Lösenord

onsdag, maj 16, 2018

Paris: Dag 5, Sista favoritcrêpen och längsta promenaden

Sista heldagen i Paris och jag hade bestämt mig för att göra det mesta av det hela. Väderleksrapporten hade tjallat om att det skulle vara soligt och varmt denna dag, men jag kände mig snuvad på detta vackra när det var mulet och kyligt istället. Klädde dock trotsigt på mig klänning och tunna strumpbyxor trots detta, och stod envist länge med armar och ben utsträckta genom fönstret för att försöka känna efter om det var möjligt.

Till slut tog jag mitt förnuft till fånga och satte på mig jeans ändå. Det var ändå bara 13 grader ute (vilket sved eftersom det var det dubbla i Nyköping, typ...)... MEN! Eftersom det var min sista dag tänkte jag som sagt utnyttja det till fullo - på både mat och promenadfronten.

Jag började med mango- och te-frukost, och gick sedan ut för frukost nummer två. En sockerfläta!


Jag har smakat sockerflätan tidigare, för flera år sedan, när jag bodde i krokarna. Minns att jag älskade den, för att den är som en avlång sockermunk. Supersmaskig!

Jag fortsatte promenaden ned över Seine, och till mitt tidigare planerat lunchställe. Favoritcrêperiet på rue Montparnasse - Crêperie de Saint Malo.


Kom in, fick bises, slog mig ned.... Skrev i min dagbok. Beskrev allt runt omkring mig, på franska. Skrev om ljuden, om vad jag såg, om vad jag doftade, vad jag kände... Hur surrealistiskt det var att detta kanske var min absolut sista favoritcrêpe... 


I fyra år har jag gått hit. Sedan hösten 2014. I fyra år, mer eller mindre regelbundet. Ibland en gång i veckan, ibland en gång varannan månad. Lärt känns ägaren, kyparna. Blivit ihågkommen, blivit stammis.


Jag fick min favoritcrèpe till bordet utan att behöva beställa. När jag med sorgsen röst sade att "Detta kanske är min sista crêpe här hos er... Det är så sorgligt..." så sade de "Du fick dubbel karamellsås, dubbel krokant, dubbel glass."


Kändes så udda att åtnjuta den. Jättegott, gudomligt - precis som alla andra gånger. Men jag hade ändå en lustig känsla i magen.

Yolande, ägarens fru, gav mig bises igen och lovade skriva på facebook hur det går nu i juni. Då skall de ha ett möte med hyresvärden, och så får de se om de stannar eller inte. Antagligen kommer de stänga. Wow. Fyra fantastiska år!


Jag fortsatte traska, nu med magen full av mango, sockerfläta, karamellsås och crêpe. Av en slump hade min gamla kollega från förra boulangeriet hört av sig på facebook (minns ni Barbara?), så nu tänkte jag gå och hälsa på henne där hon jobbar nu.


Inte visste väl jag att jag skulle komma ut med en halv baguette tradition och två små boninis (sockermunkar) helt gratis?! Och fick bises och glada tillrop.

Jag skrev och berättade för Emil.



Hahaha, Emil har ju helt rätt i att jag skapar de bästa mötena genom mitt matintresse? Men jag förstår ju fortfarande inte hur alla kan vara så snälla?!

Jag fortsatte promenera. Nu ännu mättare. Men det var lika bra, för jag behövde all energi inför de kommande timmarna.


Och jag gick och gick och gick och gick.... Upp runt Sacré Coeur, rundade Porte de Clignancourt, ned genom 17ième och in i 16ième igen. Till dess att jag ramlade över det här. Vid Chausée de la Muette, så fann jag en vy som fastnat i mitt blickfång för fyra år sedan, när jag bodde i det här området.


Jag minns så väl när jag gick här första gången, och bara fastnade mitt i steget. Jag minns att det var det vackraste jag någonsin sett, och att jag blev helt hänförd. Jag hade då sagt till mig själv: "Här. Här skulle man bo. Om jag fick välja var som helst i hela världen, så skulle jag bo här".


Åh, blir helt blödig när jag tänker på det. Så stora drömmar och så mycket känslor i en så liten kropp. En liten tjej som just börjat självförverkliga sig själv. Jag är så stolt över henne, lilla 22-åriga Emelie som flyttade till Paris helt själv och gjorde sig själv lycklig. 

Jag fortsatte promenera med samma kärlek i halsgropen som då, och ramlade över mina gamla minnen som om de vore gatstenar. Gick förbi den gamla studion jag bodde när jag var au pair, och handlade på det lilla boulangeriet som låg på hörnan. 


Köpte mig resans sista baguette.... 


Den sista timmen innan jag kom hem var den bästa. Solen kom fram mer och mer, och det hade snart blivit över 20 grader. Jag blev mycket medveten om att jag hade jeans på mig. Halsduk och jacka var borta sedan länge. Jag tog av mig koftan också. Jag andades. Jag log. Jag promenerade. 


När jag kom hem ömmade det i hela benen och jag hade stora blåsor på tårna. Jag kunde inte bry mig mindre. Att promenera i Paris är som en dröm för mig. En verklig dröm.

Totalt blev det resans längsta promenad, på ungefär sex timmar, 2,7 mil och över 40k steg. Det är nytt rekord.


Väl hemma mumsade jag i mig hela den sista baguetten med ost, skinka, sallad, hallonsylt och massvis med smör och det sista av mangon.

Resans sista, och absolut bästa dag. Jag hade inte kunnat få ett bättre avslut. Idag reser jag iväg redan vid klockan 7 på morgonen. Jag saknar Emil och min sköna säng. Och längtar till jag kan åka tillbaka hit till Paris igen - gärna med Emil.

9 kommentarer :

  1. Det är nästan så jag hade behövt en servett att torka upp allt dregel när jag läser om både sockerflätan och sen ännu mer munkar... Det bara vattnas i munnen ju, holymoly give me!!

    SvaraRadera
  2. Vad underbart att kunna promenera och dessutom i sin favoritstad!

    SvaraRadera
  3. Hur tycker du att det går med franskan? Nu är du ju i Paris ganska ofta så jag gissar att du upprätthåller språket bra trots att du inte längre pratar det till vardags? Hör fransmännen att du inte är född fransyska? Berätta gärna, om du har lust

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, ja, jag vill ju tycka att jag pratar PERFEKT franska, men trots det så hör ju varenda fransman att jag har en liiiiten liiiiten dialekt säger de, så att de undrar var jag kommer ifrån. Samtidigt gör jag en hel del grammatiska fel i farten, liksom, och vissa ord tappar jag bort ibland och måste fråga vad för ord jag söker genom att förklara "om" ordet.
      Men annars tycker jag att jag bibehållt det rätt bra! Utlänningar som också lär sig franska tror alltid jag är fransyska, och det lever jag på! :D

      Radera
  4. Åh. Jag kommenterade en lång kommentar igår men den försvann vid själva bekräftandet av kommentaren, och då miste jag lusten att knappa in allt på telefonen igen. Men, nytt försök!

    Angående de blå naglarna så använder jag ungefär samma färg som du, en ganska ljus och klar, stark blå, utan att bli turkos. Underbar! Nu har jag hittat ett guldfärgat nagellack på h&m också, så nu är mina naglar guld och blå! Supernöjd :)

    Och ja, din bubbliga ton i bloggen märks tydligt, det är så fint att få se den och roligt att höra att det också speglar en verklig känsla från din sida.

    Och, det jag skrev om i den sista uteblivna kommentaren. Det är så fantastiskt att du får ha en fristad, en plats dit du kan komma och känna ro i själen, men samtidigt aktivitetslust och bubbel! Jag har ingen sådan specifik plats men blir likadan av att resa till nya och intressanta platser. Jag älskar det, och det är som om alla vardagliga problem bara försvinner ur hjärnan och man är...fri. Jag unnar dig verkligen att ha Paris av den anledningen.

    Och, slutligen, jag hoppas att dina crèpesvänner får behålla hyreskontraktet, för det låter ju som om de går miste om sitt ställe mot sin vilja, eller? Håller tummar och tår för dem, oavsett.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Starkt av dig att hoppa upp på hästen igen och skriva!! <333 Uppskattar det verkligen.

      Guld och blå. Åh, det låter riktigt fint. Kan du inte skicka en bild på fb?

      Ja... Paris är helt magiskt för mig, och jag slutar aldrig förundras. Spännande hur du är annorlunda, men att du kräver den nya omväxlingen och att växa genom att se nytt. Och du är så fin med det du skriver. Wow, tack <3

      Mjo, de är lite missnöjda med hyran och därför vill de nog avbryta kontraktet. Börja om på ny kula, med ett annat jobb, liksom... Men jag hoppas bara att de blir nöjda i slutändan, crêpes eller inte. (Eller jo, klart jag egentligen hoppas på crêpes, haha!).

      Radera
  5. Lite efter men alltså: Åååh mysigt inlägg!! <3

    SvaraRadera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)