Från frisk till sjuk på en timme

Gnuggade mig i ögonen och lyste upp den digitala klockan på mobildisplayen. 08:01. Skämtar du med mig? Nästan så att min kropp gör det här för att jävlas med mig numera. Efter att ha klivit upp, duschat, ätit min frukost och klätt på mig kände jag mig nästan tradigt okreativ, rent bloggmässigt.

Tänk, att varje blogginlägg blir nästintill likadant här i Paris? Vakna, promenad, komma hem, promenad igen, baguette och sen sova? ... Fy, vad tråkigt det måste vara för er att läsa! (det problemet skulle dock lösa sig till slutet av dagen, men det kommer vi till sen!!)

Det som var nytt och härligt med den har dagen var dock att jag för första gången under resan lärde mig att INTE sätta på mig strumpbyxor eller kofta när jag gick ut (som jag tidigare gånger behövt slita av mig på offentlig plats/i ett gathörn). Trots att det är mitten av oktober är det ändå 26 grader varmt, och det tog bara sex dagar innan jag insåg det också.

Jag tog mig ut på Paris gator och klockan 10:30 var det rätt öde. Precis mellan påväg-till-jobbet-rushen och ut-och-äta-lunch-rushen.

Tog en lång, långsam sträcka från 17:e arrondissemanget, ned genom 16:e arrondissemanget, in och tvärsa genom 15:e och 14:e....

... och in till 6:e. Nu var klockan 12:30 och lunchrushen hade precis kommit igång. Det märkte jag, för jag var i ett av de folktätaste och hippaste områdena precis när alla skolungdomar stod i kö till boulangerie/subway/tacobar.

Mitt dagens mål hade varit att försöka hälsa på min gamla chef, Nadia, i deras nyrenoverade och nyöppnade boulangerie. Det var däremot helt fel tidpunkt för 1) hon syntes inte till någonstans och 2) det var lunchrush, så det hade ändå inte funnits utrymme för småsnack. Dåligt planerat av mig, kan man säga.

Istället lämnade jag det nya boulangeriet med de snygga nya skyltarna, och gick och satte mig i Jardin du Luxembourg. Även där var det belamrat med ungdomar liksom äldre som satt och åt sin fyllda baguette. Jag hade tur som fick en hel bänk för mig själv, satt och skrev dagbok och nostalgitrippade. Det var ju precis här jag brukade sitta för ett par år sedan, när jag hade mina regelbundna pique-nique:ar med korsord och baguette.

Efter en halvtimme fick jag nog och blev hungrig, letade upp ett franprix och hittade något att stoppa i käften. Sedan fortsatte jag över Seine och upp tillbaka mot studion. Nu började benen bli trötta.

Väl hemma kastade jag mig sedvanligt i soffan, ritade ut min rutt och andades tungt. Det var inte ofta en promenad kändes såhär ansträngande? Speciellt jag som inte går fort heller, utan verkligen tar min tid att ta in min omgivning.

Jag återhämtade mig med youtube-klipp och min sista mango som mellanmål.

Där låg jag konstant i flera timmar, innan jag därefter blev hungrig igen. Jag tog en kort sträcka i Parc Monceau, pratade med min farmor i telefon och därefter var det dags för det efterlängtade baguette-köpet.

Allt var lugnt medan jag mumsade i mig min baguette. Efteråt ringde Emil, och jag började samtalet med att ursäkta mig för att jag var lite nysig och snuvig just då. Under den timmen vi samtalade gick det från "nysig och snuvig" till full blown täppt näsa, hes röst och svullna bihålor. När jag lade på luren så hade jag alltså på en timme gått från frisk till sjuk.

Jag försökte trösta mig med det enda glassliknande jag hade. Fryst chokladpudding.

Därefter gick jag och lade mig och hoppades kunna sova bort allt det sjuka. Om två dagar kommer Emil hit - då vill jag absolut inte vara sjuk! Vi har ju så mycket roligt planerat!

Jag hade oerhört svårt att sova eftersom jag knappt kunde andas av täpptheten i näsan, och försökte effektlöst snyta mig friare. När jag väl somnade drömde jag konstant under natten att jag försökte öppna ett baconpaket, men inte lyckades. Väldigt udda, i och med att bara tanken på bacon just nu gör mig illamående. Det enda jag vill ha är glass - men just nu klarar jag inte av att klä på mig för att gå sju trappor ned, till affären och sju trappor upp igen. Jag får väl ligga här till jag blir frisk.