Lösenord

måndag, november 19, 2018

Nyköpings största fest - tema "gala"

I lördags hade jag och Emil (och resten av Nyköping i åldrarna 18-28?) blivit bjudna till årets fest. Det var en tjej som fyllde 20 år, hyrt lokal och som bjudit in i princip alla till fest. 70 personer skrev sig komma till eventet, och temat var "gala".

Jag klädde mig så uppklätt och tjusigt som jag bara kunde. Egentligen var jag inte så peppad på att gå enligt fenomenet fest, men det kändes lite härligt att få klä upp sig extra fint. Känns som jag aldrig får göra det!


Emil hade kavaj, skjorta och chinos.  


Vi började med en förfest hemma hos Andreas, där vi mötte upp Fredde, Marcus och Robin. De alla var så stiliga med vit skjorta och fluga! Åh, jag tycker fluga är så stiligt på män.

Vi spelade svälta räv och lite andra drinking-kortspel innan drösen med fem nya personer ramlade in på förfest. När vi alla spelat en omgång ring of fire (och Andreas åkt på att dricka häxblandningen som är straffet för förloraren) så körde de två nykteristerna i gänget till festen.

Festen hade ännu inte kommit igång när vi kom fram, men lokalen var prydd med ballonger, girlanger, glitter, spotlights, bål, groggvirke och massor av skålar med chips och popcorn.


Vi spelade beer pong och Nyköpings ungdomskretsar började rulla in.


Jag fick värsta "skoldisco"-känslan av den här festen. Vissa gäng (säg: mitt) stod mest och fuldansade i mitten av rummet. Vissa satt på scenkanten och tittade på. Andra satt vid ett bord och åt chips. Sedan kan ni försöka se en dansande Marcus (blå skjorta), Fredde (vit skjorta) och Emil (kavaj).


Jag var med dem och dansade i mina högsta klackar, men i och med att jag inte var lika berusad (dvs: inte berusad alls) så hade jag inte samma uthållighet på dansgolvet. Om och om igen gick jag och satte mig på sidan och tittade på, innan antingen Marcus kom och drog mig tillbaka "kom igen, dansa med oss! Klart du ska va'me!" eller Emil lyfte upp mig, bar mig tillbaka till dansgolvet och kysste mig.


Kan tycka det är lite roligt att bara titta på från kanten ibland. Men samtidigt är det ju smickrande när en blir upphämtad sådär - då känner en sig lite extra uppskattad.


Vännerna mina blev allt mer på pickalurven - Andreas fick rödsprängda ögon, Emil blev sådär fånleendes och Marcus började dansa bugg med en okänd tjej på dansgolvet.

När vi varit där i två timmar var klockan bara 22, och jag tänkte att det nog inte skulle bli roligare än såhär. Jag hade fått varit med på en hel del - ätit ur varenda chipsskål och utvärderat smakerna, spelat beer pong, dansat till dagens hits, slagit klackarna hårt i golvet, hånglat, druckit av groggvirket, spelat volleyboll med en ballong och skriksjungit med i låttexterna.

Vi åkte hem, åt rostisar på stående fot i köket och pratade om kvällen som varit. Sedan kröp vi ned i soffan. 


Där vi drack te, tände ljus och åt kanelbulle. 

2 kommentarer :

  1. Vad stiliga ni var <33

    Angående att du inte känner dig motiverad till att blogga: hur mycket jag än älskar att få ta del av din vardag är det viktigaste att du känner dig motiverad och tycker att det är roligt att dela med dig, och det tror jag att alla dina läsare är eniga om. Finns det något vi kan göra för att peppa dig? (utöver att kommentera såklart) Skulle det hjälpa om vi kommer med kul tips på inlägg eller dylikt?

    Tänker också att en blogg ju varken behöver uppdateras varje dag eller dö ut helt, utan om du känner att det är lagom att uppdatera en gång i veckan så funkar ju det också fint, det viktigaste är som sagt att det känns givande för dig. Och visst har du haft bloggsvackor förr? Förr eller senare kanske lusten kommer tillbaka - kanske är det novembermörkret som ställer till det för dig. Kram <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, tack Louice! <3

      Vad fint att du visar sådan förståelse. Men jag tror absolut ni kan hjälpa mig få lite skjuts i motivationen!! Önskeinlägg, har du något tips? Vore jättekul att få höra! Petra tipsade även om att jag skulle ha en frågestund igen, och det var en jättebra idé! :D

      Nej, det är sant det du säger. Men jag har faktiskt inte haft någon liknande svacka förut? Visst, kanske ett uppehåll på en dag eller två men sällan mer än så. Nu känns det påtagligare. Men jag hoppas komma ur det, förr eller senare. Som du säger behöver det inte vara så svart-vitt...

      Radera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)