Årets sista picknick och en nattlig Emil-kaka

Mitt i allt så känns det som att livet bara rullar på. Rutinerna på jobbet har börjat komma tillbaka, vi börjar bli klara med de flesta kattunge-förberedelserna, sommaren känns som att den börjar tappa taget om oss...

I torsdags så frågade jag Emil vi inte kunde ha picknick på Tjuvholmsberget igen. "Antagligen årets sista", lockade jag, och han tyckte det lät som en ypperlig idé. När vi båda kommit hem så bredde vi smörgåsar, packade ned extra filtar och så cyklade vi iväg till vår nya favoritplats.

Tjuvholmsberget är härligt, för förutom att det är panoramavy över vattnet så finns det även massor av klippor som en kan välja slå sig ned på. Vi har valt en ny plats varje gång, bara för att hitta *vår* bästa plats.

Till en början var det molnfritt men friska vindar drog molnen in mot oss. 

Vi plockade fram våra smörgåsar - ciabattas med ost och tomat, leverpastej och gurka eller (som Emil:) leverpastej, ost OCH skinka. (Vem gör ens så??? Påläggsmissbruk!)

Vi satt och tittade ut över vattnet, pratade om dagen och nuet och känslan och livet och allt som kändes i våra kroppar. När vindarna blev lite kyligare svepte vi en stor filt runt oss båda, och jag kröp in under hans arm, mot hans bröst, och vilade huvudet. Hans bröstkorg var mitt lä.

Det är precis sådana stunder jag känner mig såhär oändligt kär. Att det bara är vi, och att allt annat är irrelevant.

När vi kände oss klara så packade vi ihop, cyklade hem och fortsatte vår nya påbörjade serie (The Affair - har ni sett den?). Vi gick och lade oss lite senare än planerat, och när klockan slog midnatt och vi fortfarande låg och tjattrade i sängen, så hoppade jag upp och hämtade oss de två sista Emil-kakorna (från i helgen).

De åt vi i sängläge, mumsandes och försökte att inte få kaksmulor på lakanet (omöjligt!). Sedan sov vi som kungligheter.