Auskultation på BB, karma och spontana kvällskakor

Igår, torsdags, så hade jag en extraordinär arbetsuppgift planerad. Jag har nämligen försökt i flera månader att få en tid att auskultera på förlossningen/BB, men otaliga gånger fått höra hur svårt det är. Jag fick avslag i september, men helt plötsligt kom ett svarsmail om att jo, den 6 december kan du få komma hit och gå med en barnmorska.

Jag var upp över öronen lyrisk! Det var samma dag som jag och Emil egentligen planerat i månader att vi skulle vara busiga och leka "sjuka" *host host*. Men när jag fick erbjudandet som auskultation på BB så kunde jag inte tacka nej - vem vet när nästa tillfälle skulle ges?! Emil fick vara hemma och "sjuk" själv, och jag tänkte att jag kan joina dagen efter.

Medan han satt hemma i hobbyrummet och spelade Pokémon så var jag på lasarettet och klädde mig i sjukhuskläder.

Jag kom dit vid 07:30, och från första stund var det full rulle. Jag blev introducerad för detta shifts barnmorskor och hänga med på ronden. Denna dag var det 6 kvinnor som nyligen förlöst och återhämtade sig på BB. En och en gick vi in till varje mamma med sitt lilla knyte antingen sussandes på hennes bröst eller tätt intill i sjukhussängen. Det var vägning och blodprovtagning av lilla bebis, frågor om barnet hade bajsat/kissat, hur amningen gick, mätning av gulsotsvärde, undersökning av mammas läkning genom tryck på livmodern, frågor om mammans mående och tillstånd.

SÅ OTROLIGT INTRESSANT OCH LÄRORIKT. Och alla små bebisar?!?! 

Visa bara några timmar gamla, andra ett par dagar, men så vansinnigt söta?! Dog sötdöden.

Barnmorskan och jag sprang från rum till rum i illfart - mamman i rum 21 frågade om en alvedon, bebis i rum 78 hade tappat i vikt och behövde ersättning, mamma i rum 8 behövde hjälp att amma, bebis i rum 26 behövde ljusbehandlas.... Klockan blev 8, den blev 9, den blev 10 (vad hände med min frukost?!), den blev 11... Barnläkaren kom och vi gick ronden en gång till - läkaren kontrollerande andning, hjärtslag, temperatur, leder och kroppsdelar....

Klockan blev 11, klockan blev 12. Jag följde barnmorskan i en rask powerwalk, fram och tillbaka på avdelningen. Vid 12 började jag känna mig lite varm och sölig - sådär seg och trött som en bara är när en börjar få feber. Jag frågade lite snällt barnmorskan när jag fick möjlighet.. "Är det inte lunch?".. Hon hann inte ens titta upp från sina papper, utan sade "nej, idag blir det ingen lunch. Det hinner jag inte med. Det är sällan jag hinner med lunch, faktiskt..." och jag höll på att smälla av?! Själv var jag vrålhungrig. Tänk, vilken mastodontjobb de gör!

Jag berättade att jag började känna mig lite varm; BB är verkligen ingen plats för mig att vara på om jag börjar bli sjuk. Smittorisken kan vara förödande för de små knottarna utan immunförsvar. Jag valde att ta det säkra före det osäkra och gå hem. Är det inte ironiskt att dagen innan jag skulle "låtsas" vara sjuk, så blir jag febrig och måste gå hem?!

Jag lufsade vägen hem, helt uppfylld av den spännande, stressade, magiska och oerhört påfrestande halvdagen jag upplevt på BB. Hoppade mellan känslor som sade ge mig en bebis nu nu nu till jag kommer aldrig någonsin under några omständigheter i mitt liv genomgå en förlossning.

När jag kom hem mötte jag Emil i hobbyrummet medan jag själv slängde mig i säng. Så trött och varm. Somnade en timme mellan 14-15.

Sedan kom Emil in och ville vara nära. Helt plötsligt var det han som hade somnat (som inte ens var sjuk på riktigt?!), och strax därefter somnade jag. När jag vaknade en timme senare låg han fortfarande klistrad mot mig.

Egentligen hade vi tänkt laga fyllda pitabröd till middag, men jag orkade inte laga mat. Vi åt glass och bullar till middag, och avslutade med varsin burk pepsi max framför femte säsongen av Modern Family.

I ett avsnitt såg vi hur familjefadern äter från ett fat med stora, amerikanska chocolate chip cookies. I mitt sjukliga tillstånd gnyr jag "åh, jag vill också ha kakor!"... Emil går ut från rummet en stund och så hör jag honom mocka omkring i kökslådorna.

När jag kommer ut ser jag honom stå och baka sin oemotståndliga kakdeg.

"BABY!" utropar jag. "SÅ viktigt var det inte med kakor!"

"Är mitt hjärta sjuk och vill ha kakor, då bakar jag kakor", svarar han simpelt tillbaka. Jag blev helt till mig att jag stod och studsade i köket. Tror inte det går att känna sig mer älskad.

För första gången testade vi att grädda hans kakdeg, för att se om vi kunde få riktiga chocolate chip cookies. Tyvärr flöt de inte ut i ugnen som vi hade tänkt, utan blev mer kakbollar.

Men så i helskotta goda, ska ni veta! Krispiga på utsidan, alldeles varma och gojsiga på insidan, fyllda med mjölk- och vit choklad.

Vi åt tre kakor var, sedan somnade vi runt 23-tiden. Idag, fredag, skulle vi båda vara "sjuka" - fast, jag var ju faktiskt sjuk på riktigt nu. Är det inte karma så vet jag inte vad?!