Fredagsskutt, systerfirande och min halvtomma lägenhet

Så blev det fredag - älskar mitt jobb på fredagar. Allt är så fridfullt och fint, alla går runt med en harmonisk känsla i magen, någon har med sig extra gott fredagsfika, jag har bokat in de besök jag ser fram emot mest (en får ju inte avsluta veckan med de tuffaste ärendena!), och jag lägger mycket tid på att svara på mail och dona inför helgen.

Idag hade jag även lyxen att min äldre, men lite udda, kollega Fredrik (han jobbar tydligen med neurologiska tester på vuxna personer som fått stroke) kom och lockade ut mig till fikarummet. Mannen som sällan syns till i korridorerna, då han säger sig själv vara "lite av en enstöring" och "inte så bra på det sociala". Svår i starten, men det märks att bakom det där stone-face:t så gömmer sig en hel del!

Ett återbud men två framgångsrika patientbesök senare och jag hade traskat över till Emils jobb och inväntade butikens stängning. Jag hade köpt med mig lösgodis och pepsi max för att fira fredag. Emil gjorde (på kommando) ett fredagsskutt och slog ihop hälarna i luften innan vi bommade butiken.

Spola fram en timme - nej, förresten, spola fram två. Det var en olycka på E4:an och Emil och jag satt i köer i en extra timme in mot Stockholm. Suck och stön. Det är något så stressande med att sitta i köer. Blir helt nipprig.

Var var vi nu? Jo, framspolning. På favoritindiern på söder, som nu blivit min syrras nya stammiskrog?! JA, jag skämtar inte! En av ägarna sade bakom disken "ja, syrran din kommer ju hit varje fredag nuförtiden...".. #avundsjukAF

Vi var där för att fira hennes nalkande 25-årsdag (på onsdag!). Hon hade med sig sin kollega och vi (gamla i gemet) kunde beställa direkt utan att ens titta i menyerna. (Kan vara så att hon dödar mig för bilden nedan, just saying).

Emil och jag tog samma söta kycklingrätt (pasanda badami) med varsin naan-bröd, Nathalie med sällskap samma mango-gryta (sweet mango).

Vi åt alla smulor (i alla fall jag och Emil). Sedan hamnade vi i ett matkoma som hette duga. Vi tog lilla minin tillbaka till lägenheten (som ser HELT annorlunda ut såhär halvtom) och bäddade inför kvällen.

Vi fann en imponerande bageri-disk i det lokala ica:t, och kunde således inte hjälpa annat än att köpa med oss två stora kakor. En med mjölkchoklad och en med vit choklad.

Drickandes pepsi max och ätandes kakor satt vi i den soffa som jag införskaffat för sju år sedan, i den lägenhet som varit min allra första. Jag har så otroligt starka känslor kopplade till denna lägenhet, som känns lite som min egen bebis. Det var här jag äntligen fick den frihet och självständighet som jag behövde som ung. Det var här jag rehabiliterade mig själv från den psykiska ohälsa som kletade sig fast från villan i Västerhaninge. Det var här jag blev vuxen.

Nu skulle jag ha visning under morgondagen och förhoppningsvis hitta en lämplig ny hyresgäst.

Vi somnade lite efter 23 i sängen, bristen på mörkläggningsgardin fick utsidans gatlykta att lysa rätt in på oss i den lilla 120-sängen. Vi kröp ihop under täcket och jag lutade pannan mot hans kind. Och somnade.