Lösenord

torsdag, augusti 30, 2018

Veganskt fika och vilse i skogen

I onsdags stod min kära PTP-kollega Johanna för onsdagsfikat, och hon hade ordnat helveganskt. Det blev ett riktigt höjdarfika med potatis- och morotsbröd, vegansk cream cheese, vegansk skagenröra, frukt och grönsaker...



... och två veganska cheesecakes som var out of this world-goda. En med lime/blåbär och en med hallon/choklad. 


Rullade iväg från det fikat, kan jag säga. Och har nu lite prestationsångest inför måndag, när jag själv skall bjuda på eftermiddagsfika (det är ju min sista dag på BUP!). Försöker knåpa på flera recept, varav vissa av dem gärna får vara veganska/gluten-/laktosfria pga allergier/livsstilar på mottagningen. Hm. Knepigt!

(Tänker mig typ en klassisk fransk hallonkaka (innehåller både ägg/gluten/laktos), men sedan en gluten-/laktosfri kladdkaka utan ägg. Med kokosvispgrädde uppepå. Kanske. Vi får se vad jag lyckas baka.)

....

Tillbaka till gårdagen. Efter onsdagsfika, avslutningslunch för PTP-are och mina sista patientbesök på BUP så for jag och Emil iväg till hans familj ute på vischan. Han hade lovat dem att hjälpa dem med elen nu när de skall sälja huset, och jag märkte hur han gärna önskade att jag följde med.

Jag såg fram emot en härlig skogspromenad, och tog mig ut i det stora skogsspåret. 


När jag gått i 45 minuter, i vad jag estimerade var en cirkel, så tänkte jag att "det är bara att gena över den här ängen och in genom skogen, så borde jag vara tillbaka vid stugan". Jag vek således av från stigen och började gå över ängen, och märkte med varje steg att gräset blev högre och högre. Snart var gräset upp över midjan på mig och jag var tvungen att pulsa fram likt i snödrivor, och lade samtidigt märkte till att hela detta område var fullt med brännässlor runt om mig.

Järnspikar också. 

Jag försökte pulsa mig tillbaka till kanten av ängen och gå runt den in mot skogen, oroad över mina x antal fästingar och x antal brännässelskador jag hade dragit på mig. Det var inte så lätt som jag trodde, och jag var tvungen att ta en lång omväg när jag inte kunde gena över. Mest var jag rädd att råka kliva på en orm, i det höga gräset.

En mus sprang över mina fötter där jag pustade och grymtade som mest. BLAFF, sade det, när min fot helt plötsligt föll rakt igenom gräset och ned i en brun geggig sörja. Jag hade råkat kliva ned i ett träsk.  Och woops, där snubblade jag till och knäet föll i det blöta.

Jag lyckades komma upp, vinglig likt bambi på hal is, nu helt blöt av svett av ansträngningen. Jag svor för mig själv under tung andning. Slutligen lyckades jag ta mig till slutet av ängen. Jag kom in i skogen och hade nu egentligen ingen aning om var jag var någonstans.


Med google maps till hjälp och en liten prick på en karta försökte jag gissa mig till var stugan låg någonstans (den är så liten så att den inte finns utritad på kartan). Efter en halvtimme traskandes genom skogen - där jag mest vad glad över att det varken fanns högt gräs, risk för ormar eller blöta träsk - så hittade jag fram.


Stapplade fram till Emil, hans far och hans styvmor och ropade "NI SKA BARA VETA VILKA ÄVENTYR JAG HAR VARIT MED OM", visade upp min helt träskblöta fot, svettiga ansikte och fläckiga jeans. Jag var road, utmattad och lite stolt över att jag klarat mig igenom mina helt idiotiska idéer gällande genvägar and whatnot.

Väl inne fick jag rena och torra kläder, dricka varm choklad och äta wienerbröd och drömmar. Det kändes fint. Sedan köpte jag och Emil hämtmat på vägen hem, för vi orkade inte laga mat. Han höll handen på mitt knä hela vägen medan han körde bilen, och tittade på mig och sade "Du är mitt allra allra finaste. Det bästa jag har."

Då kände jag mig kär och glad.

Planerna framåt är just nu:
Torsdag: Hemma och baka fika inför sista arbetsdagen. På kvällen skall jag och Malin fira hennes födelsedag, och gå ut och käka på restaurang.
Fredag: Nästa sista dagen på BUP; städa ur rummet. Träna. Äta middag med Emil och Fredde.
Lördag: Åka på psykologkryssning med Malin. Gå barfota på båtens heltäckningsmattor, äta middagsbuffé, spela på enarmade banditer. Kanske sjunga karaoke?
Söndag: Äta frukostbuffé. Komma hem från kryssning, äta middag i Stockholm med Emil, Malin och Nattis.
Måndag: Min sista dag på BUP. Bjuda på fika. Säga hejdå till alla.

14 kommentarer :

  1. Spännande äventyr i skogen! Jag gjorde en liknande grej för ett par år sedan, när vi var ute på platsinventering för ett skolprojekt. "Nejmen det här kärret kan jag hoppa över", haha jovars, helt plötsligt stod jag i kärret med gyttja upp till låren och kom ingenstans. Mina vänner fick dra upp mig...

    Angående veganska/glutenfria fikarecept förresten! Googla på brownies gjorda på svarta bönor. Många av de recepten är veganska och naturligt glutenfria. Det låter väldigt udda (och jag var sjukt skeptisk första gången jag blev bjuden på det), men det är faktiskt väääldigt gott.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahaha, oj!! Vilket djupt kärr det var.. Lite kvicksand-varning på den. Men verkligen igenkänningsfaktor, även fast din historia både var allvarligare och roligare, hehe! ;)

      Jag har hört talas om det, men inte vågat prova!!

      Radera
  2. Dina bakplaner låter ju jättebra! Om jag skulle bjuda på veganskt skulle jag nog baka denna: https://www.vegomagasinet.se/fryst-snickerstarta/ (godaste någonsin! men kanske inte så bra att bjuda på på jobbet eftersom den innehåller jordnötter?)

    Ser framemot att höra om kryssningen sedan! Vart bär den av förresten? Får ni gå av när ni är framme vid destinationen, eller är ni ombord på båten hela tiden?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Spännande!! Men du har nog rätt, med risk för nötallergiker så är det nog inte en superidé tyvärr.. :/

      Den är bara över ett dygn, så jag gillar att det är Åland? Vi kommer inte kliva av, utan det är bara kalas/karaoke/föreläsningar osv för psykologer :D Ska bli jättekul! Det är Cinderella, förresten!

      Radera
    2. Hahaha, jag trodde bara det var ni som kallade det för "psykologkryssning", inte att det var en grej på riktigt liksom... så himla kul!

      Radera
    3. Haha, ja! "Psykologer åker båt" heter evenemanget på facebook, och det är en hel bunt psykologer som åker. Så är det föreläsningar och massa roligt!!!

      Radera
  3. Emelie min kära promenadälskare! Hur förklarar man sin kärlek till promenader för någon som inte förstår?? Jag var idag ute och gick, skulle lyssna på podcasts men så ringde en vän och vi pratade i 1,5 timmar. Sedan ville jag ju lyssna på podcasts och det var underbart att vara ute och gå (hade inget annat för mig denna dag och hade inga plikter, så kände inte för att gå hem), så jag fortsatte att promenera och lyssna på podcast och tiden flög förbi. Väl hemma igen hade jag varit ute och gått i 4,5 timmar (kändes dock som 1 timme??). Jag kan liksom vara ute och gå hur länge som helst egentligen, min terapi och egentid som jag älskar! Men till "problemet": Min kompis som jag pratade med i telefon tyckte det var jättekonstigt att jag hade varit ute så länge och att det inte är "normalt" att gå så långa promenader, att det typ är ett "sjukt" beteende haha? Men för mig är det ju bara underbart, tänker inte ens på att det är lång tid. Så hur förklarar jag för henne att det är normalt för mig? Jag har försökt förklara men hon verkar inte vilja förstå :( Hör nu när jag skriver hur sjukt det låter att jag blir ifrågasatt för detta hahah?? Eller ? xD

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahah, ååååh, Carro!!! Jag har en sådan igenkänning!! <3 Inte på faktumet att bli ifrågasatt (för det har jag faktiskt aldrig aldrig blivit, gällande mina promenader?), men känslan att ÄLSKA att promenera.

      Och vadå sjukt beteende? Vadå inte normalt?! Haha, jag blir ju nästan provocerad! Vem har sagt att det är mer normalt att sitta bänkad framför Netflix exakt samma antal timmar? Vem har sagt att det är mer normalt att vara i stallet och rida i exakt samma antal timmar? Haha, sen när blev hon statsminister över vad som är normalt och inte? :P Alla fritidsintressen som en mår bra av bör ju accepteras och uppmuntras! Sedan tror jag snarare att det handlar om att hon inte kan relatera, och därför tycker hon att det är "onormalt"..

      Sedan kanske det är hon som oroar sig för någon sorts "ortorexi", och då är det ju en annan sak. Då får du ju förklara för henne att du finner kärleken i själva känslan av promenaderna - inte i hälsoaspekten. Sedan får hon bara ta och svälja att ditt fritidsintresse inte är något hon kan relatera till ;) ;)

      Men du, Carro... Fortsätt gå ffs!!! <333

      Radera
  4. Ojoj vad jag längtar skogspromenader! I helgen får det bli att leta upp en skog, men det blir nog ett äventyr även för mig då jag precis har flyttat - spännande att utforska trakterna. Idag testade jag pepsi lime för första gången på uppmaning av dig (för evigheter sen)...och du hade förstås helt rätt. En riktig höjdare, perfekt balanserad. Tack för tipset!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj, vad spännande! Var bor du nu? Och vad roligt med nytt boende..!
      Haha, jag visste det!!! Det går alltid att lita på mina råd ;)

      Radera
  5. Hahaha! På något sätt så blir jag inte förvånad att du ska försöka ta dig an en genväg med absolut ingen aning om hur den ser ut, för att sedan stöta på hinder och tillslut komma fram till slutdestinationen. Charmigt! Haha!

    Vilken pangfika ni fick! Jag ser framemot att läsa om din nya arbetsplats, så spännande. Känns det som att du hann knyta band med dina patienter på bup och såfall hur hanterar man den situationen som psykolog. Jag tänker lite allmänt sådär när patienter (typ jag hos min kurator) gått hos sin samtalskontakt en längre tid och sedan ska avsluta kontakten. Jag har alltid haft såå svårt som patient med avslut vare sig det gäller läkare, kurator och tidigare på äs-enheten. Jag tänker alltid att det kommer nya patienter hela tiden ändå så det är inte så svårt att gå vidare för dom.

    Kram bästa Emelie <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahaha.. Så typiskt mig också. Ogenomtänkt AF.

      Ja, jag ser fram emot att skriva om den! Och upptäcka den! Bli varm i kläderna. Bli duktig! Åh...
      Om jag hann knyta an till mina BUP-patienter? ABSOLUT. Jag menar, det går liksom inte att glömma. Jag har haft sådana fantastiska tjejer, som varit så olika, kämpat på på sitt sätt med sina olika svårigheter. Alla dem ligger i min hjärtgrop, verkligen. Jag ser dock positivt på att de inte behöver komma till mig mer (även om jag saknar att se flera av dem varje vecka), och blir så rörd av fina ord/avskedsbrev... Med detta vill jag nog bara förmedla att dina behandlare tänker på dig med. Vi är alla människor som får kontakt, liksom <3

      Radera
  6. Fästingar... usch! Är extremt rädd för dem pga borrelia. Nej, jag är helt emot att gå runt i högt gräs. Ta hand om dig Emelie och försök att utöva promenader utan att utsättas för möss, fästingar och brännässlor ;)
    //U

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha! Jag har faktiskt inget emot möss eller fästingar, men brännässlor, däremot.. HUGA! Det är ingenting man bara kan "ta bort" om man får eksem, för då måste man härda ut :O En fästig kan man liksom ändå bara plocka bort...

      Radera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)