Mina två första patientbesök på BHV (och hur jag gjorde!)

Jag hade mina två första patientbesök igår. Jag var rätt nervös från början, då jag aldrig behövt bemöta eller behandla denna sorts problematik förut, och jag hade ingen aning om hur utmanande jag skulle uppleva att det var.

Dessutom skulle min kollega Ann-Sofie inte vara på plats idag, vilket innebar att jag skulle vara själv att hantera om något oväntat dök upp. (Sedan fast det ju apotekare och tandhygienister i korridoren, givetvis, men de är inte mina kollegor!)... Men här tänkte jag beskriva lite närmare hur jag, som BHV-psykolog, arbetar (höhö, roligt att jag skriver "arbetar" när detta var mina första två patienter...).

Mitt första besök var en höggravid kvinna (vi kan kalla henne Matilda) som hade stark ångest och oro över att hennes lilla son, 1½ år, blivit väldigt aggressiv. Hon vet inte alls hur hon skall hantera det, och hon är nu livrädd för att det ska bli ännu värre när den nya bebisen kommer. Hon ställde sig frågan: "Hur skall jag hantera två barn när jag inte ens kan hantera ett?".

Det var ett väldigt utmanande besök, och jag fann mig själv flera gånger sitta och tänka "men fan, hon har ju testat allt?!" när Matilda rabblade upp alla metoder hon använt för att försöka hantera sin situation. Sedan skiftade jag fokus, och insåg att mitt jobb inte är att minska Matildas barns aggressivitet. Mitt jobb är att lära henne hantera sin ångest, så att hon i sin tur kan minska sitt barns aggressivitet, och således känna sig trygg i att få ett andra barn.

Vi landade slutligen i att Matilda skall träna på att backa från sin son när han blir aggressiv, och lära sig stå ut med ångesten som kommer när han skriker och gråter efter henne. Närma sig honom när han lugnar ned sig. Stå ut med att inte alltid trösta.

Vi bokade in två samtal till och ett uppföljande samtal en månad efter förlossningen.

Dagens andra besök (jag hade bara två besök - jag börjar lite lätt..!) var en orolig mamma (vi kallar henne Katarina) som önskade prata med sina barn, 4 och 6 år, om sin och ex-makens skilsmässa. Ex-maken vägrar samarbeta med Katarina och kommunicerar enbart via sms. Katarina är även rädd för att barnen inte vill bo hos sin pappa, och att de inte trivs där. Katarina vet att hon inte kan prata med ex-maken om detta, för då kommer han ta det som ett personligt påhopp och bara bli arg på henne.

Här kände jag mig mer van. Vi började med att samtala lite kring skilsmässan och den eventuella effekt det hade på barnen, och det syfte ett samtal kring skilsmässan med dem skulle ha. Är det hjälpsamt att prata med en fyraåring om föräldrarnas skilsmässa? Vad har det för funktion? Är de så påverkade av skilsmässan som Katarina tror, eller är det hennes egen oro som hon tillskriver barnen?

Som andra led kom vi fram till att Katarina måste börja samarbeta med sin ex-make, för barnens skull. Vi rollspelade här ett samtal, där jag spelade Katarina och hon spelade sin ex-man. Sedan försökte jag prata med ex-maken som om jag vore Katarina, och uttrycka mig på ett sätt så att jag skulle "nå fram" till ex-maken. Så tränade vi lite tillsammans på formuleringar och sätt att säga det på. Det var en tuff övning (Katarinas ex-man var otroligt dryg och osamarbetsvillig), men jag tror det gav henne en tankeställare. Slutligen gav jag tips om samarbetsmöten via kommunen, om han vägrade prata med henne trots hennes försök.

Resten av dagen journalförde jag, läste på om BHV och åt mango. Och drack te.