Pizzadejt på Brödernas och en trattkatt

I torsdags fick jag skjuts till jobbet då det regnade. Åh. Snart närmar sig den där perioden då jag måste åka bil varje dag till jobbet pga kylan. Längtar ICKET. 

Hade samspelsbehandling och ett återbesök och sedan blev det lunch. Efter lunch hade jag ett spännande möte att få kika på våra nya lokaler som vi kommer flytta till! Jag traskade dit.

Skälet till att vi behöver flytta är för att (förutom att lokalerna vi har nu har varit "tillfälliga" i mer än tio år) vi är alldeles för många. Redan nu delar Ida och Ann-Sofie rum, och i februari planeras det komma en PTP-psykolog (alltså en nyexaminerad praktikant), som vi inte har en jädra aning om var hen ska sitta. 

Hursomhaver, här inne är dem! En halvtimme att gå hemifrån, istället för mina tidigare 45 minuter. Beläget mycket mer centralt dessutom!

Två trappor upp och så här ser den öppna ytan ut. (Det ska målas om och renoveras).

… och fortsätter man vägen bort... 

Rummen var av varierande storlek, med fönster som vätte antingen mot en innegård eller gatan utanför. 

Jag råkade genast kika in mitt favoritrum, så nu håller jag tummarna för att jag kan paxa det (och att mitt gigantiska skrivbord går in där). 

1 mars är inflytt!

Min chef såg lite häpen ut när jag sade att jag skulle stämpla ut redan 13.48, men jag var ju redan nära hemmet (okej, en halvtimme ifrån). Plus att jag hade planerat att få vara med Minou lite innan kvällens dejtplaner. 

När en sådan här lastbil korsar ens väg så måste betyda tur, visst? 🍀

På vår innegård hade ett träd börjat släppa alla sina löv. Det låg som en stor pöl runt trädstammen. 

In i lägenheten kom jag, och såg att Minou återigen kliat sår på öronlappen. Det blödde och han ville inte låta bli. Så jag var helt enkelt tvungen..... 

OCH LILLA STACKAREN, det gör så ont i mitt hjärta när han har tratten på. Han blir liksom så lågmäld, gör inte ett knyst för sig (är annars rätt pratglad), vågar inte hoppa upp i soffan/sängen, äter knappt, dricker inte och det enda han gör är att försöka ligga på en eller klättra upp i ens famn. 

Trots detta, och att han vet vad det är som händer, så låter han mig sätta på tratten. Han försöker inte fly, han ålar sig inte ut. I början försöker han sakta backa iväg men när jag säger ifrån stannar han upp och låter mig fästa den. Det gör ännu ondare i hjärtat nästan 😭 plus tvättade med koksalt vilket måste gjort svinont men han sade inte ett knyst.

Han fick klänga på min axel i två timmar innan jag bäddade för honom i soffan och mötte upp Emil på stan. Vi hade bokat bord på Brödernas för att testa deras, enligt dem, napolitanska pizza.

Tycker de har en himla härlig vibe ändå! 

Vi hade riktigt höga förhoppningar då vi sett på deras instagram: pizzor med riktigt fluffiga kanter! Samtidigt var vi lite skeptiska, då vi sett att de har vanliga ugnar (och inte vedugn, som napolitansk pizza egentligen måste bakas i för att få kallas napolitansk).

Vi beställde in en Margherita och en vit tryffelpizza med mozzarella, tryffelsalami, sparris, tryffelcrème och pinjenötter.

Vi blev rätt besvikna, kan jag säga... Det var inte alls napolitansk stil då kanterna var kompakta - inte alls fluffiga och elastiska. Smakerna var goda, absolut, men napolitanskt var det INTE. Det smakade som surdegspizzan på Pizza Hut! (som är svingod, men i relation till napolitansk pizza blir det en rätt grov förolämpning 😂).

Men ändå var vi tvungna att beställa en nutellapizza. "Vi har tyvärr bara en enda kvar, men den får ni!"... (Vadå en enda kvar? Har de inte mer pizzadeg, fastän klockan precis slagit 17? Knappast. Är nutellan slut? Vadå, hemköp finns ju precis mittemot, det kan inte vara ett problem?... ⬅ Okej här tappades ett förtroende för hantverket direkt).

Men den var god! Men jag och Emil kom ju fram till att allt en kletar nutella på blir gott, så... 🤷🏻‍💁🏻‍♀️

Vi åkte hem igen och jag postade en bild på instagram. När Josefin kommenterade och frågade vad jag tyckte, och jag skrev "blev rätt besviken, det var inte napolitanskt", så skrev själva restaurangen till mig och frågade vad som var fel, och att det visst var napolitanskt.

SNACKA OM att jag kände mig bajsnödig AF när jag var tvungen att förklara att det inte alls var det, och bifogade det 10 sidor långa dokumentet om regler för napolitansk pizza enligt italienska riktlinjer 😂 (på italienska!!!!).

(Vi kom senare fram till i PM att det är helt nya pizzabagare - dvs unga kids som behöver jobb - som håller på att lära sig, och att den mest erfarne pizziolon bara jobbar där ibland.... Och att vi ska få veta när nästa gång, så jag kan testa igen!). 

Hursomhaver. Jag satt och pusslade en massa.

Och fick ingen bättre bild än den här för Minou klättrade på mig desperat. Ville upp på axeln och sen ner i knäet och sen upp på axeln och kände sig ändå aldrig tillräckligt trygg för att komma till ro.

Samma sak under natten; han gick mellan att ligga på min huvudkudde, till längs min sida, till vid benen, till Emil, till upp nära mitt ansikte igen. Han slappnade inte av. Åh LÄK dumma sår i örat så vi kan ta av tratten snart. 💔