Men vid 11 kunde vi inte såsa mer - snart skulle Emils familj kommer på fika! Jag dammade, bäddade, duschade, vek tvätt, torkade bord medan Emil dammsög. Det blev gårdagens bakade kladdkaka (för alla vet att kladdkakor som får ligga ett dygn är godare än färska!), vaniljgrädde med olika toppings (små fudgetärningar, chokladpuffar, riven mörk choklad och chokladströssel) samt två olika sorters digestive-kex.
Det var så trevligt att se dem igen! Vi fick svärma och berätta om Paris och Colmar, de berättade om sitt husletande och så peppade vi inför vår kommande gemensamma semester till Florida (jag har berättat om den, va? I juni åker vi två veckor till Florida för att fira att Emils pappa fyllt 50!).
Vid 15-tiden åkte de hemåt igen, och jag och Emil lade oss horisontellt i soffläge igen. "Ta en selfie!" sade Emil. Men gud, när jag är såhär söndagsofräsch och osminkad? Okejrå.
Vid 16:30 var det dags att ta mig ut för det traditionella söndagspasset. Emil låg kvar hemma och spelade tv-spel. Det var precis över nollgradigt, vilket innebar att jag vågade testa promenera. (det ångrade jag på vägen hem sedan, i -4, brrr!).
Gick tokdåligt precis som gårdagen. Min kropp verkar ha avsagt sig träning nu efter alla Paris-promenader. LÅGINTENSIVT skriker den.
När jag kom hem lade Emil ifrån sig spelkontrollen, tittade på mig med sina vackra gröna ögon och sade "Nu, Emelie, när det är min sista dag med kolhydrater... Vill du äta smörgåsar till middag med mig?". Lilla hjärtat: Jag vill äta smörgåsar alla dagar i veckan, till alla måltider.
Så vi åt morots/potatisbröd och tittade på hjärndöd tv. Provocerades av ungdomars (eller ja, de är ju i vår ålder) emotionella omognad och ovetskap om egen alkoholgräns.
Under natten kom såklart den första snöflingan. Och alla hens femtioelva miljoner kompisar.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Tack, nu gör du mig glad!
(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)