Crazy kånken-lady äter tryffelpizza

I måndags påbörjades min andra vecka i Paris. Kändes helt formidabelt att kunna starta en ny vecka och veta att - ja, jag får vara här i 10 dagar till! Hade som tidigare dagar aningen ont i halsen när jag vaknade, och försökte bota det med en kopp te.

En tanke satt kvar i mig under hela morgondagen- samma tanke som jag grubblat på innan jag somnat kvällen innan... Kånken. Jag är så vansinnigt nöjd med min blåa (som på sätt och vis blivit min rese-kånken), att jag nu känner att jag vill ha en till i mindre storlek. En att ta med till jobbet varje morgon, liksom.

Dagens mål: 
1) Flexibel: Spana på kånken i olika färger. Specifik: Köp!
2) Flexibel: Gå på en lång promenad. Specifik: Till rue Crémieux.

Vi börjar här, ute på gatan! Duschad, påklädd (tur det!) och på promenadhumör.

Gick ut och såg morgonsolen (nåja, klockan var 10.30) på husväggarna. Paris 17ième, mitt hjärta!

ALLTSÅ KOLLA PÅ DET HÄR. Blev kär i den här bilden. Vill krypa upp och bo i den här bilden. Åh.

Moving on.... :))))

I enlighet med dagens första mål så letade jag upp en väskbutik, och fann mig själv stå framför en vägg av färggranna ryggsäckar.

Jag tog med mig min egna kånken som referens (min nya kånken måste ju matcha med min gamla, vad är det annars för mening?? ...... inte för att jag någonsin kommer bära dem båda samtidigt MEN ÄNDÅ). Hade speciellt svårt att välja mellan dessa två färger: Fog (vänster) och Sand (höger). Tyckte båda var så himla fina?

Stod i fem minuter i butiken och tittade, klämde, konsulterade med Emil, klämde lite mer... Sedan tog jag ett beslut! Och jag kom ut ur butiken - inte bara 800 kronor fattigare!, utan också med min nya Kånken Mini i färgen sand.

Ena dagsmålet - check! 

Oroade mig dock lite för att utveckla en ohälsosam relation till ryggsäckar. Läskigt hur glad en kan bli över en ryggsäck - dessutom en som jag i princip redan har. 

Undra om jag kommer bli en sådan crazy kånken-lady, men som istället för katter har lägenheten full av kånken-ryggsäckar i olika färger..... 

APROPÅ olika färger..! (så jävla smidig övergång... *har klurat på den hela dagen*).. Så var jag timmen senare framme vid andra dagsmålet. Rue Crémieux - en gata i Paris som är känd för deras länga med färggranna hus.

Kolla bara, så sött.

Japp. Så var det med det. Tog två minuter att gå igenom den lilla gatan och sedan var man tillbaka på Paris-standard. (Som jag i hemlighet beundrar mycket mer). Men, nöjd över att ha checkat av dagens två mål så traskade jag vidare.

Tog en annan väg hem för variationens skull, och påmindes om att jag inte alls är ett fan av att gå genom Paris-centrum där nere. Alldeles för brusigt, mycket folk och trafik, rödljus som hindrar flödet och rädslan för ficktjuvar. Nej, tacka vet jag de lugnare arrondissemangen.

Jag kom hem, kastade mig i soffan och låg där halvdöd i cirka 4 timmar+. Japp, för så gör jag. Igång i 4 timmar, död i kommande 4. Dessutom ringde min far och sade helt fel saker, fick mig rätt nedstämd och less. Typiskt min far att ringa och försöka vara social, men egentligen bara hackar ned på mig och har åsikter om saker i mitt liv som han inte har någon inblick i.

Men nu började det närma sig middagstid, och jag ville komma ut och se solnedgången lite innan solen sade au revoir för idag. Det var ett himla vackert kvällsljus ute.

Innan jag visste ordet av hade solen gått ned, och jag skulle möta upp Lolo på en närliggande napolitansk (!) pizzeria. Jag (och säkerligen Evelina också) dansade inre glädjedanser.

Iossa, hette pizzerian, låg bara ett stenkast från studion och hade en himla mysig uteservering. (Blev dessutom extra glad när jag fick reda på att Loïc hade med sig två specialgjorda* baguetter till mig, som han gräddat timmarna innan!). *specialgjorda = med mig i åtanke.

Jag beställde en tryffelpizza (what else?) med tryffelcrème, mozzarella, pecorino, färsk tryffel och massor av ruccola. Lolo tog en pizza med crème fraîche, pesto och aubergine. 

Wow, så god den var! Den färska tryffeln var verkligen så smakrik! Jag hamnade som i trans och pratade inte efter att pizzan kommit in på bordet. Mumlade och stönade njutningsfullt för mig själv, mumsade i mig bit efter bit (fast fick pilla bort det mesta av ruccolan - det blev för bittert). Kanterna var helt perfekt fluffiga, ljusa och lite degiga i mitten: precis som jag vill ha dem! 9,7/10 (om Pupettas tryffelpizza är är en 10).

Vid 21-tiden så kramades vi adjö, och sade att detta var vår sista middag tillsammans under denna vistelse. Jag skulle emellertid ta mig tiden att traska förbi hans boulangerie innan Emils ankomst... (för vi båda vet att när Emil kommer, då kommer jag vara med Emil 24/7).

Paris även under nattetid är tokvackert, men lite skrämmande. Jag smög upp till studion, belägrade mig i soffan med ett glas läsk och serier, och sen somnade jag vid 22.