Paris: Dag 1, Kompisdejter och burgare hela dagen

Nu, mina vänner, något som jag har väntat på otålmodigt sedan slutet på oktober... Jag har längtat, trånat, svärmat, hoppats, drömt om.... Och äntligen, äntligen, efter tre månader... Skulle jag äntligen få träffa Paris igen.

Jag packade min väska med det allra nödvändigaste. Numera har jag blivit äckligt bra på att packa lätt - för tre nätter behövs tre tröjor, tre par underkläder, smink, tandkräm/deo/hudkräm, ett korsord, datorn och Kottis. 

Klockan 04:55 ringde klockan, jag och Emil klev upp och han skjutsade mig till flygplatsen. Massor av pussar och ömma avskedsord senare så satt jag på ett plan med korsord framför näsan och podcasts/musik i öronen.

Loïc och jag hade tät kontakt via sociala media (när inte flygplansläget var på, givetvis). Vi hade redan hunnit bestämma lunchträff så fort jag var framme i Paris. JAG HADE VÄRLDENS PIRR I MAGEN av att Paris var så nära.

När jag kom fram och tagit flygbussen pilade jag snabbt - 5 minuter från busstationen - till studion som jag denna gång hyrt. Nedan ser ni byggnaden jag huserar i denna långhelg. Läget är sådär - nordöstra utkanten av Paris, men den är ju bekvämt nära ankomst- och hemresa.

Studion gjorde mig glatt överraskad! Jag smög in, hann bädda fram bäddsoffan och tog mig en titt. Det skall ni också få göra nu: kika på!

Till höger finns det exakt bra plats för en bred bäddsoffa. I dörren till höger i bild ser ni mitt egna (?!?!) badrum! Med dusch och toalett och handfat och allt! Hur lyxigt? (Jag som är van vid att dela toalett med hela övre våningsplanet annars..).

Framför bäddsoffan finns det en storbilds-TV med hdmi-uttag (perfekt för datorn, så jag kan kolla netflix i storbild!), samt bredvid ett skrivbord. Värdinnan hade lämnat lite frukostbakelser, juice, socker, honung och te bredvid nespresso-maskinen.

Bredvid skrivbordet en spegel och ett fönster, och mittemot spegeln finns lilla köksvrån. 

Köket var utrustat med kylskåp med frysfack, mikrovågsugn och vattenkokare. Allt jag vill ha och behöver?! Dessutom hade hon fyllt kylskåpet med smör, tomat, mjölk, sylt och marmelader. Insåg att jag knappt behövde stödhandla något alls.

 Efter att ha bäddat klart sängen och slängt av mig packningen fick jag ett meddelande av Loïc: Han var redan på plats vid métron utanför restaurangen. Ungefär en halvtimme bort från mig. Åh, suck! Nu var jag sen också!

Jag skyndade mig iväg till métron (inte en chans att jag hade tid att gå 1½ timme ned dit denna gång), strulade med biljettautomaten utanför och lyckades till slut vara där bara halvtimmen sen. När jag såg Loïc sprang jag fram och kastade mig över honom, massa glada känslor och ofrivilligt skratt bubblade ur kroppen. Lolo, min franska bästis!

Loïc hade snällt frågat dagen innan om vi inte kunde äta på PNY - hans favoritrestaurang och stället vi i princip alltid äter på när jag är på besök. Han är heeeeelt hooked.

Vi fick ett bord på övervåningen, och jag beställde (på grund av kvällens kommande planer) en friterad kycklingburgare. Den var fullspäckad med cheddarost (så gott!) och en sallad med majonnäs och bacon på.

Titta, här är vi! (alltså SÅ nöjd med bilden på mig. Alltså ser ni ens hur snygg jag är?!?!? #jante?)

Under lunchen pratade vi om hur det var hemma i Sverige, om Emil och om psykologjobbet, om hans arbete samt semesterplaner, om vänner på gamla arbetsplatsen och så lite om döden sådär.

Jag lämnade av Loïc vid närmaste tågstation och började traska själv. Så kom det där pirret igen. Det där lyckopirret som bara tar mig med storm och får mig att fånle som en tok. Och jag är bara lycklig och känner mig helt nykär i den här staden och den här känslan.

Gick tillbaka mot studion, 1½ timme bort, och knäppte kort på vyer som gav pirr i magen.

Jag är en lyckans ost.

Jag hann snabbt handla på vägen (skinka, sallad samt cola zero - enkelt!) och lägga mig på mage i sängen för att samtidigt kunna ladda mobilen när JP skrev. Vi hade pratat om att träffas, och kommit överens om att denna kväll var den bästa dagen.

Nu, redan kl 15, skrev han att han var tillgänglig och jag fick dyka upp när jag ville. Ja, men då tar vi väl en 1½ timmes promenad tillbaka ned i Paris centrum igen, tänkte jag!

Medan jag gick så pratade jag med Christer i telefon, och plötsligt började regndropparna falla över mig. Tur att jag hade ett paraply.

Kom fram till JP runt 17-tiden, och vi satt och babblade i 180km/h i hans soffa. Först fick han berätta om sin situation på jobbfronten, sen boendefronten, sen dejtfronten. Sedan fick jag berätta min situation på jobbfronten, på boendefronten, på resfronten och så på Emil-fronten. (Nedan ser ni en bild på JP:s kök).

Efter en timme blev JP vrålhungrig. Och vad äter en med JP?... Jo, burgare (det minns ni långkörare, att när jag dejtade JP så gick vi i princip bara ut och testade olika burgarhak).

... Varav min strategi att äta kycklingburgare till lunch, så att jag inte skulle tröttnat helt till middagen. JP och jag gick en timme i duggregnet för att komma fram till vårt burgarhak #37.

Jag beställde en högrevsburgare med extra mycket cheddar (pga ost är livet) och en ruccola-sallad med parmesan.

På tal om det: JP äter ju inte ost. En av anledningarna till att det aldrig skulle hållit mellan oss... Nä, skämt åsido, så pratade vi ändå om att jag var det enda ex han hade kontakt med (själv har jag ju kontakt med flera av mina), och vad det var i mig som gjorde det så lätt att övergå till att bli vänner.

Vi gick en bit i duggregnet innan vi skiljdes åt, och jag började gå hemåt mot studion igen. Regnet tilltog ju mer jag gick, och snart var mina skor och strumpor helt dyblöta...

Helt plötsligt får jag ett meddelande på instagram, från kocken från mitt gamla favoritcrêperie. (Ni kanske minns att de skulle sälja och jag åt min "kanske sista favoritcrêpe" i maj, och att när jag var där i augusti så hade redan försvunnit?). 

Han skrev att han hade ett crêpestånd på Champs-Elysées (fancy!) och eftersom han såg att jag var i Paris fick jag gärna komma och besöka honom. Sagt och gjort (dessutom var det ju på vägen!), så skyndade jag mig fram i regnet och kom fram till crêperiet.

Där stod han, Yoann, min favorit-crêperie-kock! Jag fick komma "bakom disken", fick en gratis burk cola zero och så stod vi och snackade (när han inte serverade kunder, då). 

"Tu veux une crêpe ?" (Vill du ha en crêpe?) frågade han. 

"En fait, je viens de manger un gros burger, donc j'ai déjà un peu mal au ventre.." (Sanningen är den att jag just åt en stor burgare, så jag har redan lite ont i magen) svarade jag.

Sedan tittade han på mig med ett finurligt leende. "Mais bien-sûr, je veux une crêpe!" (Men självklart vill jag ha en crêpe!) fortsatte jag. 

Jag fick smaka på hans hemgjorda ingredienser till fyllningarna (till exempel en karamelliserad hasselnötskräm med muscovadosocker, hemgjord nutella och egenkokt karamellsås) och sedan specialbeställa en crêpe utifrån mina önskemål.

Sedan gjorde han mig en tjock, välfylld och helt rykande varm crêpe. Fyllningen droppade ned över mina händer, så fylld var den! Så. Himla. Gott!

Så stod vi där och pratade om hans jobbplaner framöver (han ska ta över en foodtruck med crêpes), mitt jobb i Sverige, kommande resor hit, Emil, Yoanns familj och fru... Det var så himla trevligt. Och helt vansinnigt hur lätt jag verkar ha det att skapa kontakter i Paris?

Vid 21:30 blev jag trötter, och började gå hemåt. Fortsatte Champs-Elysées upp och beundrade mitt favoritmonument: Triumfbågen.

Väl hemma kunde jag konstatera dagens rutt.

Vid det laget hade jag nästan inget telefonbatteri kvar, men valde att offra de sista för att facetime:a med Emil, och berätta om allt roligt som hänt under dagen. Kom av misstag åt en knapp som satte igång ett kanin-spel, där en genom att öppna munnen skulle fånga donuts och bli tjockare och tjockare.

Efter att ha berättat om hela dagen med största entusiasm, och även glatts åt att Christer och Emil ska träffas och hänga idag (lördag), så lade vi på och jag släckte ned. Klockan 23 somnade jag som en stock. En sådan fantastisk dag!