Återblick till mitt livs första boulangerie-besök

Vaknade samma tid som alla andra dagar - spelar ingen roll när jag går och lägger mig, att det är beckmörkt i rummet eller att jag är toktrött. Hoppla, medvetandet kickar igång lite innan 08 och sen ligger jag där och muttrar irriterat åt mig själv.

Men men! Väldigt litet problem i det stora hela. Jag klev upp, lade mig i soffan, smaskade mango (med skal!) till frukost och bloggade. Kände direkt att detta skulle bli en selfie-lös dag.

Vid 10-tiden skrev studions ägare och frågade om vi kunde träffas. Vi har inte hunnit ses eftersom hon varit bortrest de senaste tre dagarna, och nu hade hon kommit hem. Hon knackade snällt på, och det visade sig vara en urgullig liten dam. Hon kom med en burk egenkokt apelsinsylt, frågade om jag hade det bra och ville tipsa om olika utställningar som pågår i stan för tillfället. När jag berättade att Emil dyker upp på fredag, så blev hon så glad och skulle direkt ordna med extra kuddar och handdukar.

När hon gått ned till sig så tittade jag ut genom fönstret. Soligt och halvklart. Men va? Prognosen hade ju sagt att det skulle regna HELA DAGEN. Vad är detta? Jag som var inställd på en innedag med Netflix kom på mig själv med att snöra på mig promenadskorna och ta mig ut.

Märkte dock snabbt att jag knappt hade någon energi för det. Kroppen var, liksom hjärnan, inställd på vila denna dag. Det blev ett lugnt traskande runt kvarteret, för att försöka utröna vilka boulangerier som höll öppet på söndagar.

Emils och min lek med mini coopers blir nästan löjlig i Paris, där vartannat fyrhjuligt fordon verkar vara en mini cooper. Men de speciella reagerar jag på, och skickar snaps till Emil om. En påminnelse om den kyss jag hade krävt om han varit här.

Trots att de franska fasaderna inte var mindre vackra än vanligt, så kändes det inte som att det var det jag ville idag. Istället tänkte jag försöka finna lite grönska med höstattityd.

Jag kom så långt att jag hittade till foten av Bois du Bologne, och såg alla vackra höstfärgerna. Det var hit jag hade i mitt sinne att jag ville gå idag, som mål. MEN... När jag kom hit så tänkte "Nä, jag orkar inte mer. Att promenera var inte så kul idag."

Så då gick jag hemåt istället.

På vägen fann jag det boulangerie som faktiskt varit det första (!!) boulangeriet jag någonsin köpt en fransk baguette i, första gången jag var i Paris. Det måste varit runt 5 år sedan...? Sedan dess har jag inte varit i närheten av det. Men nu sprang jag på det av en slump! Det var givetvis totalt omrenoverat sedan den gången jag var där, men det var ändå en spännande känsla att gå in där igen.

Jag köpte en Pain Cacao - alltså ett chokladbröd. Som en fralla, fast med kakao och mörka chokladknappar i. Smakar lite som en chokladmuffin, förutom allt socker; dvs lite matigare.

Älskar att knapra på en sådan som mellanmål. Smakar typ som nyttigt gott? Denna var dessutom riktigt saftig och mjuk på insidan, och knaprigt seg på utsidan.

Bestämde mig för att gå till samma boulangerie senare för att handla kvällens baguette tradition.

Kom hem, kastade mig i soffan, drack ett par glas cola zero (för pepsi max smakar annorlunda här i Paris....) och vilade upp mig ett tag. Kände mig lite misslyckad som inte ens orkade/hade lust att promenera (som jag vanligtvis älskar!) men försökte att istället klappa mig själv på axeln för att jag är så duktig och lyssnar på min kropp.

Jag samtalade en timme med en gammal vän i telefon, och sedan var det baguette-dags! Tillbaka till nostalgi-boulangeriet.

När jag tog den där första tuggan, på väg in mellan Paris mäktiga byggnader, så fick jag den där insikten igen. Den där insikten om hur mycket jag älskar franska baguetter. Det var något med smakerna, som om jag precis innan hade glömt hur mycket bättre det smakade. Fick en stark känsla i hela kroppen och tänkte HUR kan det vara så jävla svårt att göra sådana här baguetter i Sverige?. Det är en beroendeframkallande smak, franska surdegsbaguetter.

Skyndade hem, åt dem med ymniga pålägg framför olika youtube-klipp, serier och Netflix-avsnitt. Kommer ni förresten ihåg de där chokladpuddingarna jag köpte, som jag inte alls gillade? Jag lade en av dem i frysen och hoppades på ett *mirakel*, och amen, miraklet äro kommet!  Den smakade precis lika chokladigt gott som jag önskade, men hade en frasigare och fryst konsistens. Lite som chokladglass! #success

Vid kl. 22 ringde Emil, och då kröp jag ned i sängen och pratade med honom i en timme. Sedan försökte jag somna, men det tog två timmar. Ändå vaknade jag klockan 08. Surprise surprise!