Paris: Dag 5, Sista favoritcrêpen och längsta promenaden

Sista heldagen i Paris och jag hade bestämt mig för att göra det mesta av det hela. Väderleksrapporten hade tjallat om att det skulle vara soligt och varmt denna dag, men jag kände mig snuvad på detta vackra när det var mulet och kyligt istället. Klädde dock trotsigt på mig klänning och tunna strumpbyxor trots detta, och stod envist länge med armar och ben utsträckta genom fönstret för att försöka känna efter om det var möjligt.

Till slut tog jag mitt förnuft till fånga och satte på mig jeans ändå. Det var ändå bara 13 grader ute (vilket sved eftersom det var det dubbla i Nyköping, typ...)... MEN! Eftersom det var min sista dag tänkte jag som sagt utnyttja det till fullo - på både mat och promenadfronten.

Jag började med mango- och te-frukost, och gick sedan ut för frukost nummer två. En sockerfläta!

Jag har smakat sockerflätan tidigare, för flera år sedan, när jag bodde i krokarna. Minns att jag älskade den, för att den är som en avlång sockermunk. Supersmaskig!

Jag fortsatte promenaden ned över Seine, och till mitt tidigare planerat lunchställe. Favoritcrêperiet på rue Montparnasse - Crêperie de Saint Malo.

Kom in, fick bises, slog mig ned.... Skrev i min dagbok. Beskrev allt runt omkring mig, på franska. Skrev om ljuden, om vad jag såg, om vad jag doftade, vad jag kände... Hur surrealistiskt det var att detta kanske var min absolut sista favoritcrêpe... 

I fyra år har jag gått hit. Sedan hösten 2014. I fyra år, mer eller mindre regelbundet. Ibland en gång i veckan, ibland en gång varannan månad. Lärt känns ägaren, kyparna. Blivit ihågkommen, blivit stammis.

Jag fick min favoritcrèpe till bordet utan att behöva beställa. När jag med sorgsen röst sade att "Detta kanske är min sista crêpe här hos er... Det är så sorgligt..." så sade de "Du fick dubbel karamellsås, dubbel krokant, dubbel glass."

Kändes så udda att åtnjuta den. Jättegott, gudomligt - precis som alla andra gånger. Men jag hade ändå en lustig känsla i magen.

Yolande, ägarens fru, gav mig bises igen och lovade skriva på facebook hur det går nu i juni. Då skall de ha ett möte med hyresvärden, och så får de se om de stannar eller inte. Antagligen kommer de stänga. Wow. Fyra fantastiska år!

Jag fortsatte traska, nu med magen full av mango, sockerfläta, karamellsås och crêpe. Av en slump hade min gamla kollega från förra boulangeriet hört av sig på facebook (minns ni Barbara?), så nu tänkte jag gå och hälsa på henne där hon jobbar nu.

Inte visste väl jag att jag skulle komma ut med en halv baguette tradition och två små boninis (sockermunkar) helt gratis?! Och fick bises och glada tillrop.

Jag skrev och berättade för Emil.

Hahaha, Emil har ju helt rätt i att jag skapar de bästa mötena genom mitt matintresse? Men jag förstår ju fortfarande inte hur alla kan vara så snälla?!

Jag fortsatte promenera. Nu ännu mättare. Men det var lika bra, för jag behövde all energi inför de kommande timmarna.

Och jag gick och gick och gick och gick.... Upp runt Sacré Coeur, rundade Porte de Clignancourt, ned genom 17ième och in i 16ième igen. Till dess att jag ramlade över det här. Vid Chausée de la Muette, så fann jag en vy som fastnat i mitt blickfång för fyra år sedan, när jag bodde i det här området.

Jag minns så väl när jag gick här första gången, och bara fastnade mitt i steget. Jag minns att det var det vackraste jag någonsin sett, och att jag blev helt hänförd. Jag hade då sagt till mig själv: "Här. Här skulle man bo. Om jag fick välja var som helst i hela världen, så skulle jag bo här".

Åh, blir helt blödig när jag tänker på det. Så stora drömmar och så mycket känslor i en så liten kropp. En liten tjej som just börjat självförverkliga sig själv. Jag är så stolt över henne, lilla 22-åriga Emelie som flyttade till Paris helt själv och gjorde sig själv lycklig. 

Jag fortsatte promenera med samma kärlek i halsgropen som då, och ramlade över mina gamla minnen som om de vore gatstenar. Gick förbi den gamla studion jag bodde när jag var au pair, och handlade på det lilla boulangeriet som låg på hörnan. 

Köpte mig resans sista baguette.... 

Den sista timmen innan jag kom hem var den bästa. Solen kom fram mer och mer, och det hade snart blivit över 20 grader. Jag blev mycket medveten om att jag hade jeans på mig. Halsduk och jacka var borta sedan länge. Jag tog av mig koftan också. Jag andades. Jag log. Jag promenerade. 

När jag kom hem ömmade det i hela benen och jag hade stora blåsor på tårna. Jag kunde inte bry mig mindre. Att promenera i Paris är som en dröm för mig. En verklig dröm.

Totalt blev det resans längsta promenad, på ungefär sex timmar, 2,7 mil och över 40k steg. Det är nytt rekord.

Väl hemma mumsade jag i mig hela den sista baguetten med ost, skinka, sallad, hallonsylt och massvis med smör och det sista av mangon.

Resans sista, och absolut bästa dag. Jag hade inte kunnat få ett bättre avslut. Idag reser jag iväg redan vid klockan 7 på morgonen. Jag saknar Emil och min sköna säng. Och längtar till jag kan åka tillbaka hit till Paris igen - gärna med Emil.