Livets godaste pain cacao under första sjukdagen

Vaknade som sagt sjuk så in i bängen - så pass sjuk som jag inte varit på flera år. Kände mig helt handlingsförlamad (därtill på grund av bristen av sömn) och visste inte hur jag skulle ta mig an dagen. Efter att ha samlat kraft mellan 06-08 i sängen så lyckades jag ta mig upp och brygga mig en kopp te. Det behövdes för halsen.

Jag låg helt lealös i soffan i två timmar, innan hungern tog över för mycket. Jag hade ingenting färskt hemma att äta, men tacksamt nog började jag känna att jag kunde ta mig ur studion.

Klockan 10 tog jag gick de sju trapporna ned, och lufsade över till boulangeriet i mjukisbyxor och hoodie och köpte mig en pain cacao. De var helt varma och nybakta, och det kändes som den perfekta sjukfrukosten.

Tillsammans med mer te och extra nutella. Jag måste bara säga det, att den här pain cacao var så vansinnigt god! Alldeles mjuk, varm och saftig, fylld med chokladbitar. Nästan så att nutellan var överflödig (men det vet vi ju alla att den egentligen aldrig är). Jag märkte dessutom att när brödet är såhär färskt som nu, så har det en donut-liknande konsistens och det blev tydliga bitmärken i brödet efter tänderna. Älskar att göra bitmärken i min mat - en av de små glädjeämnena i livet!

Bland det godaste jag ätit under hela denna vistelse. Vill bara äta nybakta pain cacaos framöver. 

Kan dock säga att de sju trapporna upp till studion igen var brutala. Andades tungt som en maratonlöpare efter bara några steg uppåt och var nära på att slå läger på 4:e våningen. Makabert hur kroppen påverkas av att bära på en sjukdom.

Hursomhaver. Resterande dokumentation av dagen kommer inte vara så dramatisk. Det såg ut såhär nästkommande åtta timmar:

I princip. Förutom dagens höjdpunkt - att prata med Evelina i telefon för första gången. Bakgrundshistoria: Hon är ju en långvarig bloggvän där vi följt varandra länge (i ovisshet om att den andre också följde en?), och efter att vi haft väldigt regelbunden chattkontakt kände jag mig manad och fråga om hon inte ville testa samtala verbalt. Många av er vet säkert vem hon är - hon är dessutom en aktiv del i en av våra snapgrupper! (hjärta på det!)

I alla fall. På exakt samma plats i soffan låg jag i oändligt många timmar. Smärtsamt många semestertimmar tillbringades med att vara snorig, täppt i näsan, snyta sig, komma till den fantastiska insikten att hushållspapper är bättre snytpapper än toapapper, samt komma till insikten att hushållspapper också tär på näsan mer så den blir alldeles röd och öm och till slut gör ont att snyta.

Hur som haver. Huvudet blev lite lättare till slutet av eftermiddagen, när också kroppen började skrika efter mer mat. Jag hade inget val: Jag var tvungen att ta mig ned de sju trapporna (med fasan att riskera döden på vägen upp sen!!!) och ut på gatorna för att leta grubb.

Men Paris är så himla himla vackert. Jag förlåter nästan staden för att den tillåter trappor till sjuklingar. Dessutom behövde jag inte gå långt, då boulangeriet är precis nedanför. Så jag kirrade min middag relativt snabbt och smärtfritt!

Jag vill inte prata om de sju trapporna igen... Usch. Jag som vanligtvis inte alls har problem med trappor får helt plötsligt erfara en ny värld av trapphat? Det är på riktigt så att jag nästan inte orkar ta mig upp.

Jag blev åtminstone belönad med mat för mödan. Jag gjorde två dubbelbaguetter (varav den ena på bilden: skinka-ost-basilika-sallad och en dessertbaguette: hallonsylt och ost).

Sedan låg jag återigen i soffan till klockan 21, då jag tröttnade och började få liggsår (nej, men det kändes nästan så!)... Så jag lade mig i sängen istället. Hade tänkt försöka sova bort resten av dagen, men fastnade i en entusiastisk chattkonversation med Emil om allt mumsigt vi skall äta när han kommer (#foodies). Vi har i princip planerat hela hans vistelse här i Paris baserat runt de måltider vi skall äta. Påminns då om hur bra han och jag passar ihop.

Somnade till slut efter midnatt efter ett par för många vrid- och vändningar i sängen. Det är tungt att sova när andningen känns forcerad. Men på något sätt lyckades jag ändock somna.

OCH IMORGON KOMMER HAN. Längtar på ett obeskrivligt sätt.