Emils fjärde dag i keto-utmaningen

Torsdag, och Emils fjärde dag i keto-utmaningen. Denna dag hade han fått en snilleblixt, och tänkt att han skulle äta burgare till lunch. Han hade ju erinrat sig att max hade en burgare utan bröd - en så kallad sallad wrap burger. Så han köpte en sådan med extra ost och bacon, och tog bort tomaten.

Jag var riktigt nyfiken på omdömet, och han svarade: "Burgaren var jättegod! Men dem kunde ha minskat ner på salladen, för det var lite väl stora blad". Haha. Typiskt Emil att gå på diet som går ut på stor andel grönt, och så ogillar han grönsaker.

Däremot hörde jag inte ett knyst av klagomål under dagen - det akuta sötsugen han haft i tisdags verkade som bortblåst, och nu var konversationer om mat mer längtansfulla än desperata.

När jag kom hem stod Emil och stekte tacoköttfärs, som han åt med sallad, gurka, ost och majonnäs.

På kvällen hade jag planerat att äta glass. Jag visste att detta skulle bli tufft för honom, så mycket som han älskar glass. När han lite hastigt blev ivägkallad för ett jobb mitt under kvällsgoset, var han snabb med att säga "förlåt att jag måste åka iväg såhär... Men jag kan gottgöra dig! Vill du att jag skall äta glass med dig?".

Han fick mig att skratta högt, sötnosen. Nog för att jag gillar att äta glass med honom, men jag tror den här "gottgörelsen" var mer för hans skull snarare än min. "Nej du, baby, det går så bra ändå! Jag kan äta min glass själv" kontrade jag.

"Jo, men jag vet ju hur du gillar att moffa tillsammans..."

"Iiiiiiingen fara mitt hjärta!" log jag.

"...... Okej då... Men... men...  Jag vill ju ha." pep han sedan.

Där kom det! Han utvecklade sig: "alltså ja, det är inte så att jag MÅSTE ha... Det är inte som att min kropp skriker efter det. Men det är som att jag, Emil, vill ha. Jag saknar det... Så jag kan nog hålla ut längre, men.. jag vill inte."

Emil övertalade mig att följa med till affären och försegla dietavbrottet. Han var en lycklig pojk, skall jag säga er!

Så när Emil var hemkommen kröp vi upp i soffan, satte på en serie och moffade glass ihop.

... och alltså JÖSSES vad jag har saknat det! Att istället för att ha en ynklig, tystlåten och sorgsen grabb bredvid mig, ha en pratglad, lycklig, skrattande person som mumsade i sig glass. En så enorm skillnad på hans humör, och därmed vår dynamik, vår kontakt. Det är verkligen vår grej - min och Emils: att vi njuter så otroligt mycket av godsaker, och glädjen i att dela den njutningen tillsammans.

Så var det. Fyra dagar tog det, sedan bröt han keto-dieten. Vad var det jag sade?