Trerätters på alla hjärtans

Alla hjärtans dag! Den dag som klyver Sverige itu, och separerar oss från de klyschiga firarna till de barska realisterna som inte faller för kommersiella trick. (Spoilervarning: Jag är en klyschig firare!).

Så pass hängiven att jag till och med klädde upp mig i rött.

Dagen gick som på räls! Två nybesök: kartläggning, psykoedukation, hemuppgift, uppföljningsmöte bokat, hejdå!  

Redan klockan 14:30 stämplade jag ut, och gick hemåt. Det var plusgrader (8 stycken till och med!) och jag var så lycklig över att kunna promenera utan att huttra. Gick på K-brunnar (som vanligt), men som kändes lite extra speciella just idag.

På vägen hem stannade jag för att köpa något lite *extra* för dagen. Jag kom hem en timme innan Emil, och lyckades således preppa lite. En lång, stor, röd ros och Emils favoritpåse godis. Sedan dukade jag upp bordet för vår alla hjärtans dags-middag.

Medan jag stod och dukade fick jag ett pling i mobilen. Emil hade skrivit ett jättefint inlägg om oss, och jag bara stod och log som en tok. Älskade, älskade Emil!

Så kom Emil hem, och han blev bemött med kyssar och hårda, varma, långa kramar. Jag vet inte vad det var, men på något sätt var vi båda i precis rätt kärleksfulla mode, och kunde inte få nog av att kramas.

Men hungern tog över och vi bestämde oss för att börja med maten: ikväll skulle vi göra vår första trerätters! Jag stod för förrätten, vi delade på ansvaret för huvudrätten och Emil stod för desserten. Jag började således med förberedelserna för den första rätten.

Förrätt: Minipizzor.

En margherita (tomatsås-herrgård), en potatis-purjolökspizza (västerbottenost-potatis-purjolök-pesto-gräddfil)
samt en tryffelpizza (tryffeltaleggio-tryffelsalami-tryffelolja). 

Så dukade vi upp fint på bordet, delade samtliga pizzor på mitten och åtnjöt en i taget. Delad förstaplats fick tryffelpizzan samt margheritan (8/10) medan potatispizzan hamnade bakom med 6,5/10. Gott var det, ändå!

Det här var min snygga dejt. 

Huvudrätt: Oxfilé med potatisgratäng.

Oxfilé stekt rare med potatisgratäng med västerbottenost och tryffelmajonnäs.

Det hade gått en timme mellan för- och huvudrätt, och vi hade suttit och pratat, hållt handen och lyckats smälta maten. Jag gjorde en liten bönsallad till maten (Emil äter ju helst inte grönsaker) och så den perfekta tryffelmajon till. *super-romaaaantic*

Kan bara säga att det var förjävla gott. Det är något jag älskar så vansinnigt med potatisgratäng (och potatismos), vilket är komiskt eftersom jag inte gillar kokt potatis som den är. Men med lite smör och grädde, ja, då blir potatis himmelriket!

Efter huvudrätten var vi fullproppade. Vi fick lägga oss ned i soffan med värmefilt och titta på två avsnitt Suits. Därefter var vi redo för efterrätten! Emils kaka hade legat och svalnat i några timmar, och nu kunde han klä den med cream cheese frosting.

Dessert: Morotskaka.

Emil hembakta morotskaka med cream cheese frosting.

Desserten tog vi med oss in till soffan, satte på det senaste avsnittet av Wahlgrens Värld och bara myste. Den var fasligt god, och jag sade till Emil att "du får akta dig när du gör sånahär goda saker, för jag kommer bara vilja att du gör om det!".

Efter en till godisknäpp med sportlunch och kinder, så bestämde vi oss för att gå och lägga oss. Klockan 23 lyckades vi båda somna in, liggandes hand i hand i vår säng.

Och denna kväll var så ypperlig, och så fin! Jag fick verkligen känna hur mycket jag uppskattade Emil; att vi träffades för första gången, att jag kysste honom, att han besvarade kyssen, att han tog ledigt från jobbet och åkte och träffade mig i Stockholm tre dagar senare... Och vidare det liv vi har nu, med vårt bo som jag trivs så jädra bra i, vår relation, våra resor, våra myskvällar...

Emil gör mig lycklig, liksom.