Mitt livs andra panikattack

Under fredagskvällen hade jag mitt livs andra panikattack. Min första kom förra året; då jag insåg att jag skrapat upp hela sidan av BUP:s tjänstebil efter tre månaders anställning.

I fredags var det exakt samma sensation i kroppen. Pulsen ökade och började bulta i kroppen. Den förhöjdes; bultade i halsen, bultade i huvudet, bultade i ögonen och öronen. Allt jag hörde var bultandet. Helt plötsligt fick jag ingen luft - jag kippade efter andan, ett akut hyperventilerande för att få in liv i kroppen. Luften jag fick in hade som inget syre, varpå paniken steg i mig.

Från ögonen strilade tysta tårar, ned över nästippen, droppade på golvet - allt i bakgrunden av det höga bultandet och det desperata kippandet efter andan. Magen kändes som ett stort öppet sår, helt ihåligt och obeskrivligt smärtsamt. Det enda jag hann tänka var "nu är det över. nu dör jag. nu dör jag på riktigt."

Jag vek mig på mitten och gled ned på golvet, pressade knäna mot magen som för att dölja det öppna såret. Till slut var det enda jag kunde tänka "låt mig bara dö fort, så det inte fortsätter göra ont".

Efter ett par minuter, som av ett trollslag, så var luften jag andades full av syre igen. Jag tog långa, lugna andetag och försökte återuppfylla kroppen. Pulsen tystnade; smärtan i magen avtog; gråten dämpades. Ovanför mig stod Emil, och tittade på mig oförstående och skrämt.

Panikattacken lämnade mig utmattad, svag och orolig. Jag bar med mig den känslan hela gårdagen, och tillbringade lördagen med att gråta. All kraft var som bortblåst - jag försökte promenera, träna, men jag orkade ingenting. Istället grät jag i princip hela dagen, tysta tårar. Mina tankar präglades av ett dåligt självförtroende, en hopplöshet, en rädsla.

Idag, söndag, känns det bättre. Mina ögonlock är svullna och stora som kastruller efter att ha gråtit och torkats hela gårdagen. Ser ut lite som under den här perioden för tolv år sedan, när mamma dog. Då gick jag också runt med kastrullögonlock.

Ställer mig själv frågan om jag egentligen tillkännager för mycket av mig själv i den här texten just nu: om det jag skriver borde hållas för mig själv. Men just nu känns det bra att skriva, och därför kommer jag publicera den här texten. Det finns ingenting att skämmas över när det kommer till panikattacker, ångesttillstånd eller psykisk ohälsa. Det är naturligt, och vi alla har eller kommer att gå igenom någotdera (rent statistiskt sätt, och sorgligt nog).

Se på mig - jag lever ett i övrigt lyckligt liv med god självkänsla, trygg boendesituation, självförsörjande med trivsamt arbete, lever i kärleksfulla relationer (med både familj, vänner och partner), frihet och möjlighet att tillgodose alla mina behov och intressen... Ändå händer detta ibland. Och det är okej.