Lösenord

onsdag, februari 20, 2019

Sakta men säkert

"Hur länge skall det vara såhär?" sade Emil bara igår, efter att jag börjat gråta när han inte kom till middagsbordet den tid vi överenskommit. "Jag vet inte", sade jag. "Jag är bara extra känslig för allt just nu". 

Trots detta var igår märkbart bättre än i förrgår, påtagligt bättre än dagen innan det, extremt mycket bättre än i lördags och vansinnigt mycket bättre än fredagskvällen.

Sakta men säkert går jag från otröstlig, affektivt överreaktiv och vek till lugn, accepterande och stundvis skrattande.

Emil finns vid mig så nära som varje andetag, tillbringar kvällarna med att se på serier och gosa. Han försöker kompensera genom att "ge mig den sista pepsi:n", låta kramarna gå i ett och låta bekräftelsen flöda konstant. Det lindrar för stunden, men så fort jag låter tankarna skena iväg är jag tillbaka.

Imorse vaknade jag upp och det kändes okej. Det kändes lite bra, till och med.


Jag gick till jobbet i soluppgången (blivit så milt att jag kan börja promenera nu!), andades frisk luft och hade inte ont i någon del av hjärtat alls.

Jag hade konsultation på ett bvc precis bredvid Emils jobb, och kunde tillbringa en hel halvtimme där med att äta frukost, pussas och skratta. På vägen tillbaka till jobbet hann jag fixa naglarna på lunchen. Jag tror jag skall blogga om dem redan imorgon.

Jag tror jag snart är återställd. 

10 kommentarer :

  1. Skönt att höra att det känns lite bättre! <33

    SvaraRadera
  2. Vad härligt att läsa att det är på väg åt rätt håll, att det känns lite lättare inuti dig.
    //Em

    SvaraRadera
  3. Låt det kännas så länge det behövs, du som psykolog är ju medveten om att de känslor som man förtränger ofta behöver få utlopp längre fram istället. Ge det lite tid <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så sant <3 Tack för ditt stöd, Louice.

      Radera
  4. Vad skönt att höra att det i alla fall verkar gå åt rätt håll. Även om jag tror att man ibland måste tillåta sig att helt enkelt må lite dåligt (känns som en viktig del i att ta sig igenom det som orsakat det hela) så är det ju inte roligt. Lite som efter en fysisk sjukdom känns det alltid lättare när man märker att man är på väg åt rätt håll, oavsett om det är en bit kvar eller ej.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är verkligen sant. Tack för att du finns här!

      Radera
  5. Håller tummarna för fortsatt lättare sinne!

    SvaraRadera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)