Tjugosjunde året levande med goodie bags!

Jag vaknade upp, klarvaken, klockan 03 på torsdagsmorgonen. Det var min födelsedag, och jag kunde inte för allt i världen somna om. Jag vred och vände mig och tittade upp i taket. Jag kanske var hungrig? Jag gick upp och åt en skål med granola och mjölk. Gick och lade mig. Nej, inte det.

Klockan 06 ringde Emils alarm, och jag mötte honom med en pigg röst. "God morgon, hjärtat!". Sedan studsade jag upp i sittande position och bad om min present.

Jag fick precis vad jag önskade mig. Gissa vad? (spoiler alert: står i rubriken). En goodie bag!

Han hade köpt en tygpåse (älskar tygpåsar!) och fyllt den med en tjock, mysig halsduk, choklad, spel, en värdecheck på en dejt och ett par örhängen.

Jag tyckte örhängena var förtjusande lika vaginor. Emil blev nästan lite förnärmad när jag sade det, men lugnade sig när jag förkunnade att jag älskar dem!

Jag gick till jobbet, samtalade en halvtimme med pappa i telefon, och sedan tog jag några schnögga selfies.

Malin, min kollega tillika vän, lockade mig till fikarummet. Det jag inte visste var att hon och Ann-Sofie skulle överraska mig med sång, tårta med ljus och presenter..! Åh, jag blev helt till mig, och stod och studsade på hälarna.

Malin hade åkt tidigare till jobbet och skapat en fantasifull, Emelie-inspirerad födelsedagstårta med kladdkaka i bottnen, grädde, kantad med munkar och toppad med olika chokladgodisar.  

Förstår fortfarande inte att hon gjorde det?! Så oförväntat, och jag blev så glad!

Hon hade även slagit in en del presenter. En hel kasse med godsaker (åh!!) och två tallrikar med giraffer på. Det är tydligt att hon känner mig.

Sedan fick jag även en skylt till skrivbordet. Haha, nästan så jag skäms att ha den så att patienterna ser. Men himla charmig. (Kan nämna att hon även köpt en back pepsi max-burkar, som jag gick runt och sörplade ur hela arbetsdagen.

I och med att det var min födelsedag - och att jag samtidigt har privilegiet att strukturera upp mitt eget arbetschema - så hade jag inte bokat in patienter på eftermiddagen. Jag valde att gå tidigt från jobbet, redan vid kl. 14, och hälsa på Emil på sitt jobb.

Han firade min födelsedag med pepsi max han med!

Vi satt och tog det lugnt på hans arbete till dess att klockan slog 16, och då hade vi härliga middagsplaner. Kan ni gissa var?

På ät, givetvis! Emil, slå dig ned, beställ en burgare så tar jag en oxfilépizza... Mmmmm.. oxfilépizza.

Så förförande god, verkligen...! Eftersom det var min födelsedag kunde även jag bestämma att vi skulle dela hälften-hälften *win-win* på min och Emils rätt. Jag fick således lagom av både pizza, burgare och sötpotatispommes!

Sedan tog vi typ fem selfies och det var bara en av dem som blev godkänd av båda parter. Här är vi!

Min fina Emil! Vi satt och försökte lösa korsord (men maten kom så fort att vi knappt hann börja), och sedan skrapade vi trisslotter vi fått av farmor och farfar (de hade tydligen glömt att jag önskade mig en vinstlott), samt satt och kramades.

Efter maten var vi båda tokmätta, men födelsedagsyran fick mig ändock att be Emil köra förbi MAX på vägen hem. Jag vill verkligen ha en vaniljmilkshake. Sedan vet jag inte om det var mitt finger som slant på beställningsautomaten eller min födelsedagshybris, men jag kom hem med en i storlek stor.

Vi låg och klappade oss på magarna hemma i soffan mellan 19-21, tittade två avsnitt av Suits och funderade över huruvida vi skulle ta tag i kakbak eller inte. Emil var alldeles för mätt efter middag (+ en liten vaniljmilkshake - han var inte lika våghalsig som jag) och jag själv hade rejäl matkoma. Så först bestämde vi att skjuta på kakorna till helgen.

Men sedan fick jag ett sötsug och så tittade jag på Emil med stora rådjursögon.. "Baby, tror du att du kan baka kakor till mig ändå?"... Han tvekade inte en sekund - det var ju min födelsedag! Men det tog stor kraft från oss båda, att med tunga mätta kroppar ta oss in i köket och börja baka klockan 21 på kvällen.

Jag satt på en hög stol vid köksön, tittade på när han slet i köket och slickade visp och skål. Det var inte förrän hälften in i bakandet som jag insåg att... jag skulle inte orka någon kaka.

Jag hade däremot inte riktigt mod att säga något, så när vi stod där med nästintill färdiga kakor pep jag.. "Emil... Älskar du mig?".. "Klart jag gör, hjärtat!"... "Det kommer du inte göra länge till."

"Vadådå?"

"Alltså.. ja... Jag kommer inte orka några kakor." skämdes jag fram.

Han tittade på mig, skrattade och sprang fram och kramade om mig hårt och låtsas-argt. "Kunde du inte sagt det innan?" sade han med förställd arg röst medan han skakade mig.

Haha. Jadu. Så typiskt mig. Först velig in i det sista, och sedan när han väl bakat alla kakorna... Då ska jag ändå inte ha. (Tur att det var min födelsedag, så att han inte kunde bli arg på riktigt. Hur många gånger har jag sagt att det är min födelsedag i detta inlägg nu?)

Tack och lov är kakbak aldrig förgäves, för Emil-kakor kommer gå åt inom en vecka i vilket fall.  Men just denna kväll tillät inte kroppen en munsbit till.

Vi somnade runt 23-tiden, jag toktrött och helt slö i kroppen. 

Det hade varit en sådan toppendag!! 

(Det roliga är att jag gick tillbaka i bloggen och kollade på min födelsedag förra året - då hade jag OCKSÅ vaknat upp runt 3-tiden, inte kunnat sova, och vi hade behövt skjuta på kakor pga trötthet och mätthet... Vad är oddsen?!).