaka till studion. Att jag tar tunnelbanan sådär - det händer inte ofta, skall jag säga er!

När jag kom hem hade jag en extrem törst, och slet upp kylen för att dricka lite cola zero. Jag såg att flaskan fryst aningen i botten, och jag suckade högt över att jag vridit på kylskåpet för kallt. Men  så ryckte jag på axlarna och öppnade flaskan. Det borde jag inte ha gjort.

Flaskan TOKEXPLODERADE i hela köket och forsen ut från flaskan hade ingen begränsning. På fönster, väggar, hyllplan, över hela mig, på golvet och över bröd och nydiskade glas.

Min första tanke var "RÄDDA BRÖDET" och jag kastade baguetterna bort från köket (de klarade sig, phew!). Sedan stod jag där, helt cola-blöt, och suckade åt mig själv. Som att det inte räckte att jag städade hela köket imorse när jag tappade ut müslin? Nu var jag tvungen att torka, ståendes på en pall, under, över och i hyllor och lådor. De små bruna dropprickarna verkade aldrig ta slut, utan fanns i varje vrå.

Efter att ha tillbringat en timme med att leta bruna prickar, torka om golvet och diska om all disk så gick jag ut till den svindyra närbutiken för att köpa mer cola zero. Priset lät jag bli ett straff för mig själv. (jag var ju trots allt fortfarande toktörstig).

Äntligen äntligen äntligen fick jag komma tillbaka till studion, bytte om till varma och torra kläder, värmde Kottis, tände ljus och kröp ned i sängen med datorn och ett glas kallt, ofryst cola.

Och bloggade det här inlägget, fram till nu.

... Bara lite senare, när irritationen över cola-explosionen lagt sig, kom hungern smygande. Tur att jag lyckats rädda mina två (snarare en och en halva) baguette. Jag fixade i ordning två klassiska baguette-smörgåsar - precis sådana som jag alltid brukar äta när jag bor i Paris. En med smör, hallonsylt och ost, och en annan med smör, ost, skinka, basilika och sallad.

Så klickade jag in hdmi-uttaget i datorn och fick storbildsskärm, tittade på youtube och bara njöt.

Jag somnade lite efter midnatt, och sen drömde jag besvärande mardrömmar att jag skulle åka hem redan under morgondagen (huga!)... Tack och lov har jag hela söndagen att carpa Paris lite till!